Finns det något annat val än ensamhet?

Jag trodde en gång i tiden på att det visst kunde finns folk som kunde värdesätta en, eller kanske visa lite uppskattning. Det är möjligtvis fel att söka bekräftelse genom andra människor, det allra bästa är ju att kunna skapa bekräftelse genom sig själv. Men detta är inte alltid så lätt, det där med att barndomen sätter spår i ens personlighet är väldigt sant. Blir man försummad som barn så försöker man kompensera detta i vuxen ålder. Är det inte så att vi innerst inne fortfarande är det barnet vi var en gång i tiden? – Den tidsperioden innan man satte upp murar och innan man plåstrat om såren, den tidsperioden då man vågade hoppas… Det jobbiga blir när man inser att livet inte alls är vad man trodde det kunde bli, att man varit blåögd och trodde att den innersta önskan man hade delades av de flesta. Men när man har blivit besviken – så många gånger, så ger man tillslut upp. Och när hoppet är det som driver en – vad gör man när man givit upp hoppet?

Jag vet inte längre vart jag hör hemma, jag känner mig isolerad och distanserad från andra. Jag har inte bara svårt att finna gemenskap, men jag litar inte på gemenskap – jag litar inte på människor. Människor har bara skapat smärta i slutändan. Gemenskap är farligt. Gemenskap är falskt. Och samtidigt så är jag bitter. Bitter att inte kunna ha den gemenskapen som jag faktist behöver. Bitter över livet… bitter över det här livet som folk verkar värdesätta så innerligt. Vad i hela friden ska “livet” gå ut på?

Jag finner mig ofta i förundran över att det finns människor som värdesätter livet, att dom har “funnit sin plats” att dom har “hittat hem”… att dom helt enkelt funnit mening och glädje i det. Jag har mycket svårt att finna glädje i saker, saker som gjorde mig glad en gång i tiden gör mig inte glad längre. Så för att undvika ensamheten håller jag på att arbeta sönder mig -att gå in i väggen – för jag vill undvika den känslan av värdelöshet jag får när jag sitter i min ensamhet. Det är bättre att vara trött än att vara vaken med sina tankar. Distraktion är den enda lösningen. Hur gör man för att finna glädje i saker?

Jag har tidigare varit i en djup och allvarlig depression, den varade mycket länge (7år) och jag gick ner väldigt mycket i vikt. Jag kunde inte äta pga ångesten och kände mig inte motiverad till att äta, jag tänkte att jag var så värdelös att jag ändå bara kunde tina bort. Jag är inte riktigt där, ibland har jag dock mina svackor… Idag så känner jag mig mest bitter, jag har ingen vän att tala med och jag vågar inte öppna mig till människor jag känner – arbetskollegor, studiekamrater. Jag känner att ingen skulle förstå mig eller mina tankar, att jag skulle framstå som en odräglig person. Och det är ju sant, jag skulle aldrig vilja utsätta någon för mina mörka tankar. Dom är självdestruktiva och jag vill inte påverka någon annan till att tänka/känna så som jag… jag tänker, “låt dom leva i sin bubbla om det gör dom glada”. Så jag är “glad” och pratsam när jag är bland folk, egentligen är jag ju en glad person… Men ibland.. ibland så råkar ngt slinka ut och då skäms jag över mig själv. Jag skäms över att visa det jag faktist bär på. Så, ja.. jag ber om ursäkt för det jag skriver. Jag vill inte få någon att må sämre än vad dom gör, men jag behöver nya infallsvinklar.. jag behöver svar på min frågor, lite vägledning… vad som helst egentligen som kan hjälpa mig finna glädje i saker. Jag behöver helt enkelt hjälp.

 

Hej!

Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Har haft liknande erfarenheter och är i liknande sits som du nu. Sliter ut mig för att slippa känna känslan av ensamhet. Är trött konstant. Inbillar mig att om jag i alla fall presterar så kanske jag inte är så värdelös som jag tror.

De vänner jag har kunnat prata med om mitt mående känns långt borta. Jag vill inte vara en börda för dem längre. Jag orkar inte heller ta kontakt med nya människor på det sättet. Inte på ett ärligt sätt. Känner mig alltid som en bluff. Som att de kommer komma på mig, och då vilja lämna mig. Det är väl rätt typiskt det tankesättet. Istället isolerar jag mig och inbillar mig att det är lättare så. Men det är svårt att vara ensam. Min partner och jag gjorde dessutom slut för ett par månader sedan, så ensamheten har varit ett faktum denna höst. Vet inte var eller till vem jag kan vända mig längre. Ska det behöva vara såhär att leva undrar jag?

Jag har inget svar på dina frågor, men ville visa att vi är flera som tampas med den här ensamhetsgåtan. Finns tillgänglig om du vill filosofera vidare i de här frågorna. Kanske kan det i alla fall minska känslan av ensamhet, konstigt nog, att veta att vi är flera som känner oss ensamma.

Anonym skrev:

Hej! Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Har haft liknande erfarenheter och är i liknande sits som du nu. Sliter ut mig för att slippa känna känslan av ensamhet. Är trött konstant. Inbillar mig att om jag i alla fall presterar så kanske jag inte är så värdelös som jag tror. De vänner jag har kunnat prata med om mitt mående känns långt borta. Jag vill inte vara en börda för dem längre. Jag orkar inte heller ta kontakt med nya människor på det sättet. Inte på ett ärligt sätt. Känner mig alltid som en bluff. Som att de kommer komma på mig, och då vilja lämna mig. Det är väl rätt typiskt det tankesättet. Istället isolerar jag mig och inbillar mig att det är lättare så. Men det är svårt att vara ensam. Min partner och jag gjorde dessutom slut för ett par månader sedan, så ensamheten har varit ett faktum denna höst. Vet inte var eller till vem jag kan vända mig längre. Ska det behöva vara såhär att leva undrar jag? Jag har inget svar på dina frågor, men ville visa att vi är flera som tampas med den här ensamhetsgåtan. Finns tillgänglig om du vill filosofera vidare i de här frågorna. Kanske kan det i alla fall minska känslan av ensamhet, konstigt nog, att veta att vi är flera som känner oss ensamma.

Hej!

Det vill jag gärna, om inte annat så hade det varit skönt att ha någon att prata med. Hur gör man om man inte vill skriva offentligt om dessa saker? Har forumet någon form av privata meddelanden?

Hej igen,

Ledsen att mitt svar dröjde så länge. Insåg inte att du hade svarat och sedan glömde jag lite att jag ens hade skrivit. Förlåt! Men ja jag vet inte hur man bär sig åt om man vill prata utanför en tråd. Har du kommit fram till något? Annars mail kanske?