Hem > Forum > Ensamhet > Har kommit till punkten där jag inte klarar av mer.

Har kommit till punkten där jag inte klarar av mer.

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Trådstartaren

    Min historia började väl för många, många år sedan. Jag var en ung grabb med hela framtiden framför sig, men någonstans på vägen insåg jag att det inte var som det borde vara. Kunde inte gå ut på helgerna som alla andra gjorde, slappna av i dom situationerna som alla andra gjorde. Det blev mer av ett liv där det inte blev massa häng med grabbarna då jag inte dricker. Det sågs onormalt där jag är ifrån. Mina vänner försvann. Och för att inte göra detta till en fem sidors uppsats, så är det där det har lämnat mig. Har haft en del tur skulle jag vilja säga, på vägen har jag träffat fantastiska tjejer som jag fått kontakt med, blivit tillsammans med, som har varit öppna och förstående för att alla är inte som alla andra. Men på vägen, ändras drömmar, saker blir till minnen och livet går vidare. Vännerna är så få idag att det knappt behövs en hand för att räkna upp dom.

    Idag är jag 28 år gammal, kommer ifrån två väldigt annorlunda relationer som varit lite längre, men på samma gång väldigt lika. Vi kallar den första relation nummer ett på en årspann av fyra år. Det började med att jag träffade en tjej och vi klickade jättebra. Tiden var framför oss och livet lekte varje dag, framtiden bara spann iväg och allting var super! En dag fick vi reda på att hon var gravid, det var långt in i relationen eller tidigt för vissa kan man väl säga, men ungefär 7 månader in. Vi hade länge pratat om att om vi blev gravida skulle vi behålla det. Vi bestämmer oss för att behålla det. Ni vet det finns en liten tidsspann mellan när man kan göra sista aborten och när det verkligen är försent? Det var då allt inträffade. Slog ner som en blixt på åkern. Hon gjorde aport, det fanns ingenting jag kunde göra åt detta. Vi hade flyttat in i ny lägenhet och knappt bott där i 2 dagar. Relationen sprack, livet gick vidare. Jag läkte. Det man måste förstå är att mina vänner har aldrig ökat, det är alltid såhär att det stannat på numret av en hands antal fingrar. Men livet fortsatte och jag hade turen till att träffa en fantastisk kille genom mitt jobb där det är väldigt mycket män bara över 40 som jobbar. Vi blev otroligt bra vänner och vi kallade oss för bästa vänner, livet gick vidare. Jag mådde dåligt också under denna perioden, har nog alltid mått dåligt hela mitt liv. Alltid varit vilsen, och inte kunna förstå mina egna känlsor eller hur det funkar. Ibland får jag känslan av det inte finns något inom mig, det finns inget driv, inga drömmar, ingenting bara..

    Livet fortsatte som vanligt, hade kul för hade äntligen fått någon att prata med om allt, någon som kunde tänka sig umgås på helgerna. Efter ett litet tag så hade jag tur igen. Men det hade satt sina spår, hade säkert fått försöka på appen ”Tinder” och alla andra dejting sidor utan något som helst tur alls under flera månader, det tryckte ner självförtroendet något så otroligt. Tillslut träffade jag någon, nån som var som mig, lite ensam och behövde någon i sitt liv. Vi blev väldigt nära och byggde upp ett liv ihop. Hon hade även barn sen tidigare som blev som mitt egna. Även om inte alltid vägen var enkel, mycket strul med djur som gick bort för oss, och att Pappan till hennes barn krånglade mycket. Men fanns alltid där för henne. Vi bråkade aldrig och allting verkade verkligen bara vara såå bra. Efter över ett år tillsammans ville vi flytta, men hon hade inga pengar till att köpa ett hus. Så jag valde att köpa ett åt oss, för jag trodde vi var stabila och aldrig skulle något fel hända oss. Men ack så fel jag hade. Redan efter en månad, kom någon typ av ångest eller depression för henne och hon fick gå hos en psykolog ett tag tills hon insåg att hon inte längre hade några känslor för mig. Jag var dödsförälskad, och hon hade ingenting kvar. Det blev så att vi separerade, försökte göra alllt, föreslog massvis med saker för att försöka lösa oss vad det nu var som fattades. Detta tog knäcken på mig totalt, men var glad att jag hade min vän kvar. Efter en månad då dom hade flyttat ut, står ensam kvar med ett helt hus, lån o allt. Bara sälja, right? haha

    Det var då allt hände, orden som skulle förändra mitt liv för evigt. Hon skrev en kväll på en Söndag, vi hade pratat lite om räkningar o så och hade bestämt vi skulle försöka vara vänner iaf. Hon kom ut med att hon hade träffat någon ny, så jag sa att det var väl kul att du träffat någon även om det gått lite snabbt sen vi gick isär. Men detta var inte vem som helst, ni minns den där superbra vännen jag pratade om som vi båda kallade oss för bästa vänner? Det var han hon hade fallit för, mitt under näsan på mig. Vi hade alla tre umgåtts mycket såklart. Men trodde aldrig detta kunde hända. Hon beskrev honom som hennes soulmate. Det skiljer fem år mellan dom, han är yngre och har aldrig haft en tjej ens innan. Detta är den korta versionen till allt.

    Nutid då. Idag sitter jag här, ensam I huset, flyttat till en ort som passade bra för oss, men mest bäst för henne. Min vän svek mig, han finns inte längre, men måste träffa honom varje dag på jobbet. Försöker gå vidare, men det går verkligen inte. Den där smärtan som äter upp en, den går snart inte kämpa emot. Det vanliga är att alla säger att det kommer komma någon ny osv, men saken är den. Att det finns inget kvar för mig att leva, har inga vänner kvar. Ingen att prata med, ingen att umgås med. Ingen som vill träffa mig. Ingen som vill dejta mig, försökt ett tag igen nu efter allt hände. Det bara står helt still. Jag vet att självmord är en feg utväg som antagligen kommer krossa min familj, men min familj räcker liksom inte för mig. Jag fixar inte att vara ensam och inte ha någon. Men det går verkligen inte hitta någon igen känns det som. Sen hur ska jag någonsin kunna lita på någon igen? Två tjejer har gett mig hur mycket ord som helst som dom antagligen inte menat eller kunnat stå för. En vän som snodde min flickvän antagligen bara för han skulle få vara lycklig med ingen som helst åtanke på vad som kommer hända med mig. Ibland vill jag bara göra det och lämna ett brev där det står hur det var deras fel allt. Sen får dom leva med mitt blod på sina händer hela sitt liv.

    Orkar verkligen inte mer, känner mig så otroligt ensam och tänker framåt, helger, semester, ledighet? Vet ni hur det känns att bara sitta hemma, inte ha en ända människa kvar att prata med om något? Ingen att planera något med? En semester som består att smärta varje dag för det finns inget för mig att göra eller någon att göra något med. Livet jag lever nu är inte värt något. Hade lika gärna kunnat bara försvinna. Det finns ingen ork i mig kvar.

    Jag vet inte vem jag är längre hellre. När jag tittar mig själv i speglen och säger:

    Vem jag jag? Vad vill jag? Vad vill jag göra? Vad är du intresserad utav? Det finns ingenting inom mig längre, inget driv, inga drömmar.

    Min historia började väl för många, många år sedan. Jag var en ung grabb med hela framtiden framför sig, men någonstans på vägen insåg jag att det inte var som det borde vara. Kunde inte gå ut på helgerna som alla andra gjorde, slappna av i dom situationerna som alla andra gjorde. Det blev mer av ett liv där det inte blev massa häng med grabbarna då jag inte dricker. Det sågs onormalt där jag är ifrån. Mina vänner försvann. Och för att inte göra detta till en fem sidors uppsats, så är det där det har lämnat mig. Har haft en del tur skulle jag vilja säga, på vägen har jag träffat fantastiska tjejer som jag fått kontakt med, blivit tillsammans med, som har varit öppna och förstående för att alla är inte som alla andra. Men på vägen, ändras drömmar, saker blir till minnen och livet går vidare. Vännerna är så få idag att det knappt behövs en hand för att räkna upp dom. Idag är jag 28 år gammal, kommer ifrån två väldigt annorlunda relationer som varit lite längre, men på samma gång väldigt lika. Vi kallar den första relation nummer ett på en årspann av fyra år. Det började med att jag träffade en tjej och vi klickade jättebra. Tiden var framför oss och livet lekte varje dag, framtiden bara spann iväg och allting var super! En dag fick vi reda på att hon var gravid, det var långt in i relationen eller tidigt för vissa kan man väl säga, men ungefär 7 månader in. Vi hade länge pratat om att om vi blev gravida skulle vi behålla det. Vi bestämmer oss för att behålla det. Ni vet det finns en liten tidsspann mellan när man kan göra sista aborten och när det verkligen är försent? Det var då allt inträffade. Slog ner som en blixt på åkern. Hon gjorde aport, det fanns ingenting jag kunde göra åt detta. Vi hade flyttat in i ny lägenhet och knappt bott där i 2 dagar. Relationen sprack, livet gick vidare. Jag läkte. Det man måste förstå är att mina vänner har aldrig ökat, det är alltid såhär att det stannat på numret av en hands antal fingrar. Men livet fortsatte och jag hade turen till att träffa en fantastisk kille genom mitt jobb där det är väldigt mycket män bara över 40 som jobbar. Vi blev otroligt bra vänner och vi kallade oss för bästa vänner, livet gick vidare. Jag mådde dåligt också under denna perioden, har nog alltid mått dåligt hela mitt liv. Alltid varit vilsen, och inte kunna förstå mina egna känlsor eller hur det funkar. Ibland får jag känslan av det inte finns något inom mig, det finns inget driv, inga drömmar, ingenting bara.. Livet fortsatte som vanligt, hade kul för hade äntligen fått någon att prata med om allt, någon som kunde tänka sig umgås på helgerna. Efter ett litet tag så hade jag tur igen. Men det hade satt sina spår, hade säkert fått försöka på appen ”Tinder” och alla andra dejting sidor utan något som helst tur alls under flera månader, det tryckte ner självförtroendet något så otroligt. Tillslut träffade jag någon, nån som var som mig, lite ensam och behövde någon i sitt liv. Vi blev väldigt nära och byggde upp ett liv ihop. Hon hade även barn sen tidigare som blev som mitt egna. Även om inte alltid vägen var enkel, mycket strul med djur som gick bort för oss, och att Pappan till hennes barn krånglade mycket. Men fanns alltid där för henne. Vi bråkade aldrig och allting verkade verkligen bara vara såå bra. Efter över ett år tillsammans ville vi flytta, men hon hade inga pengar till att köpa ett hus. Så jag valde att köpa ett åt oss, för jag trodde vi var stabila och aldrig skulle något fel hända oss. Men ack så fel jag hade. Redan efter en månad, kom någon typ av ångest eller depression för henne och hon fick gå hos en psykolog ett tag tills hon insåg att hon inte längre hade några känslor för mig. Jag var dödsförälskad, och hon hade ingenting kvar. Det blev så att vi separerade, försökte göra alllt, föreslog massvis med saker för att försöka lösa oss vad det nu var som fattades. Detta tog knäcken på mig totalt, men var glad att jag hade min vän kvar. Efter en månad då dom hade flyttat ut, står ensam kvar med ett helt hus, lån o allt. Bara sälja, right? haha Det var då allt hände, orden som skulle förändra mitt liv för evigt. Hon skrev en kväll på en Söndag, vi hade pratat lite om räkningar o så och hade bestämt vi skulle försöka vara vänner iaf. Hon kom ut med att hon hade träffat någon ny, så jag sa att det var väl kul att du träffat någon även om det gått lite snabbt sen vi gick isär. Men detta var inte vem som helst, ni minns den där superbra vännen jag pratade om som vi båda kallade oss för bästa vänner? Det var han hon hade fallit för, mitt under näsan på mig. Vi hade alla tre umgåtts mycket såklart. Men trodde aldrig detta kunde hända. Hon beskrev honom som hennes soulmate. Det skiljer fem år mellan dom, han är yngre och har aldrig haft en tjej ens innan. Detta är den korta versionen till allt. Nutid då. Idag sitter jag här, ensam I huset, flyttat till en ort som passade bra för oss, men mest bäst för henne. Min vän svek mig, han finns inte längre, men måste träffa honom varje dag på jobbet. Försöker gå vidare, men det går verkligen inte. Den där smärtan som äter upp en, den går snart inte kämpa emot. Det vanliga är att alla säger att det kommer komma någon ny osv, men saken är den. Att det finns inget kvar för mig att leva, har inga vänner kvar. Ingen att prata med, ingen att umgås med. Ingen som vill träffa mig. Ingen som vill dejta mig, försökt ett tag igen nu efter allt hände. Det bara står helt still. Jag vet att självmord är en feg utväg som antagligen kommer krossa min familj, men min familj räcker liksom inte för mig. Jag fixar inte att vara ensam och inte ha någon. Men det går verkligen inte hitta någon igen känns det som. Sen hur ska jag någonsin kunna lita på någon igen? Två tjejer har gett mig hur mycket ord som helst som dom antagligen inte menat eller kunnat stå för. En vän som snodde min flickvän antagligen bara för han skulle få vara lycklig med ingen som helst åtanke på vad som kommer hända med mig. Ibland vill jag bara göra det och lämna ett brev där det står hur det var deras fel allt. Sen får dom leva med mitt blod på sina händer hela sitt liv. Orkar verkligen inte mer, känner mig så otroligt ensam och tänker framåt, helger, semester, ledighet? Vet ni hur det känns att bara sitta hemma, inte ha en ända människa kvar att prata med om något? Ingen att planera något med? En semester som består att smärta varje dag för det finns inget för mig att göra eller någon att göra något med. Livet jag lever nu är inte värt något. Hade lika gärna kunnat bara försvinna. Det finns ingen ork i mig kvar. Jag vet inte vem jag är längre hellre. När jag tittar mig själv i speglen och säger: Vem jag jag? Vad vill jag? Vad vill jag göra? Vad är du intresserad utav? Det finns ingenting inom mig längre, inget driv, inga drömmar.

    God Söndags f.m. här på Mind Forumet.

    * Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan.

    * Vill börja att TACKA dig för intressant läsning, Du är väldigt Duktig på att skriva och formulera dig här på Mind Forumet.

    * JAG hör genom dina ordformuleringar att DU verkligen behöver prata ut med professionella vårdkontakter så som t.ex. psykiatrisk sjuksköterska eller läkare som kan vägleda dig genom ALLT Du bär på, känns detta som en bra idé eller inte?

    * Tips/råd: Finns en dejtinghemsida som är helt och hållet utan kostnad och heter; Happypancake, sök via Google sökmotorn så finner Du dejtsidan, om Du inte redan känner till denna specifika dejtsidan.

    Om Du vill prata med mig här på Mind Forumet så är Du mer än varmt välkommen tillbaka, hoppas vi hörs…

    Var rädd om dig och ta hand om dig också.

    Kramar…

    På återseende…

    Trådstartaren

    God Söndags f.m. här på Mind Forumet. * Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan. * Vill börja att TACKA dig för intressant läsning, Du är väldigt Duktig på att skriva och formulera dig här på Mind Forumet. * JAG hör genom dina ordformuleringar att DU verkligen behöver prata ut med professionella vårdkontakter så som t.ex. psykiatrisk sjuksköterska eller läkare som kan vägleda dig genom ALLT Du bär på, känns detta som en bra idé eller inte? * Tips/råd: Finns en dejtinghemsida som är helt och hållet utan kostnad och heter; Happypancake, sök via Google sökmotorn så finner Du dejtsidan, om Du inte redan känner till denna specifika dejtsidan. Om Du vill prata med mig här på Mind Forumet så är Du mer än varmt välkommen tillbaka, hoppas vi hörs… Var rädd om dig och ta hand om dig också. Kramar… På återseende…

     

    Jag har sökt hjälp, men det tar sådan tid. Saken är den att har prövat borde Happypancake och Mötesplatsen (Betalat) 3 månader VIP+. Men utan något resultat. Skulle inte säga jag är väldigt kräsen utav mig heller, går nog mer på personligheten än utseende. Men att vara i den situationen som jag är i. Det tar verkligen på mig, vet att man måste ta och vänta ut allt ge det sin tid. Men efter vetskapen att dom två som gjorde mig så illa, nu är lyckliga och jag sittandes här, försöker med varje cell av det som gör mig till mig att försöka kämpa vidare! Men samtidigt funderar jag på, fyller 30 nästa år, 2020. Och det tar knäcken på mig om jag fortfarande är ensam då, lämnad som en handske på vägen då i mina förhållanden jag både ställt upp, t.om köpt hus till min förra för att vi skulle kunna bilda en familj ihop! Men här sitter jag nu, ledsen, deprimerad, lämnad. Inte direkt några vänner kvar heller, utan att det känns som jag måste klättra upp för ett vattenfall, kanske möjligt, men det verkar fan omöjligt att ta mig vidare.

     

    Jag har sökt hjälp, men det tar sådan tid. Saken är den att har prövat borde Happypancake och Mötesplatsen (Betalat) 3 månader VIP+. Men utan något resultat. Skulle inte säga jag är väldigt kräsen utav mig heller, går nog mer på personligheten än utseende. Men att vara i den situationen som jag är i. Det tar verkligen på mig, vet att man måste ta och vänta ut allt ge det sin tid. Men efter vetskapen att dom två som gjorde mig så illa, nu är lyckliga och jag sittandes här, försöker med varje cell av det som gör mig till mig att försöka kämpa vidare! Men samtidigt funderar jag på, fyller 30 nästa år, 2020. Och det tar knäcken på mig om jag fortfarande är ensam då, lämnad som en handske på vägen då i mina förhållanden jag både ställt upp, t.om köpt hus till min förra för att vi skulle kunna bilda en familj ihop! Men här sitter jag nu, ledsen, deprimerad, lämnad. Inte direkt några vänner kvar heller, utan att det känns som jag måste klättra upp för ett vattenfall, kanske möjligt, men det verkar fan omöjligt att ta mig vidare.

    God kväll här på MiND Forumet.

    * Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan.

    * Jag har varit själv medlem på både ”Happy Pancake” och ”Mötesplatsen” men har slutat med det för länge sedan.

    * Jag saknar kärlek och vänskap varje dag. (Lång historia.) Står i mina andra inlägg.

    * Ge inte upp hoppet att finna kärleken.

    * För mig är det både personlighet och utseende och inteligenta människor jag ser som stor attraktionskraft… Jag kan inte välja alls vem som helst, har väldiga krav.

    Önskar dig en fortsatt trevlig Söndagskväll…

    Kramar…

    På återseende…

     

    Trådstartaren

    God kväll här på MiND Forumet. * Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan. * Jag har varit själv medlem på både ”Happy Pancake” och ”Mötesplatsen” men har slutat med det för länge sedan. * Jag saknar kärlek och vänskap varje dag. (Lång historia.) Står i mina andra inlägg. * Ge inte upp hoppet att finna kärleken. * För mig är det både personlighet och utseende och inteligenta människor jag ser som stor attraktionskraft… Jag kan inte välja alls vem som helst, har väldiga krav. Önskar dig en fortsatt trevlig Söndagskväll… Kramar… På återseende…

     

    Har varit medlem på mycket fler sidor också, men ungefär samma resultat. Min senaste jag var tillsammans med där allt det som sist hände var ifrån Tinder. Det går att hitta bra människor där med, men det verkar väldigt svårt bara. Ibland undrar jag lite om det är menat att jag ska vara ensam. Sen ser man vissa tjejer som skriver i sina profiler, det dom söker är precis jag. Bara bang, där står jag. Men det går liksom inte komma fram. Andra har redan banat vägen med spik eller så är vägen trasig redan. Undrar verkligen hur jag ska orka med allt igen. Det tar sån otrolig energi, att orka göra allt detta, speciellt som kille. Det tar verkligen mycket, mycket tid och energi. Men samtidigt, vem vill vara ensam? Vissa klarar av det, vissa tycker det är bra. Jag anser att det suger att vara helt ensam, även om man inte alltid kan träffa varandra, att ha den där studen, där man inser att denna människan älskar mig för den jag är, det är otroligt! För mig handlar det mer om att man båda ska trycka om varandra, spelar inte så stor roll om intelligens eller något sådant. Sen har väl alla en viss typ, som man vill iaf sträva mot. Men det är verkligen inga svåra kategorier för min del. Handlar mer om att man ska vara en bra människa, någon som gör att man känner sig trygg med varandra, någon som hjälper en i svåra situationer och förstår att i livet finns prövningar för precis alla. Både som kille och tjej!

    Får bara inte kontakt med någon, och efter att ha förlorat min bästa vän nu till någon som jag trodde var min livskamrat, detta gör så otroligt ont inom mig!

    Varje dag är en kamp inom mig, som jag känner börjar ta över, den här lilla killen som kallas för mig, inom mig han kämpar och gråter varje dag. Hjärtat är som nån står och håller med järngrepp varje dag om mitt hjärta, det fortsätter pumpa, men tills handen trycker till tillräckligt hårt.

    Vem är jag egentligen, och varför har det blivit såhär. Önskar ibland att allting bara kunde ta slut, tänk om smärtan bara slutade, det kan inte vara värre än att leva dag ut och dag in såhär!

     

    Jag är tyvärr dålig på att uttrycka mig eller att ge råd. Men jag kan iaf säga att jag förstår dig. Har gått igenom mer eller mindre samma sak. Fast jag hade varken familj eller vänner att ta hjälp av. Är dessutom autistisk, har social fobi och ångest m.m.

    Jag har en kollega som sa en gång att hur ”dåligt man än har det så finns det alltid nån som har det sämre”. Så ibland brukar jag tänka att jag åtminstone har mina armar och ben, jag kan se och höra(någorlunda).

    Så jag tänker att om jag klarat det så kanske du kan med 🙂

    När det blir som tyngst får man bara tänka på att ta ett steg framför det andra helt enkelt. Dessutom är livet bara ett ögonblick relativt till hur länge tiden funnits. Så den lilla tiden kan man ju stå ut 😉

     

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.