Har inga vänner

Jag har varit blyg och deppig i stora delar av mitt liv och det har gjort att jag har dragit mig undan från andra. Är inte så bra i sociala situationer heller, så det underlättar inte. Som resultat har jag inga vänner nu. De enda människor jag träffar är typ mina föräldrar. Jag saknar nog att umgås med. Någon som kan förstå och kanske relatera till mina problem. Jag vet inte var man hittar såna människor. Det är jobbigt att ens bara försöka. Men jag måste försöka. Allt i livet känns meningslöst. Varför ska jag göra något när jag bara är ensam hela tiden. Vad är poängen med glädje om man inte har någon att dela det med.

[Green Dyjyse]

Mmm, svåra frågor. Och utan lätta svar. Men du måste nog ut där och visa upp dig.

Det bästa är nog att börja med någon aktivitet. Min fru har träffat människor när hon tränat, som sedan lett till vänskap. Kanske någon aktivitet där det inte är så många människor, så slipper din blyghet komma ivägen.

Ett annat alternativ är ju att söka på nätet, men då gäller det att vara försiktig.

[Pink Rerifa]

Jag vet hur det är att vara blyg och fungera sådär i sociala situationer. En sak som fungerat för mig är att träna upp mitt självförtroende, jag är inte alls lika blyg idag som för 5 år sedan.

tips:

-Säg hej/le till folk du möter utomhus.

-Skaffa internetvänner, det brukar kännas enklare att prata då. Efter ett tag kanske ni kan ses på riktigt?

-Börja på någon aktivitet, sport eller liknande. Du har säkert en hobby som du kan dela med andra:)

Jag vet inte hur gammal du är, men om du har ett arbete kanske du kan försöka lära känna dina kollegor lite bättre.

Lycka till! Kram/ 17 årig tjej

Jag har försökt hitta internetvänner länge men det är svårt det med. Dels svårt att hitta någon och dels svårt att bibehålla den kontakten. Oftast rinner det bara ut i sanden. Vet inte vad jag skulle börja med för aktivitet heller.

Jag är 25 och arbetar för tillfället inte på grund av sjukskrivning. Så det bidrar också till ensamhet. Jag känner mig inte att jag har någon plats i världen. Jag har inte att bidra med så varför skulle någon vilja ha kontakt med mig.

[Pink Rerifa]

Anonym skrev:

Jag har försökt hitta internetvänner länge men det är svårt det med. Dels svårt att hitta någon och dels svårt att bibehålla den kontakten. Oftast rinner det bara ut i sanden. Vet inte vad jag skulle börja med för aktivitet heller. Jag är 25 och arbetar för tillfället inte på grund av sjukskrivning. Så det bidrar också till ensamhet. Jag känner mig inte att jag har någon plats i världen. Jag har inte att bidra med så varför skulle någon vilja ha kontakt med mig.

Fast sådär kan du inte tänka , träna upp ditt självförtroende och försök vara positiv

Nu är du ju mycket yngre än mig men om du är tjej som jag får du gärna ta kontakt!

Det är inte så lätt att träna sitt självförtroende, eller att vara positiv när livet bara ger mig anledningar att vara negativ.

Nej jag är inte tjej. Något som verkar tala emot mig också. Generellt sett verkar inte folk lika mycket intresserade av att hjälpa killar som att hjälpa tjejer. Vi får liksom klara oss själva.

Hej.

Jag förstår hur det är. Jag är själv tillbakadragen bland massa nya människor. Du är fortfarande ung och kanske kan du tänka dig att studera, om du inte redan har gjort det. Jag träffade nya människor då. Det behöver inte vara ett universitet/högskola utan komvux eller yrkeshögskola. En kvällskurs i något du tycker låter spännande. Då kan du mötta andra som tycker om samma sak. Om du inte tycker att något är intressant får du fundera på vad som kan vara det. Om du har någon hobby kan du leta efter en facebookgrupp eller en förening som håller på med det där du bor. Och berätta att du är ny i gruppen och undrar om det är någon som vill träffas.

Jag vet att det är jobbigt att försöka med något när allt känns meningslöst. Jag är själv i din ålder och är hemma mycket eftersom jag nu pluggar på distans. Jag har växt ifrån de vänner jag hade och har bara min familj och partner som jag umgås med. Min partner tjatar lite ibland på mig om att jag ska börja göra något för att kunna träffa nya människor men jag kommer alltid med ursäkter.

När man har en bättre period är det också lättare att umgås med, finna  och behålla vänner, men om du inte kan ge så mycket av dig själv som andra kräver känns det fucking omöjligt.

Du är så nedtryckt i skorna av det ständigt ekande ”goda råden” hur du INTE bör vara eller MÅSTE vara i vänners sällskap; inte utstråla negativ energi ( du behöver inte ens öppna munnen), inte älta, inte tala med för gäll röst, inte dra ner andra i skiten, rycka upp dig, tänka på dem i Afrika, äta Johannesört osv…

Jag har kommit på att det blir mindre besvär om man är för sig själv. Att försöka anpassa sig så man kvalificerar sig till att få och behålla en vän tar mer energi än det ger.

Det är många gånger skit tråkigt att bara vara med sin familj men det är bättre än ingenting. Slicka dina sår och försök igen senare när du mår bättre.

Vad gör man om man inte har en familj att vara med då?