Hur bryter ni ensamheten? (Speciellt nu!)

Det är rädslan för att vara ensam som kan vara värre än att vara ensam. Iofs skulle jag inte sätta mig på en stol för att utforska stark rädsla som nybörjare men du har kanske starkare styrka än när jag var nybörjare. Det jag upplevde som bäst med denna övning är att upptäcka oavsett styrkan på tanken eller känslan så avtar de oavsett. Idag är jag aldrig rädd för något för jag vet att även det mest outhärdliga avtar med tiden och på så sätt kan jag liksom du som gå ut på promenad när ensamhetsupplevelsen är för stark.

För den som har huvudet på skaft eller är beredd att läsa samma text flera gånger kan pröva psykiatrikern och författaren Ian Mcgilchrist för att inse att allt vi upplever och kan förklara bara  är en del av hjärnans innehåll. Att uppleva det du upplever är bara ett sätt att uppleva en situation och att med hjälp av tanken och fantasin, intuition och övningar och handling kan du forma din egen tillvaro. Flummigt tycker kanske du och ja kanske, men så har du åtminstone lyckats distrahera dig en stund från dina emotioner och demoner. 😉

Iain McGilchrist: The divided brain | TED Talk

Anonym skrev:

Det är rädslan för att vara ensam som kan vara värre än att vara ensam. Iofs skulle jag inte sätta mig på en stol för att utforska stark rädsla som nybörjare men du har kanske starkare styrka än när jag var nybörjare. Det jag upplevde som bäst med denna övning är att upptäcka oavsett styrkan på tanken eller känslan så avtar de oavsett. Idag är jag aldrig rädd för något för jag vet att även det mest outhärdliga avtar med tiden och på så sätt kan jag liksom du som gå ut på promenad när ensamhetsupplevelsen är för stark. För den som har huvudet på skaft eller är beredd att läsa samma text flera gånger kan pröva psykiatrikern och författaren Ian Mcgilchrist för att inse att allt vi upplever och kan förklara bara är en del av hjärnans innehåll. Att uppleva det du upplever är bara ett sätt att uppleva en situation och att med hjälp av tanken och fantasin, intuition och övningar och handling kan du forma din egen tillvaro. Flummigt tycker kanske du och ja kanske, men så har du åtminstone lyckats distrahera dig en stund från dina emotioner och demoner. 😉 Iain McGilchrist: The divided brain | TED Talk

jag ska kika på det där. Tack för tipset 🙃

Hej!

Väldigt fint initiativ – och intressanta tankar och idéer ni har utbytt redan.

Försöker fundera på vad jag har gjort ffa under de sista veckorna, sedan jag flyttade till en helt ny stad, ganska långt bort. Fascinerande nog har jag känt mig mindre ensam sedan dess, eventuellt med undantag de senaste dagarna (men det beror nog på att min pappa gick bort nyligen).

Dels så har jag turen att ha en gammal vän här på nya orten, som jag träffar nästan varje dag. Vi umgås, gör vardagliga saker osv. När vi inte umgås skriver vi konstant. Länge sedan jag hade en sån vän.

Det andra jag har gjort, som jag tror har motverkat att jag känt mig ensam är att jag har skrivit mejl och skickat vykort, till gamla och nya personer. Ibland när jag skänker andra människor en tanke eller två, som jag innerst inne vet bryr sig, känner jag mig mindre ensam.

Nu under de senaste dagarna, som varit väldigt krisartade, så har jag tvingat mig själv att reach out. Innan har jag oftast bara svalt alla känslor och suttit med dom i tystnad tills de går över, och på så sätt många gånger gjort mig själv ännu mer ensam, ffa genom jobbiga situationer.

Nu senast så blev det istället att jag pratade och pratade tills jag knappt hade någon röst kvar. Sen kände jag mig visserligen ensam så fort vi lagt på efter totalt x antal timmar. Men det tror jag hör till sorgen. Då skickade jag ett mejl till en person som betyder väldigt mycket för mig. När jag sen vaknade morgonen efter och tårarna började om hade jag fått svar och sedan ringde även hon.

Jag har även börjat engagrera mig i en del olika Facebook grupper med olika ändamål. Ibland läser jag bara diskussioner av olika slag, ibland svarar jag, ibland ger jag tips, ibland skänker jag bara en tanke.

Slutligen så har jag börjat fota en del och ta korta videoklipp (bara med mobilkameran) och börjat lägga upp på Instagram och FB.

Brukar inte vara så aktiv på sociala medier men ändå fint när vänner och bekanta man annars kanske inte pratar med så mycket gillar och kommenterar och så. Ibland delar jag “större händelser” som inte är alltför privata. Vid något tillfälle har gamla vänner/klasskompisar hört av sig.

Anonym skrev:

Jag tränar på olika sätt: Hemma, på gymmet och ute. Handlar och lagar mat. Läser. Engagerar mig ideellt på MÄN och håller ett spanska/svenska språkutbyte online på meetup. Spelar även piano och tar för närvarande privatlektioner i det på avancerad nivå. Mår oftast dåligt på kvällar och helger och kan känna en tomhetskänsla. Är väldigt extrovert. Tips är för personer som mig att lägga sig tidigt och sköta om den fysiska hälsan extra mycket.

Roligt att höra dig spela piano, det gjorde jag som barn och tonåring. Har aldrig hört om den musiken du nämner. Jag spelade bara klassiskt. Har du försökt spela pianosolot som inleder och avslutar Genesis: Firth of Fifth? Jag förstår inte att du kan spela utan känslor; för mig var de starka känslorna musiken väckte allt.

Anonym skrev:

Jag har verkligen jättesvårt för ensamheten!! Jag håller på att fullkomligt bryta ihop vissa stunder!!! Det är nästan outhärdligt! Men jag försöker ta långa promenader med min hund och se på naturfilmer…

Kan du inte träffa någon här från forumet? Vi har ju alla samma otäckta behov. Vilken stad bor du i?

Alla ni andra har ju någon att ringa eller gå till. Ni är inte så ensamma. Det finns dem som är helt ensamma. Jag är en av dem. Vad jag gör för att bryta ensamheten? Jag promenerar i gatorna i hopp om att få se en söt flicka. Kanske kan våra blickar mötas? Kanske le mot varann? Underbart! Det blir ett minne för livet. Ja, så ödmjuk är jag. Det är svårt att tala till flickor jag möter på gatan, men jag växlar några ord med tjejen i kassan på Coop i alla fall.

Purple Piruja,

Funderar lite på ditt inlägg om ensamhet. Det känns som att en lite djupare tanke kring det här med coronan kan vara att det låter som att majoriteten av de man lyssnar på i alla möjliga sammanhang säger att det just är möten med människor som de saknar och tycker är jobbigast att hantera? Grundbehoven har blivit så mycket tydligare nu. Verkar inte vara att shoppa eller black friday som är vad folk lider främst av, precis.

Tänker därför att efter den här pandemin är över så borde en stor insikt och lärdom vara att “vi” lärt oss att värna mer om varandra? Kanske kan det leda till att fler initiativ tas till att skapa nya mötesplatser? Jag har ingen aning om hur människor beter sig runt andra människor för har levt i karantän sedan i mars, men jag hoppas att den dagen som jag återgår till gymmet, att det finns en liten annan och ny öppenhet/nyfikenhet inför varandra då.

Hej Red Simyna 🙂

du har så rätt, jag håller med om allt. Värna om varandra ja. Bjuda på oss själva, vara öppna och vänliga. Personer som man sett nån gång men aldrig pratat med kan man hälsa och fråga hur han/hon mår. Att man bryr sig lite grann om människorna i omgivningen, möter blickar och ler, säger hej.

Nya mötesplatser vore kärkommet, där det är lätt att börja ett samtal. Jag tycker vi alla borde bli mer sällskapliga och samtala med folk även när det inte är aktuellt med vänskap, kärlek eller sex. Vi kommer att upptäcka en mänsklig rikedom som låg oss dold.

Verkligen! Kloka ord!

När jag studerade i Thailand var det en sådan kultur att när jag t ex gick till skolan, tog 10 minuter, så hälsade jag på minst fem personer varje dag. De såg så glada ut. Tänkte då på att det skulle aldrig hända i Sverige att människor leende hälsade på en och frågade hur det var med en. Det känns som att vi är distanserade här. Ensamheten är så dominerande.

Red Simyna,

får jag skriva med dig privat? Min mejladress är [email protected]

 

[Yellow Horaka]

Anonym skrev:

Red Simyna, får jag skriva med dig privat? Min mejladress är [email protected]

Purple Piruja, tycker du skriver så bra saker. Förlåt jag frågar, bara undrar om det går bra få skriva med dig. min mejl är [email protected] Vill också hitta det där välkomnandet, man bjuder in varandra mer, saknar det. Bor i en stor stad, känns på ett visst sätt det är lika svårt här, känner sig så anonym osv. Önskar också kunde få träffas någon/några, när det är möjligt efter pandemin. Förlåt igen om jag frågade om att skriva, bara så det är ett sätt att kanske någon vill prata/skriva med mig, hoppas jag. He en fin helg!

Red Simyna skrev:

Verkligen! Kloka ord! När jag studerade i Thailand var det en sådan kultur att när jag t ex gick till skolan, tog 10 minuter, så hälsade jag på minst fem personer varje dag. De såg så glada ut. Tänkte då på att det skulle aldrig hända i Sverige att människor leende hälsade på en och frågade hur det var med en. Det känns som att vi är distanserade här. Ensamheten är så dominerande.

Red Simyna, jag känner igen det där, från åren jag bott i andra länder. Medmänskligheten är så himla annorlunda.

Kul att du bott i Thailand!

Vi håller tummarna för någon förändring efter pandemin, men tyvärr tror jag “stängdheten” sitter djupare än så i Sverige..

Hoppas ni iallafall slipper storstäderna. Stockholm är så fruktansvärt ensamt och deprimerande.