Jag är en man som är 51år och bor med mina två döttrar som är 11 resp 14år. Vi bor i hus, jag har jobb och inkomst. Mina döttrar är jättefina och snälla. Jag känner mig däremot väldigt ensam. Jag har inte så många nära vänner och förhållanden har inte fungerat. När jag träffat någon som jag verkligen blir förtjust och kär i så lämnar dom mig. Jag har också tagit dåliga beslut och krossat hjärtan och jag vet inte vad som är värst. Att det gör jätteont att misslyckas i relationer vet jag nog allt om. Idag finns inga nära vänner kvar som jag kan prata med. Jag måste vara stark för mina barns skull men innerst inne mår jag jättedåligt och känner mig ensam och värdelös. Det känns som att jag inte orkar resa mig igen. Tänk om jag träffar någon fin människa igen som krossar mitt hjärta igen. Tänk om jag inte träffar någon mer under livet. Jag förstår inte att jag inte går att älska. Jag är snäll och alltid villig att lyssna på min partner. Men någonstans går det bara fel. Jag har haft ett bra och ett dåligt förhållande som båda varat i 8 år vardera. Senaste förhållandet varade i 10 månader och både jag och barnen var så glada över henne. Men så en dag säger hon att hon inte vill mer. Himmelen ramlade rakt i skallen på mig. Vi bråkade aldrig under dessa 10 månader. Vi promenerade ofta i skogen som hon gillade. Vi lagade mat tillsammans och hade en jättehärlig semester ihop. I min värld fattades inget men ändå händer detta. Det gör så ont i hjärtat så jag tror ibland att det ska stanna. Jag har mycket att vara tacksam över men jag gräver ändå ner mig. Jag tycker synd om mina barn och mig själv. Något stort fel på mig är det men jag förmår inte att se det själv och ingen talar om det heller. För mig har uppbrott varit väldigt smärtsamma. När jag själv gjort slut har det handlat om kvinnor som varit våldsamma och omöjliga att sitta ner och prata med. Men dom fina och omtänksama kvinnorna ger mig ingen hjälp att förstå vad jag måste ändra på. När jag är ledsen får jag bara höra att jag är fin. Det blir ju jättefel i mitt huvud. Jag vill inte vara ensam och jag vill vara glad och lycklig i det enkla men det har inte gått så bra. Ibland önskar jag att jag aldrig kom till.
7 december 2023 kl. 13:22
Förtvivlad över hur livet blev.
-
-
Känner igen mig. Förstod nog inte hjärtesorg och hur jävligt det kan vara att leva med förrän jag fick uppleva det själv. Typ lika med mina relationer. Jag är inte ovän med något av mina ex och inte haft några stormiga relationer som slutat med skrik eller handgemäng. Tvärtom har jag upplevt relationerna som bra, något att kämpa för och trott i min dumhet att jag betytt lika mycket som dem för mig. Uppbrottet har kommit ”out of the blue” och det skrämmer skiten ur mig. Den ena månaden är allt bra och man går lite romantiskt vid någon strand och äter en matbit på någon restaurang hon ledsnar. -Du är en underbar vän men.. Hittar någon annan som hon naturligtvis har samma promenad med eller sitter och myser med, på restaurangen jag introducerade. Visst jag har mina fel och brister men ibland skulle det nog kännas bättre i efterhand om vi grälat varenda dag till den grad att vi började hata varandra istället för som nu.
Jag tappade min livs kärlek. Visst ser jag saker som kanske inte skulle funkat nu i efterhand men sörjer fortfarande och ältar efter nästan 3år.
-
Du har 2 döttrar som du bor med men känner dig ensam och är ute efter en relation när dina döttrar behöver dig som mest. Hmmmmmmmm Är det inte starkt och manligt att satsa på relationen med dina döttrar istället för att skaffa en ny relation där risken e stor att kvinnan går vidare och sen mår du skit och det påverkar barnen. Du har 2 relationer just nu som är dom viktigaste. Relationen med dina barn. Du är 51! Lite gubbsjuka får du skaffa dig och vela leva singel livet och trivas .ed det. och bara satsa 110 % på dina barn fram tills dom blir äldre. Du är säkert en jätte bra pappa så Förstå mig rätt :):):)
Du måste logga in för att kunna skapa nya trådar.