Hem > Forum > Ensamhet > Finns det någon som ser att clownen inte ler

Finns det någon som ser att clownen inte ler

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag håller upp en fasad…för att jag har varit deprimerad, dissociativ, haft ångest och varit komplex traumatisering sen jag var barn…men jag har lärt mig att det enda sättet att ha kvar folk är att låtsas att jag är som dem. Att jag också firar midsommar, att jag också kan jobba (även om jag krashar titt som tätt, senaste gången har pågått i 6 år). Gemene man som träffar mig tror att jag mår ok, kanske till o med bra. Men min dotter o min sambo vet hur jag mår och min sambo är på väg att lämna mig till följd av det. Han ”orkar inte” att jag mår dåligt. Ingen som vet orkar i längden… Jag isolerar mig för att slippa hålla fasaden uppe. Fasaden av att jag mår bra. Jag har fått en skitskopa av allt livet kan kasta på en. Traumatiserad som barn, övergrepp, våld, psykisk misshandel osv….kronisk sjukdom med div smärta och operationer, inga personer att lita på eller räkna med i mitt liv, psykisk misshandel av partners. Fått barn med diagnos och frånvarande pappa, alltid ekonomiska problem till följd av sjukdom och att jag inte kunnat klara prestation av studier/jobb pga c-ptsd. Nu är jag 42 år och jag orkar inte mer. Har fått all hjälp jag kan få (om psykiatrin nu hjälper nån egentligen). Just nu har jag även pmds vilket gör att jag sitter här med en snara som jag så jävla gärna vill våga hänga mig med. Men med min tur så kommer jag väl misslyckas o bli ett kolli istället….men jag känner mig alltid så otroligt ensam. Den enda personen som sett o flrstått mig är den psykoterapeuten jag hade i 5 år….tyvärr avslutade han terapin. Men han var min enda trygghet i allt kaos. Jag kan inte få psykoterapi igen om jag inte bekostar den själv o jag har inte råd. Vill inte känna mig sähär ensam….finns det ngn i min situation som jag kan prata med?

    Jag sitter och läser det du skriver och jag är ledsen över att ditt liv gett dig sååå mycket skit. Men jag vill ändå börja med att säga att du är inte ensam!

    Det är tufft när omgivningen inte förstår hur illa det är och när de som faktiskt förstår inte orkar, det lämnar ju dig i ett tomrum. Har ingen bra lösning att ge dig då jag själv inte hittat någon än, men du har din dotter och hon behöver sin mamma. Så ge inte upp!

     

     

     

    Medicinerar du för din pmds? Försök annars att göra det. Med allt svårt som du upplevt och hur du mår i övrigt, så tror jag det är viktigt att den blir medicinerad.

    Dessutom skriver du att du sitter med en snara. Det låter väldigt oroväckande. Har du möjlighet att åka till en psykakut?

    Ge inte upp. Det finns hopp, även om det kanske inte känns så ❤

    Jag känner helt igen mig i det du skriver. Är bara lite yngre och inte helt i samma situation.

    Tror att jag skulle må bättre om jag skulle hitta partner eller ens vänner, om jag skulle till psykolog och få piller eller något för måste ju vara fel på hjärnan när det aldrig blir bättre.

    Men efter att ha läst ditt krossas ju förhoppningarna lite. Ger inte din dotter dig någon lycka?

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.