Pink Gasace,
Absolut, tror också instängdheten sitter betydligt djupare än så. Det verkar kulturellt betingat. Har du något land där du uppskattat medmänskligheten extra mycket? Att det känts påtagligt trevligare att möta främlingar i vardagen?
Minns efter flera resor där jag varit borta länge att jag kände mig lite gränslös när jag kom tillbaka till Sverige. Van vid att småprata med vem som helst i närheten och sedan tvinga mig själv till att absolut inte tilltala en främling. Märkligt det där! Men visst är det en vanesak litegrann? Precis som i småstäder att man lär sig fort att hälsa på t ex samma busschaufför, småprata med personalen på ICA och sedan omställningen när man är tillbaka i Stockholm och absolut inte får ta upp någon extra tid i kassan, utan alla sekunder är viktiga att förvalta väl. Jag kan gilla anonymiteten i storstäder, strosa runt och bli lämnad i fred, inte riskera möta någon man känner och då tvingas småprata. Samtidigt har jag hört att studier visat att man som storstadsbo kan bli förvirrad, det är onaturligt, att titta på så mycket människor men inte få ingå i en flock. Det kan skapa en stressreaktion – man vet inte vem man kan lita på riktigt utan hjärnan tvingas istället gå på högvarv och då att man känner sig enormt ensam pga. det. Visst kan man känna igen sig mycket i den känslan också.
