Hopplöshet bitterhet ledsamhet

Hej!

har också velat ”bara dö” sedan ung ålder. Men vågar inte heller pga skuldkänslor över föräldern man lämnar kvar. När man har läst om unga föräldrar som får cancer har jag önskat att jag kunde fått den cancern istället för dem, för jag har ingen som skulle sakna mig på samma sätt som för dem.
när det gäller din kärlek känns det kanske inte som att hon var på samma djupa nivå som du om hon så snabbt kunde gå vidare? Fast jag ska inte döma, alla har vi olika sätt att hantera saker och ting i livet…

Jag är också väldigt introvert och det är jättesvårt att lära känna nya människor. Så synd att vi ska vara så många ensamma med liknande känslor och erfarenheter och inte kunna enas i det, att kunna ta varandra an och umgås utan krav. Att jag sitter här ensam, och att i min kommun finns det så många fler som sitter ensamma. Då kunde vi ju hellre inte vara ensamma tillsammans 🙂

ta hand om dig iallafall, och hoppas du fattar mitt dravel 🙂

Jag känner mig krossad, förstörd. Precis som du skrev.. Har man kärleken kan man kämpa och stå ut med ett taskigt jobb och allt det andra. Man känner glädje, värme och hopp. I dagsläget är jag bara less på allting. En lottovinst på några miljoner skulle nog inte ändra mitt mående heller. Ältar dagligen efter nära tre år och saknar min själsfrände varje dag. Endel saker känner jag att jag nog inte hade gjort annorlunda eller ändrat på men jag känner ändå en enorm sorg och saknad. Hade jag struntat i min mor, bytt jobb och satsat allt på förhållandet. Så har jag nog inte mått så bra av det heller.

Trots att jag är introvert lagd, så har jag faktiskt lätt för att träffa och umgås med tjejer och provat på lite dejting men magin finns inte där. Känns verkligen som att det var meningen att vi skulle träffas. Rätt tjej fast vid fel tidpunkt i livet. Kommer nog aldrig att känna sån magi och samhörighet igen. Otroligt ledsen och bitter över hur livet yttrat sig men förstår hennes val också, trots att det kom som en chock. Allting tog sån tid, hon älskade mig verkligen och försökte på alla vis men jag såg bara hinder och höll fast vid materiella ting och min mor.

Jag förstår precis ditt ”dravel” tänker precis på samma sätt. Om det ändå hade varit jag istället.. Förstår mig liksom inte på livets vägar och meningar. Jag har klarat av svåra sjukdomar som barn, psykisk tortyr genom mobbning och varit nära att dö i olyckor allt för att leva så här, då andra levnadsglada stackare råkar ut för alldeles för tidiga dödsfall.. Jag är introvert i grund och botten. Har faktiskt kunnat njuta av att vara själv men den tiden är som bortblåst. Nu känns allt bara meningslöst. Jag tycker fortfarande inte om stora folksamlingar eller fester men en person eller tre dom jag känner mig på samma nivå med känns ledigt och bra.

Tror överlag att det är svårt att skaffa nya ”riktiga” nära vänner som vuxen överlag oavsett som introvert eller någorlunda social. Det mesta känns bara som ett spel och ett sorts svar på bekräftelse. Riktig vänskap bygger man nog upp under barndomen, tonåren.

Konstigt nog trots min blyga sida, så har jag lätt för att få kontakt med kvinnor och få kvinnliga bekanta och vänner som jag kan prata med och umgås med. Att som kille få nya manliga vänner känns stört på omöjligt. Visst, bekantskaper hittar jag men att föreslå någonting på tu man hand känns bara fel och kan lätt tolkas som en invit till någonting annat. Inget fel i att vara homosexuell men liksom inte det jag söker efter.

Du läser mig som en bok.. Hoppas du inte råkat ut för något liknande. Jag försöker förlåta mig själv och inse att jag inte kanske hade kunnat göra annorlunda men livet känns hopplöst. Jag ser det inte som en omöjlighet att träffa på andra kvinnor men dem kommer aldrig att ta hennes plats. Känns verkligen som jag slängt bort en gåva från ovan.

Oj vad jag känner igen mig i dig!

jag blev också svårt mobbad i tidig ålder, och jag lärde mig aldrig det sociala samspelet efter det. I skolan, och sedan på jobbet visste jag inte hur jag skulle bete mig och blev snabbt utdömd. I större folksamlingar blir det snabbt de som pratar mer än mig som tar över, så jag blir bortglömd. Med de få vänner jag har som känner mig väl funkar det bra. När man är ute och rör sig ser man barnfamiljer, och andra som redan har en bekantskapskrets och det känns som att ensamma människor är tabu på något sätt. Jag har också lätt för att attrahera personer av det andra könet när det gäller att dejta, då har man ett syfte på något sätt och det blir mycket lättare, men vänskap är helt plötsligt så mycket svårare, folk blir misstänksamma och det kan vara svårt att hitta gemensamma samtalsämnen och intressen.

jaja, det är inte lätt, men herregud vad ska man göra…känns som att man slösar bort livet på något sätt?

Nog har jag gråtit flodvis, säkert bra att släppa ut det men hjälper inte i längden. Jag kanske inte är redo att dejta nytt men när blir man det.. Känns liksom fel då man träffar någon och trivs bra ihop men vara tänker och jämför med sitt ex.

Blev ett hastigt avslut på alla sätt och vis och jag tror det var för det bästa. En sak som jag störde mig på och gör än idag är hennes relation till gamla ex och män som tydligt raggar och berättar sina känslor för henne. Jag är inte den svartsjuka typen. Killkompisar får en tjej ha hur många som helst, lika som jag har tjejkompisar men att umgås med flera av sina gamla ex känns bara konstigt, kanske en anledning till att jag inte vågade satsa så tidigt i början. Tror faktiskt inte hon var/är den otrogna typen utan bara har ett stort bekräftelsevehov och jag räckte väl inte till där.. Efter vårat utbrott var vi fortfarande goda vänner och t.o.m umgicks endel. Hon stöttade mig och jag försökte vara en god vän och vara glad för hennes skull. Ganska så patetiskt faktiskt. Det som fick mig att sura ihop och ta till flaskan och gräs för att kunna sova var att hennes nya kille som hon introducerade på hennes födelsedag av alla dagar var en kille hon hade en fikadejt med under ett av alla våra ”pauser” i dejtandet. Struligt men men..

Hon var helt ärlig då och berättade om att dejta andra och sin fikadejt som inte car någonting och hon hade kvar känslor för mig. Nåväl tiden rullade på och vi hittade väl tillbaks till varandra och jag trodde vi hade en lysande framtid ihop tills hon presenterar sin nya dejt och det visar sig att dem varit ”kompisar” och stöttat varann i över ett år sen dejten. Jag tror faktiskt på fullaste allvar att hon är såpass naiv att hon inte visste vad som var pågång men han visste nog exakt vad han ville komma och gjorde.

Jag sa ifrån och ville ha distans och det är nig ingenting jag ångrar. Visst, jag saknar henne varje dag men inte som det är nu. Det som jag är oerhört ledsen över är att jag i samma veva tappade kontakten med hennes två barn, särskilt hennes dotter som som jag tycker väldigt mycket om.