Grupp för ensamma

Jag har tänkt tillbaka på livet och inser att min ensamhet bottnar sig i min barndom. Mina föräldrar saknade helt kontakter knappt en enda vän som kom på besök under barndomen som dessutom kantades av att bo på olika fosterhem, jourhem osv.

Mamma psykotisk och deprimerad och en alkoholiserad frånvarande pappa som jag aldrig trots att vi bodde under samma tak lärde känna.

Under tonåren rymde jag och hamnade i ett sällskap som inte var nyttigt för mig blev utnyttjad av en äldre man som jag var med i ca 2 år därefter så fortgick min hemsituation tills jag inledde en relation som varade i ca 6 år som bestod av en del kontrollerande av mig och mitt umgänge ingen av mina vänner dög, jag fick kyla som reaktion om jag valde att umgås med en studiekamrat efter skoltid väl hemma dvs de kontakter som jag hade på den tiden rann ut i sanden eftersom jag valde min destruktiva relation och jag blev allt mer isolerad.

Relationen tog slut när jag valde att lämna då som det pågick ett för mig dolt missbruk ifrån sambons håll kantad av pågående relationer bakom min rygg som pågått under minst ett par månader.

Efter uppbrottet så var jag ännu mer ensam och hade dåliga boendeförhållanden vilket ledde till att jag inte kunde bjuda hem folk (de som var kvar) och valde till sist att flytta till en annan ort och börja om på nytt där jag blivit lovad av den enda vän som bodde där att etableras in i samhället och få hjälp på vägen med att starta upp mitt liv där.

Det blev inte mycket med det, snarare isolerades jag ännu mer eftersom att det blev så att jag i min förvirring också gick med på att inleda en relation med den vännen.

Fick i efterhand reda på att han haft en annan relation hela tiden och att jag blivit ljugen för. Valde att lämna den nya orten i samband med att min pappa gick bort och min mamma blev helt ensam och jah kände att jag behövde finnas där för henne.

Nu är jag fast i en ta hand om henne relation och dessutom ta hand om mitt barn som kom till av den kortare relationen på den andra orten (tilläggas kan att jag känt denna vännen i ett par år) så det var ingen ny person för mig direkt – jag blev lovad att vi skulle lösa barnets uppväxt tillsammans trots avstånd etc men allting om den andra relationen uppdagades i samband med att jag snart skulle föda så jag blev helt ensam med barnet också.

 

Bor idag som inneboende så det är svårt att på något vis utöka sitt sociala liv och även om jag hade ett annat boende så har jag nu för mycket ärr för att bara fungera som ”vanligt” i kontakten med människor. Har försökt höra av mig till vänner som jag hade men utan framgång. Är helt övergiven och ensam, men jag kämpar på för oss båda.

Anonym skrev:

Hej, Jag är mitt i en skilsmässa från min livskamrat sedan 18 år. Vi har två barn tillsammans och är bosatta i Skaraborg. Normalt sett är jag en glad och go kille, men då det inte har fungerat mellan mig och frugan de senaste åren så har jag med jämna mellanrum gått in och ur depressioner. Därtill hör att vi har flyttat runt en del och därmed tappat de vänner man en gång skaffat sig längs vägen. Nu bor jag i hennes hemort cirka 20 mil från min släkt och mitt arbete (jobbar hemifrån), utan egna vänner och kan heller inte heller flytta eftersom mina barn behöver mig och jag behöver dem. Jämfört med många här känns min situation som ingenting, men faktum är att jag känner mig otroligt ensam och försöker med alla krafter hålla depressionen och panikångesten borta. Alla behöver vi andra människor att prata med, förtro oss till. Få höra att man är bra, snäll osv. Jag sökte på stödgrupper när jag hittade denna sida, och insåg att jag inte är den enda som är ensam. Kan man vara ensamma tillsammans?

 

Hej,

 

Svarar dig för det var något i ditt inlägg som jag kände igen mig så mycket i. Bland annat detta att ha flyttat ifrån släkt och vänner. Inte så många vänner ändå kanske, men familjen. Men även känslan av att inte känna igen sig själv längre. I mitt fall inte för att jag och sambon ska separera, men min anpassning till allt nytt har gjort att mycket av det som är jag är borta. Sedan bor vi i Skaraborg båda två.

Jag vill gärna vara ensam tillsammans med någon.

 

Svara om du vill, håller mig kort tills jag vet mer.

Hej alla.. det är inte vad man skriver eller hur man skriver. Tråden är för att ge alla som vill en chans att visa ngn annan att man inte är ensam.

För mig är det en tung dag där ett sorts sorgearbete ska ta sin början då en person jag aldrig fick träffa inte går att nå.

Ingen är ensam om man skriver här. Tillsammans är trådens vackraste ord…

Hej,

Tjej på 31 år från Uppsala här.

Jag har i princip alltid haft människor att umgås med, men så gott som alla har försvunnit längs vägen på olika sätt.

Var börjar man? Jag har inga barndomsvänner då jag tvingades flytta mycket som barn. Hade förvisso olika vänner under skoltiden, främst i högstadiet, men dessa relationer ebbade ut under gymnasietiden och nya vänner trädde in. Även dessa försvann efter studenten då vi alla skulle ut i världen på olika håll. Flyttade till storstan från en liten bondhåla och träffade ytterligare ett par nya vänner som förgyllde min tillvaro under några år. Ja… sådär har det sett ut. Människor har kommit och gått i en strid ström.

Mötte således en kille 2005 som blev min bästa vän under tio års tid (till 2015), dessvärre lyckades han skrämma bort inte bara alla mina nyfunna vänner utan också mitt livs kärlek som jag mötte samma år. Inte förrän 2015 när jag var fullständigt nedbruten på alla sätt orkade jag ta mig ur den relationen.

Denna relation och en del andra bistra erfarenheter från det förflutna har gjort mig fullständigt skräckslagen inför bara tanken att knyta an till människor igen. Detta har till stor del bidragit till den ensamhet som jag upplever idag. Jag lever i en paradox där min högsta dröm är att möta kärleken och ett par vänner, men jag är jätterädd för att bli sviken igen.

I somras mötte jag en intelligent, otroligt förstående och empatisk, intressant och söt kille som jag hann träffa två gånger innan jag fick panik och avvisade via mail. Ångrar mig som fan och inser nu att jag gärna hade lärt känna honom mer, men så är livet (mitt iallafall). Nu har jag medvetet trashat ner mig rejält för att få vara ifred, annars kommer det ibland fram killar som söker kontakt.

Skönt att jag inte är ensam om att känna mig ensam iallafall.

Bra initiativ!

 

 

Hej,

 

Jag antar att min ensamhet till stor del bottnar sig i min barndom/uppväxt. Min mamma är och har aldrig varit speciellt varm eller kärleksfull som person. Och pappa var inte bättre han. Lämnade familjen och gav som anledning till mig och min syster att det var för att vi var bråkiga. Faktum var dock att han gjorde en mycket yngre tjej på smällen.

Jag har aldrig fått till mig att jag duger precis som jag är. Jag var “duktig” under gymnasietiden när jag förutom skolan hade två jobb och i princip aldrig var hemma. Jag fick höra att det klädde mig när jag hade gått ner ett par kilo efter en influensa. Jag fick inte äta mig mätt. Inte konstigt kanske att jag utvecklade både bulimi och började skada mig själv även på andra sätt. Men det var inget vi pratade om för vad skulle andra säga? Under ettan och tvåan blev jag mobbad. Fick höra att jag var fulast i skolan. Minns att jag försökte prata med mamma men hon lyssnade inte. Brydde sig inte. Jag var 7 år!!!

 

Jag inser att just det här att aldrig duga med att bara vara och också att inte bli lyssnad på är orsaker till att jag har svårt att skaffa vänner. Jag kan liksom inte slappna av. Jag är på helspänn hela tiden för jag vet inte hur jag ska vara för att räcka till. Och jag tror pappas svek har satt spår i mig då jag tror att folk bara ska ge sig av. Det är jättejobbigt att vara 35 och fortfarande påverkas så mycket av allt som var för så många år sedan.

 

Har så fruktansvärt mycket ilska i mig också. Mot båda mina föräldrar för vad de gjorde och hur de agerade eller inte agerade. Men jag kan inte nå dom. De ser inte att de har gjort fel.

 

Saknar så himla mycket att ha en vän. Någon som bryr sig och som jag får bry mig om tillbaka. Någon att prata med men också att bara kunna ta en kaffe eller ett glas vin med. Någon som liksom alltid finns där.

Hej!

Att ensamhet kan ha så många ansikten trodde jag aldrig.

Jag själv har vänner varav några som står mig väldigt nära, även en som som bor hos mig varannan vecka. Det jag saknar är någon att komma hem till eller en kompis att träffa på daglig basis.

Det viktigaste för mig är mig inte att kanske hitta den rätte direkt utan att bli sedd.

Har haft konton på Tinder, Mötesplatsen och Match.  com för att nämna några under strax över över två års tid. Dock har jag inte lyckats få till varken en date eller ett svar, även om jag har betalat på konton och försökt väldigt seriöst.

En matchning eller bara ett hej hade hjälpt för att få lite energi tillbaka.

Har inte oddsen med mig med gomspalt, adopterad och 158cm på strax över 30 år men jag lever på hoppet.

Min teori är att det är mentalt till stora delar.Skulle jag tänka att det är kört så kan jag lika gärna låta bli att gå upp ur sängen.

Vill så gärna träffa någon att dela livet med allt vad det innebär.

Nu försöker jag tänka positivt, gå med inställningen att jag ska slå från underläge (bokstavligen talat) och visa vad skåpet ska stå. Försöker hålla huvudet högt och sträcka på mig. I det långa loppet ska jag iallafall inte dra det kortaste strået. För jag är inte kort, bara jävligt jordnära 😂

Försöker ändå ha lite humor med och bjuda på mig själv, är innerst inne en glad pojk 😄

Men det är en kamp varje dag, på jobbet går det bra men efter jobbet och man kommer hem själv börjar alla tankar. Då alla runtomkring har familj eller sambos träffar jag sällan någon utanför jobbet. Känner mig som tredje hjulet och i vägen om jag blir hembjuden till någon som inte bor själv. Detta resulterar också i att jag inte kommer ut så ofta då alla är upptagna hela tiden och känner mig inte så trygg i att gå på någon pub eller liknande helt själv.

Blev lite långt men det är så skönt att få skriva av sig. Som sagt, när det gäller detta samtalsämne har jag ingen i min närhet som kan relatera alls tillmig

Så år det någon som kanske kan relatera eller bara vill prata och kanske lära känna en ny vän så hojta till 😀

Har läst alla inlägg och ni är så fantastiska alla här som delar med er och stöttar varandra. Jag önskar er all lycka och välgång, ta hand om varandra för ni är så värdefulla allihopa. När jag läser svaren på flera inlägg så ser man att hjärtat sitter verkligen på rätt ställe. Det känns som att även om jag känner mig ensam och nere, så är jag inte det här.

Le mot er själva, för det är ni värda 😊

 

Anonym skrev:

Hej! Att ensamhet kan ha så många ansikten trodde jag aldrig. Jag själv har vänner varav några som står mig väldigt nära, även en som som bor hos mig varannan vecka. Det jag saknar är någon att komma hem till eller en kompis att träffa på daglig basis. Det viktigaste för mig är mig inte att kanske hitta den rätte direkt utan att bli sedd. Har haft konton på Tinder, Mötesplatsen och Match. com för att nämna några under strax över över två års tid. Dock har jag inte lyckats få till varken en date eller ett svar, även om jag har betalat på konton och försökt väldigt seriöst. En matchning eller bara ett hej hade hjälpt för att få lite energi tillbaka. Har inte oddsen med mig med gomspalt, adopterad och 158cm på strax över 30 år men jag lever på hoppet. Min teori är att det är mentalt till stora delar.Skulle jag tänka att det är kört så kan jag lika gärna låta bli att gå upp ur sängen. Vill så gärna träffa någon att dela livet med allt vad det innebär. Nu försöker jag tänka positivt, gå med inställningen att jag ska slå från underläge (bokstavligen talat) och visa vad skåpet ska stå. Försöker hålla huvudet högt och sträcka på mig. I det långa loppet ska jag iallafall inte dra det kortaste strået. För jag är inte kort, bara jävligt jordnära 😂 Försöker ändå ha lite humor med och bjuda på mig själv, är innerst inne en glad pojk 😄 Men det är en kamp varje dag, på jobbet går det bra men efter jobbet och man kommer hem själv börjar alla tankar. Då alla runtomkring har familj eller sambos träffar jag sällan någon utanför jobbet. Känner mig som tredje hjulet och i vägen om jag blir hembjuden till någon som inte bor själv. Detta resulterar också i att jag inte kommer ut så ofta då alla är upptagna hela tiden och känner mig inte så trygg i att gå på någon pub eller liknande helt själv. Blev lite långt men det är så skönt att få skriva av sig. Som sagt, när det gäller detta samtalsämne har jag ingen i min närhet som kan relatera alls tillmig Så år det någon som kanske kan relatera eller bara vill prata och kanske lära känna en ny vän så hojta till 😀 Har läst alla inlägg och ni är så fantastiska alla här som delar med er och stöttar varandra. Jag önskar er all lycka och välgång, ta hand om varandra för ni är så värdefulla allihopa. När jag läser svaren på flera inlägg så ser man att hjärtat sitter verkligen på rätt ställe. Det känns som att även om jag känner mig ensam och nere, så är jag inte det här. Le mot er själva, för det är ni värda 😊

 

Hej,

 

Nej, du är inte ensam här. Vi är som sagts tidigare, ensamma tillsammans.

Har läst ditt inlägg ett par gånger och din styrka lyser ändå igenom måste jag säga. Du skriver att du ändå försöker vara positiv och att mycket sitter i det mentala och det tror jag också. Men det är svårt att hitta nya vänner som vuxen. Det känns som att alla har sitt liv ordnat redan med det antal vänner de trivs med ungefär.

Du skriver att du har många vänner men att du ändå saknar någon att umgås med på daglig basis? Är det ingen av dem som du kan umgås mer med? Eller är det då du känner dig som tredje hjulet?

 

Jag har inte heller någon att prata med. Det är svårt när ensamheten sitter inuti på något sätt. När det liksom är en känsla mer än något jätteuppenbart. Om du förstår hur jag menar?

 

Ha en bra dag 🙂

Anonym skrev:

Hej, Nej, du är inte ensam här. Vi är som sagts tidigare, ensamma tillsammans. Har läst ditt inlägg ett par gånger och din styrka lyser ändå igenom måste jag säga. Du skriver att du ändå försöker vara positiv och att mycket sitter i det mentala och det tror jag också. Men det är svårt att hitta nya vänner som vuxen. Det känns som att alla har sitt liv ordnat redan med det antal vänner de trivs med ungefär. Du skriver att du har många vänner men att du ändå saknar någon att umgås med på daglig basis? Är det ingen av dem som du kan umgås mer med? Eller är det då du känner dig som tredje hjulet? Jag har inte heller någon att prata med. Det är svårt när ensamheten sitter inuti på något sätt. När det liksom är en känsla mer än något jätteuppenbart. Om du förstår hur jag menar? Ha en bra dag 🙂

Hejsan !

jag tror jag förstår vad du menar. Skulle man sätta sig ner och fundera på hur ens livssituation ser ut så kanske man borde vara nöjd om man frågar något utanför som ser det man har.Jag har en son och vänner som ändå betyder mycket för mig och som även uppskattar att jag finns. Har även ett jobb att gå till där jag träffar väldigt många olika personer varje dag så ensam är jag ju inte alls om man tänker efter. Förutom att jobba så studerar läser jag upp ett ämne på heltid också. Utöver det har jag ett träningsintresse med höga mål och ambitioner (Nu pratar vi inte elit utan motionär)

Med tredje hjulet menar jag att när jag åker hem till en kompis så behöver det oftast planeras pga famileförutsättningarna. Väl där hemma så sitter jag oftast ner och pratar med inte bara min kompis utan även sambo eller fru också. Det blir som att jag är där på deras villkor varje gång och de har ju varandra, de kan inte relatera till mina tankar. Sedan eftersom de jag umgås med har barn så ligger det alltid lite fokus åt det håller. Nu gillar jag verkligen barn och deras familjerelationer så jag önskar de bara allt gott såklart. Men tänk om telefonen skulle ringa och man hör: Jag kommer över och bråkar med dig ett tag, tar med mig lite mat oavsett om du vill eller inte. Bara kunna hänga tillsammans kanske inte dagligen men någon gång i veckan. Just att bara att ha någon utanför jobbet för en liten pratstund eller fika för mig hade räckt eller en bra början. Då skulle jag nog känna att jag var mindre ensam. Sedan saknar jag ett förhållande vilket tror jag lite är en av grundanledningarna i sig men jag skulle iallafall inte känna mig ensam lika mycket om jag har någon på daglig basis. Man skulle ha någon att fysiskt träffa och diskutera med istället för att hålla allting inom sig som jag verkligen inte tror är en bra idé. Det små tillfällena som när man ska sova, en hel dag ledigt, när man går till och från jobbet eller äter själv m.m. Det är då man börjar tänka någon negativ tanke som etsar sig fast och blir större. är det på morgonen och den sitter kvar innan jobbet så är den med hela dagen.

Tänker för mig själv att jag vägrar vara till belastning varken för någon annan eller framför allt för mig själv, för det känns som det. Där kan jag knyta tillbaka till det du skrev i slutet, att känslan sitter inuti. Det blir så att jag känner skam för att jag inte är ensam på den här planeten utan det finns ändå personer runtomkring men det är svårt att förklara så att någon utanför kan relatera till känslan av ensamhet och det vill jag inte heller. Känner inte att jag vill få någon annan att känna samma sak för jag är otroligt rädd om alla runtomkring mig, vilket gör att jag återkommer till känslan av att inte vara till belastning utan istället trycker ner alla känslor och tankar om ensamhet för mig själv.

Det jag märker är vilken stor skillnad det gör att bara skriva och veta att någon läser på andra sidan. Tror att detta forumet verkligen är ett bra verktyg för att hjälpas åt med negativa tankar och känslor. Känns bra med tanken att man inte är själv, då menar jag absolut inte att jag önskar någon annan en dålig tanke eller känsla. Mer insikten av hur vanligt det faktiskt är i vårt land och att det faktiskt.

Försökte bena ut så jag hoppas det inte blir för rörigt eller krångligt. Svårt att sätta ord på ensamhet men ett försök skadar inte.

Ensamhet i skogen. Jag har alltid varit en ensamvarg, vet inte om det varit helt självvalt eller bara som en trygg tillflykt. Har sällan känt riktig gemenskap till andra, när jag finner ett sammanhang jag blir motiverad/inspirerad av så känner jag mig inte intressant nog, drar mig gärna undan eller beter mig på ett sätt som inte är sant mot mig själv. Umgås jag med folk som inte motiverar/inspirerar eller ”klickar” med så känner jag mig död inombords efteråt. Så, antingen en känsla av att vara död eller oduglig på sätt och vis. Har en vän som jag kan prata med om det mesta, ja nästan allt. Det är guld värt, men vet också att jag tar så mycket energi av henne när jag överöser med ”mitt”. Hon har levt ett väldigt tryggt,lugnt och stabilt liv, helt i motsats till mitt. Så jag vill inte ”smutsa ner” henne för mycket med min skit. Men jag fortsätter ändå och får då ångest över hur dålig vän jag är till min enda riktigt nära vän. Har många saker i min ryggsäck och det börjar bli tungt att bära. Vet inte vem jag ska vända mig till, psykologer och kuratorer är jag uppväxt med och har varken tillit eller tilltro till längre. Vände mig till en präst några gånger och samtalade, men då känner jag mig för skamsen för att prata om vissa viktiga delar. Det enda jag egentligen längtar efter är en trygg och varm famn, en trygg och varm man. Men efter att ha missbrukat sex sedan tonåren så känns det som att jag bränt alla mina broar, att de enda som vill ha mig är de som får mig att fortsätta i samma destruktiva mentalitet. Och att de som är vettiga och sunda har tillräckligt med insikt för att inte ens titta åt mig. Jag tog ett beslut förra månaden efter en hemsk sexuell upplevelse att inte ha sexuell kontakt med någon på ett år. Gränserna testades fort av en gammal vän, och även om jag kände att det var på mina villkor och inte totalt över gränsen känner jag ändå efteråt att jag återigen gjorde övergrepp på mina egna värderingar och känslor. Ibland vill jag bara återgå till den trygghet jag haft under största delen av mitt vuxna liv, pappan till min dotter, men jag vet också hur dåligt jag mådde i vår relation, och hur bra jag i början mådde efter separationen. Men nu efter några år så känns det bara tomt, och att han är den enda som kan tänkas vilja vara med mig. Vi har ju också ett barn ihop och jag vill ju egentligen ha en hel och fungerande familj. Men när vi var alla tre så var inte jag hel och fungerande, utan död och kall och utan lust, men det är en trygghet. Egentligen är väl trygghet det jag söker, trygghet och kärlek, men vet att det kommer inifrån och tror inte jag kommer få en fungerande relation förrän jag själv är hel och fungerande. Men att ta sig dit? Jag vet ju inte var jag ska börja eller vem jag ska vända mig till. Önskar att det som i sagorna kommer en prins och räddar mig. Men vet att i verkligheten måste jag göra arbetet själv. Det är också stor skillnad på att vara själv och att känna sig ensam. Jag kan ofta välja att vara själv och trivs mycket bra med det, men känslan av ensamhet kommer när den vill och hur jag än försöker acceptera/hantera/förändra så känner jag mig så kraftlös när den kommer. Senaste nätterna har jag drömt om gamla kärlekar, och vaknar om morgonen hjärtekrossad och ensamheten kraftigare än vanligt. Jag är tacksam över mycket, jag har en dotter som är det bästa i mitt liv, en katt som tröstar och alltid vill vara nära, och min vän som verkar tycka om mig trots all skit jag för med mig. Jag har också mycket tröst i en form av andlighet och min kärlek till naturen, och allt detta borde ju räcka för att inte känna mig ensam. Ändå gör jag det, mest hela tiden på sistone. Undrar vad som är fel på mig, varför kan jag inte bara vara nöjd med det jag har? (Som ändå är så mycket bättre än det jag haft tidigare i mitt liv) och varför kan jag inte bara ”rycka upp mig” som min mamma ständigt talar om för migatt göra. Jag vet ju att hon har rätt, att man på sätt och vis skapar sin egen verklighet genom sina tankar. Men jag tror också att ens tankar inte behöver vara sanningen. Eller åtminstone att när man är i ett visst tillstånd eller skede behöver något annat för att ta sig upp, för att bara tänka att allt är bra när det inte känns bra, det känns bara som ytterligare förnekelse och övergrepp på mig själv. Ursäkta detta långa inlägg, jag förstår att antalet ord kan vara skrämmande, men det är liksom svårt att sätta stopp på dem. Också därför jag inte vet vart jag ska vända mig med mina tankar/känslor/funderingar, för det känns som om de kommer och sliter mig isär om jag börjar ventilera dem, och vem skulle ha tid/ork/lust att höra? Nu har jag ändå bara skrapat på ytan, och det har resulterat i detta långa inlägg. Ibland har jag tänkt på att skriva ner allt som till en bok, men då skulle jag väl ändå inte våga visa det för någon, och vara rädd för att jag drar ner andra istället för att hjälpa. För det jag egentligen vet att jag ska göra i livet är att hjälpa andra, men när man är trasig och känner sig ensam är det svårt. Den energi jag har lägger jag på att göra det så bra jag för tillfället kan för min dotter, och med henne kan jag också stänga allt annat ute för ett tag och bara vara i nuet. Leka, improvisera och mysa. Dåliga dagar är det svårt och då får jag ångest över att vara en dålig och otillräcklig mamma, ibland går det bra i stunden, men när hon sover eller är hos sin pappa så kommer ensamheten och sorgen och river mig i stycken igen. Jag är så otroligt känslomässigt stressad, har alltid starka och många olika känslor samtidigt, säkerligen en diagnos eller två, och känner mig väldigt förvirrad. Samtidigt som jag önskar mig närhet, trygghet, förståelse och tröst så är jag så himla rädd för att någon ska se mig, sårbar, smutsig och trasig. Sedan finns det bra dagar, de kommer då och då som guldkant på tillvaron. Då är jag nästan ”för” lycklig, som om jag tar igen det jag missat under de dåliga dagarna. Då stör inte ensamheten utan jag kan då känna att jag är stark i min ensamhet, eller så är det också en form av förnekelse eller mask. Jag vet knappt skillnaden längre tror jag.

Hej!

Dig skulle jag gärna komma i kontakt med, skulle nästan kunnat vara jag själv som skrivit ditt inlägg.

Anonym skrev:

Hejsan ! jag tror jag förstår vad du menar. Skulle man sätta sig ner och fundera på hur ens livssituation ser ut så kanske man borde vara nöjd om man frågar något utanför som ser det man har.Jag har en son och vänner som ändå betyder mycket för mig och som även uppskattar att jag finns. Har även ett jobb att gå till där jag träffar väldigt många olika personer varje dag så ensam är jag ju inte alls om man tänker efter. Förutom att jobba så studerar läser jag upp ett ämne på heltid också. Utöver det har jag ett träningsintresse med höga mål och ambitioner (Nu pratar vi inte elit utan motionär) Med tredje hjulet menar jag att när jag åker hem till en kompis så behöver det oftast planeras pga famileförutsättningarna. Väl där hemma så sitter jag oftast ner och pratar med inte bara min kompis utan även sambo eller fru också. Det blir som att jag är där på deras villkor varje gång och de har ju varandra, de kan inte relatera till mina tankar. Sedan eftersom de jag umgås med har barn så ligger det alltid lite fokus åt det håller. Nu gillar jag verkligen barn och deras familjerelationer så jag önskar de bara allt gott såklart. Men tänk om telefonen skulle ringa och man hör: Jag kommer över och bråkar med dig ett tag, tar med mig lite mat oavsett om du vill eller inte. Bara kunna hänga tillsammans kanske inte dagligen men någon gång i veckan. Just att bara att ha någon utanför jobbet för en liten pratstund eller fika för mig hade räckt eller en bra början. Då skulle jag nog känna att jag var mindre ensam. Sedan saknar jag ett förhållande vilket tror jag lite är en av grundanledningarna i sig men jag skulle iallafall inte känna mig ensam lika mycket om jag har någon på daglig basis. Man skulle ha någon att fysiskt träffa och diskutera med istället för att hålla allting inom sig som jag verkligen inte tror är en bra idé. Det små tillfällena som när man ska sova, en hel dag ledigt, när man går till och från jobbet eller äter själv m.m. Det är då man börjar tänka någon negativ tanke som etsar sig fast och blir större. är det på morgonen och den sitter kvar innan jobbet så är den med hela dagen. Tänker för mig själv att jag vägrar vara till belastning varken för någon annan eller framför allt för mig själv, för det känns som det. Där kan jag knyta tillbaka till det du skrev i slutet, att känslan sitter inuti. Det blir så att jag känner skam för att jag inte är ensam på den här planeten utan det finns ändå personer runtomkring men det är svårt att förklara så att någon utanför kan relatera till känslan av ensamhet och det vill jag inte heller. Känner inte att jag vill få någon annan att känna samma sak för jag är otroligt rädd om alla runtomkring mig, vilket gör att jag återkommer till känslan av att inte vara till belastning utan istället trycker ner alla känslor och tankar om ensamhet för mig själv. Det jag märker är vilken stor skillnad det gör att bara skriva och veta att någon läser på andra sidan. Tror att detta forumet verkligen är ett bra verktyg för att hjälpas åt med negativa tankar och känslor. Känns bra med tanken att man inte är själv, då menar jag absolut inte att jag önskar någon annan en dålig tanke eller känsla. Mer insikten av hur vanligt det faktiskt är i vårt land och att det faktiskt. Försökte bena ut så jag hoppas det inte blir för rörigt eller krångligt. Svårt att sätta ord på ensamhet men ett försök skadar inte.

 

Hej!

 

Jag tycker heller inte att man skall jämföra sitt eget “lidande” med andras. Jag har hört såå många gånger när jag mått dåligt att det alltid finns de som har det värre. Jo tack, det vet jag också men vad hjälper det mig?? Att det ser ut på ett annat sätt utifrån betyder ju inte att känslan man har inuti är fel. Så visst att man kan tycka att man kanske borde vara nöjd, men känslan man har är ju också viktig.

 

Har du ändrat ditt svar? Jag hade för mig när jag läste det första gången att du skrev någon fråga på slutet? Strunt samma 🙂

 

I alla fall så förstår jag att det kan vara svårt att prata med dina vänner när deras respektive är med. Men känslan av ensamhet kan ju faktiskt finnas även hos de med förhållanden. Det vet jag. Jag känner mig ofta ensam och obekräftad i mitt förhållande. Det är ibland som att jag inte finns. Jag frågar saker men får inga svar. Ingen som frågar hur min dag har varit. Ingen bekräftelse. Det är knäckande.

Så jag känner mig ofta väldigt ensam trots att jag har en familj. I princip har jag ingen jag kan prata med. Inga vänner och inga familjemedlemmar som är intresserade nog av att lyssna. Och jag känner skam över att inte ha några vänner. En fruktansvärd känsla. Känner mig så onormal på något sätt. Misslyckad. På ett sätt. Samtidigt som jag på andra sätt ser mig som väldigt lyckad med familj, hus, bra utbildning och bra jobb.

Anonym skrev:

Ja, skapade nyss kontot då jag lidit av depression i olika skalor, från ganska lugn till väldigt djup depression i 4 år nu… har aldrig tagit mig i kragen och förändrat det! Men efter jag såg nån reklam från denna sidan och att det snart är dags att komma ut i vuxenlivet (är 19 år) är det bäst att bryta denna onda cirkel. Kommer inte ihåg hur lång tid jag känt mig ganska ensam, men det är ett ganska långt tag. Har många kompisar men känns som dem är borta väldigt mycket när jag väl behöver dem, de har hittat tjejer och typ gått vidare. Vill oxå få bekräftelse från det andra könet, men känns ganska hopplöst, därför fortsätter man göra de saker som kan anses larviga för många – det går bra ett tag till, sen får vi se vad som händer.. (sorry för rörig text, felstavningar etc… skriver på telefonen) Är från Kronobergs län, 19 år

Jag befinner mig i princip i samma sits som du. Alla mina vänner skaffar pojk/flickvänner, reser och gör allt sånt som man ”bör” göra i tonåren medan jag spenderar all min tid till att vara hemma och tycka synd om mig själv. Precis som du har (eller snarare hade) jag massvis med ”vänner” och bekanta men ingen finns riktigt ”där” för en på riktigt. Synd att du bor så långt bort, annars kanske vi skulle kunnat umgås//tjej 18 år från Sthlm.

Anonym skrev:

Hej! Jag tycker heller inte att man skall jämföra sitt eget ”lidande” med andras. Jag har hört såå många gånger när jag mått dåligt att det alltid finns de som har det värre. Jo tack, det vet jag också men vad hjälper det mig?? Att det ser ut på ett annat sätt utifrån betyder ju inte att känslan man har inuti är fel. Så visst att man kan tycka att man kanske borde vara nöjd, men känslan man har är ju också viktig. Har du ändrat ditt svar? Jag hade för mig när jag läste det första gången att du skrev någon fråga på slutet? Strunt samma 🙂 I alla fall så förstår jag att det kan vara svårt att prata med dina vänner när deras respektive är med. Men känslan av ensamhet kan ju faktiskt finnas även hos de med förhållanden. Det vet jag. Jag känner mig ofta ensam och obekräftad i mitt förhållande. Det är ibland som att jag inte finns. Jag frågar saker men får inga svar. Ingen som frågar hur min dag har varit. Ingen bekräftelse. Det är knäckande. Så jag känner mig ofta väldigt ensam trots att jag har en familj. I princip har jag ingen jag kan prata med. Inga vänner och inga familjemedlemmar som är intresserade nog av att lyssna. Och jag känner skam över att inte ha några vänner. En fruktansvärd känsla. Känner mig så onormal på något sätt. Misslyckad. På ett sätt. Samtidigt som jag på andra sätt ser mig som väldigt lyckad med familj, hus, bra utbildning och bra jobb.

 

Hej igen!

Vill bara poängtera tydligt att jag inte på något sätt är påläst eller tror mig ha lösningen på alla problem, jag reflekterar bara mina tankar, bollar idéer och försöker utvecklas i rätt riktning, tillsammans med er, vi hjälps åt såklart.

jag ändrade mitt svar lite men det var för att jag bara skrev ungefär samma sak igen som jag skrev i mitt första inlägg.

Tror ensamheten är svår att förklara för någon utomstående. Försökt förklara för min bästa vän och hennes sambo. resultatet blev att de förmodligen omedvetet tog avstånd från mig. Nu är båda verkligen underbara och jag hyser inget agg på något sätt. Min teori är att precis som du skriver att de inte ville lyssna. De backade när insikten kom att kompisen de hela tiden trodde bar på ett stort självförtroende och gav massa positiv energi i själva verket inte mådde så bra innerst inne. Tror inte att man riktigt kan relatera och hantera den situationen så bra om de inte är självupplevt. Min kusin hoppade fallskärm för första gången i somras och försökte med ord förklara vad han kände. jag förstod såklart att han kände en lycka och glädje men den känslan kan ju inte jag känna utan bara han. Vi kan kanske med ord försöka förklara och beskriva en känsla men i slutänden tror jag det bara är din egen och det är svårt att relatera om man inte upplevt samma sak. Mina kompisar är underbara precis som jag är säker på att du har en underbar familj som älskar dig. Det jag känner är skam och skäms för känslan som infinner sig, att de håller avstånd för att jag har gjort fel. Testade att bara nämna för en annan vän som undrade hur läget var och fick en annan respons men med samma baktanke tror jag. Hans första mening efter var, -Sverige spelar fotboll nu och jag hoppas de vinner. Bytte samtalsämne direkt, ingen tvekan om att han var obekväm i den situationen han hamnade i på grund av mina tankar och känslor. Då kände jag det du beskrev, misslyckad och onormal. Det jag tror jag gjorde fel var att jag började tjata och vara påtvingande, ville så gärna att de skulle förstå och bara krama om mig. Komma med något supertips eller bara finans där. Istället tror jag de backade för de har sina liv med sina planer och egna prioriteringar. De vill inte ha någon som tar energi och riskera att de också mår dåligt., Framför allt tror jag inte de vill hamna i en situation där de känner sig helt bakbundna och inte kan göra något. Detta är bara en reflektion, en teori nu men kanske tänker det så. De kanske sitter i skrivande stund och diskuterar vad de kan göra för att hjälpa mig och kanske känner sig nedstämda för att de inte vet. Försöker bara leva mig in i deras situation. Jag har lärt mig att inte försöka påtvinga någon annan min uppmärksamhet. Skrev förut att det vore härligt om någon ringde för att vilja ses och hitta på något spontant, det ska dock vara för att de verkligen vill det själva och inte för att göra mig en tjänst.

Testade skriva till min tjejkompis och hennes sambo och vara helt uppriktig. Vill inte att vår vänskap ska bli drabbad vilket det redan är medveten om att det redan gjort. Skrev att såhär känner jag och såhär går mina tankar. Nu vet ni om min situation så ifall jag agerar eller reagerar konstigt vet ni varför. Skrev att de inte har skyldighet gentemot mig utan det är bara jag som kan förändra mig själv. Börjar jag skriva av mig utan att jag tänker på det och det blir jobbigt så säg stopp, att ni inte vill längre så lyssnar jag. I detta fallet så verkade det som att en lättnad infann sig, de trodde säkert jag skulle begära något de inte kunde leva upp till när jag egentligen bara ville vara en kompis och inget mer. När jag sedan hade skrivit allting ordentligt så fick jag bara till svar väldigt kort: Vi har läst och vi tycker om dig. Det var tydligt att de inte ville diskutera mer och inte kunde relatera, men de förstod varför jag agerade som jag gjorde och de kommer förmodligen förstå om jag blir påtvingande och jobbig igen, men för mig är det en lättnad. Jag vet att även om jag inte kommer kunna diskutera detta vilket givetvis gör att jag är på ruta ett och inte har någon som lyssnar hos mig fysiskt så vet jag ändå att jag kommer inte förstöra vår vänskap. Som du ser så skriver jag väldigt egocentriskt hela tiden och i jag-form. Detta för att jag har ingen som helst kunskap gällande detta men tänker att om jag väcker frågor och tankar om varför ensamheten finns och är något negativt så kanske det är lättare att kanske inte hitta någon mirakellösning men att lära sig leva med sig själv, få det till något positivt. Skulle jag skriva att livet är kört och jag kommer alltid vara själv så kommer det inte på något sätt hjälpa varken mig eller någon som läser detta, blir bara ett konstaterande som inte leder någonstans, även om den tanken kan infinna sig. Frågorna som jag får när jag skriver är bland annat, hur ser du och ni andra på saken? Om man skulle sätta sig in i sin fru, sambos eller kompis situation med er själv framför. Vad skulle man vilja höra som närstående när man inte själv kan relatera men ändå tycker om dig och vill hjälpa? För min del så lyckades jag tappa en del av vänskapen som fanns och det är väl därför jag också skriver detta. Vill inte göra samma misstag igen eller att det drabbar någon annan. För de mentala spökena existerar ju bara i mitt huvud, inte i mina kompisar och närstående. De kan inte se vad jag tänker utan tycker bara jag agerar konstigt och annorlunda. Det som är konstigt och annorlunda tror jag vi har en tendens att backa ifrån för vi vet inte hur vi ska förhålla oss i den situationen.  Sedan tror jag verkligen att man kan övervinna känslan av ensamhet eller iallafall lära sig leva med den. Det försöker jag övertala mig om varje gång känslan kommer tillbaka, för tills dess att jag är överbevisad så tänker jag inte tro något annat. Inner inne så är jag som sagt positiv kille och försöker se detta som ett problem. På jobbet så tänker jag att ett problem eller en utmaning är något man kan lösa och klara av, annars är det väl mera ett faktum. Ett faktum är att man inte kan springa rakt igenom en tegelvägg, men om problemet är att komma runt så är det ju inte en omöjlighet att göra det…Ta hand om dig och alla som läser detta. Ni betyder mycket för mig att ni finns och för oss här. Vi är ensamma tillsammans och tillsammans är vi starka 🙂