Jag håller upp en fasad…för att jag har varit deprimerad, dissociativ, haft ångest och varit komplex traumatisering sen jag var barn…men jag har lärt mig att det enda sättet att ha kvar folk är att låtsas att jag är som dem. Att jag också firar midsommar, att jag också kan jobba (även om jag krashar titt som tätt, senaste gången har pågått i 6 år). Gemene man som träffar mig tror att jag mår ok, kanske till o med bra. Men min dotter o min sambo vet hur jag mår och min sambo är på väg att lämna mig till följd av det. Han “orkar inte” att jag mår dåligt. Ingen som vet orkar i längden… Jag isolerar mig för att slippa hålla fasaden uppe. Fasaden av att jag mår bra. Jag har fått en skitskopa av allt livet kan kasta på en. Traumatiserad som barn, övergrepp, våld, psykisk misshandel osv….kronisk sjukdom med div smärta och operationer, inga personer att lita på eller räkna med i mitt liv, psykisk misshandel av partners. Fått barn med diagnos och frånvarande pappa, alltid ekonomiska problem till följd av sjukdom och att jag inte kunnat klara prestation av studier/jobb pga c-ptsd. Nu är jag 42 år och jag orkar inte mer. Har fått all hjälp jag kan få (om psykiatrin nu hjälper nån egentligen). Just nu har jag även pmds vilket gör att jag sitter här med en snara som jag så jävla gärna vill våga hänga mig med. Men med min tur så kommer jag väl misslyckas o bli ett kolli istället….men jag känner mig alltid så otroligt ensam. Den enda personen som sett o flrstått mig är den psykoterapeuten jag hade i 5 år….tyvärr avslutade han terapin. Men han var min enda trygghet i allt kaos. Jag kan inte få psykoterapi igen om jag inte bekostar den själv o jag har inte råd. Vill inte känna mig sähär ensam….finns det ngn i min situation som jag kan prata med?
