Hem > Forum > Ensamhet > hjärtekross

hjärtekross

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • Trodde aldrig jag skulle sitta här och skriva ett inlägg. Trodde faktiskt aldrig att jag någonsin skulle må såhär dåligt. Jag vet inte ens vart jag ska börja. Jag har förlorat den delen av mig själv som jag älskade mer än allt annat på jorden. Den delen som alltid fick mig till en bättre människa. Det känns inte som alla säger, att hjärtat går i tusen bitar. Det känns inte som att någon ryckt ut mitt hjärta och stampat på det. Istället känns det som att det är borta, det finns inget där. Jag har förlorat allt. Och jag kommer förevigt ge mig själv den skulden. Min familj och mina vänner säger att det kommer gå över, att jag kommer komma över honom och bli kär på nytt igen i framtiden. Men jag har inte ens kommit över honom, det har varit 3 månader av ständig ångest, ingen sömn, kassa rutiner och gråt. 3 månader som jag levt i en mardröm. Det kommer bli bättre, det vet man när man varit nere på botten. Men jag vet inte om vägen dit är värd att kämpa för

    Hej Indigo Gitady!

    Det är fruktansvärt att känna så som du gör nu. Önskar jag kunde lyfta bort smärtan från dig.

    Tycker det var bra att du vände dig hit. Ös gärna ur dig om vad du känner eller har upplevt senaste månaderna ifall det kan hjälpa något. Jag hörde någon säga en gång att ångest kan vara känslor som är liksom ”instängda” och att för att bli av med ångest (sänka den) kan man behöva få ur sig vad det är man känner inombords och går igenom just nu. Givetvis är det individuellt och det måste ju vara mottagare som kan hantera det på ett bra sätt. Eller så kanske det räcker att bara sätta det i ord. Hur som helst vill jag skriva till dig för att visa att jag läst det du har skrivit och för att jag önskar jag kunde lindra din smärta på något sätt.

    Var rädd om dig <3

    Avatar

    Hej!
    Jag är på samma plats som du, fast en vecka in i det. Fullt med ångest och sorg. Vissa människor vill man inte komma över. Vissa vill man spendera hela sitt liv med.

    Jag är också på samma plats som du. Har aldrig varit såhär nere i hela mitt liv och det känns som att allt bara går utför just nu, vill inte åka och umgås med någon men orkar inte heller va ensam.. känner att jag typ inte hör hemma någonstans längre eller ens vet vem jag är

    Jag går igenom samma sak, nu har det gått 2 månader av skit varje dag och natt

    Sorgen är viktig och jag vill inte förminska dina känslor, men försök att inte se den som ett ömhetsbevis till den du förlorat. Sorgen är en reaktion på ett trauma, ett symptom på en sjukdom, en kroppslig reaktion.
    En medmänniska sa till mig att när man har förlorat någon som man verkligen håller av är det lätt att klamra sig fast vid sorgen då det känns som om den är det enda som finns kvar av förhållandet med den människan. Det är lätt att inte vilja må bra då det kan kännas som att ge upp och liksom på riktigt förlora den människan som betyder så mycket för en. Det kan kännas som ett svek mot den älskade och mot sig själv att släppa sorgen, som om det är den starka sorgen som är beviset på att ömheten och kärleken var äkta. Jag vet att jag känner så efter mitt förhållande tog slut. Men jag försöker, fast det är så klart svårt, att vara glad för den lycka jag fick uppleva och att låta den vara det som utmärker förhållandet. Den lyckliga tillvaron tog slut, men den var och kommer alltid att ha varit.
    Du är en älskvärd människa som kan älska en annan, nu kanske du kan vända den kärleken inåt. Du är värd att vara älskad av den viktigaste människan i ditt liv. Av dig.

    ps. vad jag funnit väldigt tröstande är ett litet klipp från South Park. Butters beautiful sadness.

    Tragiskt för dig, hoppas det hjälper du skriver här, och de ord du får med dig härifrån.

    Söker du gemenskap, välkommen till detta forum.

    https://discord.gg/UZpWTCU

     

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.