Helt ensam utan någon kvar

[Purple Soceba]

Jag är 38 år, varannan veckas mamma till en 11åring.
Mina föräldrar som är i 70års åldern tog och flyttade 10 mil ifrån mig nu i somras.
Här på byn jag bor har jag inga vänner eller familj mer än sonen då.

Min bror med familj bor 6 mil härifrån och de har jag ingen kontakt med sedan flera år tillbaka.

Nu behöver jag hjälp med min bil… Och INGEN finns där att hjälpa mig..
Absolut INGEN.
Mina föräldrar kan, men vi vill/bör inte ses ännu pga covid-19 – självklart.

Dessutom, vad händer den dagen de inte finns längre?

Hej,

Åh, vad svårt! Låter som att det blivit extra tydligt för dig i och med dina föräldrars flytt att du står de nära och nu känner av tydligare att du står ensam i övrigt? Kan du se det här som ett tecken på att det är jätteviktigt att du får in flera relationer i ditt liv och som då kan finnas där för dig när t ex bilen strular och andra saker? Alltså både emotionellt men även gentjänster och tjänster med annat? Antar att det är uteslutet att flytta till en större stad/ort i och med sonen?

[Purple Soceba]

Ja jag skulle verkligen behöva fler nära i mitt liv, men jämt när man hittar nån ny bekantskap så går det ett par månader eller så och sen är det som att jag inte existerar längre.

Jag har ju både psykisk och fysisk ohälsa och jag tror att det är det som gör att “vänner” sluta att höra av sig, då jag inte orkar umgås eller göra massa saker hela tiden.
Tex så har jag kronisk utmattningssyndrom, så det är svårt med orken.