Får aldrig nära vänskaper?

Så jag har en hel del ytliga vänner och det både borde jag och är tacksam över men inte en enda av dem vill hänga med bara mig. Jag är liksom alltid bara en i gruppen och ofta den i gruppen “ingen riktigt gillar” och alla är schysta nog mot mig men jag vet ju att jag är minst poppis och det är alltid såhär i alla sammanhang. Alla i gruppen blev ihop med alla och sånt också och jag hade en stor stor crush (en person jag tyvärr fortfarande är väldigt kär i) på en person i gruppen, och hon var liksom överdrivet snäll mot mig, och jag liksom trodde vi var alltså tajta. Bra vänner och att hon kanske till och med skulle gilla mig. Men sen fick jag reda på att hon typ var snäll för att hon tyckte synd om mig mer eller mindre… Och det gör så himla ont, dels då det är kränkande att någon tycker synd om en, och dels att jag verkligen gillar henne så mycket som person ändå, men har fått veta att hon knappt ens gillar mig. Känns så falskt. Fint att hon var snäll men liksom.. ja. Och sen alla andra i gruppen är lite likadana, även om jag tror de kanske gillar mig känns de som de är snälla för att de tycker synd om mig. Känns så med alla, och jag blir alltid exluderad. Och så är jag 20 och har aldrig vart tillsammans med någon och känns som jag aldrig kommer. Känner mig inte som en människa som alla andra ibland…

Hej!

Jag känner av mig i det du skriver. Just nu när jag går på en kurs så känner av allting du skriver, det är svårt att få fram ord och börja en konversation med andra, Jag har lite av dåliga vanor och det gör att jag drar mig bort ifrån andra även fast jag vill ha kontakt. Jag försöker starta konversationer ibland men det känns inte heller som att man blivit vän med den personen direkt efteråt, eller så blev det inget alls. Det är rätt svårt att bli nära någon nu? Jag tycker själv att man kan ta det lugnt med att hitta en partner men om du känner för att söka en så testa på, med fester, kurser, vänner, internet finns en masa?

Men jag kände att skriva för om du ville chata eller nånting? Jag bor i Stockholm och är 20 år.

Förstår att det är smärtsamt och sårande att andra gör såhär mot dig. Jag tror inte det handlar om dig som person utan jag tror det handlar om att de inte kommit dig nära, alltså att de fått lära känna dig ordentligt?

Ibland tror jag det behövs nästan någon särskild upplevelse med en annan människa som gör att det blir en nära vänskap. T ex om man är med om någon svår situation tillsammans brukar det kunna leda till en fördjupning i relationen. Eller om den ena är sårbar/personlig och den andra på så sätt får upp ögonen för en på ett annat sätt. Men sedan undrar jag lite vad du tycker om de här personerna? Finns det personkemi som gör att du tycker det är roligt att umgås med dem?

Kanske är det här fel umgängen och där du inte kommer till din rätt?

För mig ändrades det där när jag var runt 20 (är 36 år idag) att jag började söka mig till andra människor än vad jag haft omkring mig tidigare. Framförallt sökte jag med nästan ljus och lykta efter personer som hade ett djup. Och också personer som hade lite liknande livserfarenheter som mig och där vi förstod varandra – pratade samma språk.

Kan det vara nåt sånt det här handlar om, tror du? Att du liksom inte kommer till din rätt och därför inte blir dig själv, eller “personlig” runt dem, eftersom det inte känns tryggt nog att vara det?

Du/ni kan få bli min vän om ni vill🤗 bor förmodligen inte där ni bor mej hej wtf va spelar d fö råll😄

[Teal Hakeva]

Känner igen mig mycket. Att man är med i en vänkrets men är inte riktigt en av dem. Känslan av att de tycker synd om en. Jag har börjat söka mig till andra som har svårt att passa in, som känner sig ensamma, utanför osv. Känner mer gemenskap med dem. Börjat acceptera att jag är annorlunda och kanske aldrig kommer passa in helt med många.

Om det kan vara intressant kan jag tipsa om en discord ForumForGemenskap2.0 https://discord.gg/GE7US5Wp

[Yellow Horaka]

Teal Hakeva skrev:

Känner igen mig mycket. Att man är med i en vänkrets men är inte riktigt en av dem. Känslan av att de tycker synd om en. Jag har börjat söka mig till andra som har svårt att passa in, som känner sig ensamma, utanför osv. Känner mer gemenskap med dem. Börjat acceptera att jag är annorlunda och kanske aldrig kommer passa in helt med många. Om det kan vara intressant kan jag tipsa om en discord ForumForGemenskap2.0 https://discord.gg/GE7US5Wp

Är du med där själv? Kan man kanske få vänner man också kan träffa? Det jag söker för annars svårt bli nära vänner

Anonym skrev:

Så jag har en hel del ytliga vänner och det både borde jag och är tacksam över men inte en enda av dem vill hänga med bara mig. Jag är liksom alltid bara en i gruppen och ofta den i gruppen ”ingen riktigt gillar” och alla är schysta nog mot mig men jag vet ju att jag är minst poppis och det är alltid såhär i alla sammanhang. Alla i gruppen blev ihop med alla och sånt också och jag hade en stor stor crush (en person jag tyvärr fortfarande är väldigt kär i) på en person i gruppen, och hon var liksom överdrivet snäll mot mig, och jag liksom trodde vi var alltså tajta. Bra vänner och att hon kanske till och med skulle gilla mig. Men sen fick jag reda på att hon typ var snäll för att hon tyckte synd om mig mer eller mindre… Och det gör så himla ont, dels då det är kränkande att någon tycker synd om en, och dels att jag verkligen gillar henne så mycket som person ändå, men har fått veta att hon knappt ens gillar mig. Känns så falskt. Fint att hon var snäll men liksom.. ja. Och sen alla andra i gruppen är lite likadana, även om jag tror de kanske gillar mig känns de som de är snälla för att de tycker synd om mig. Känns så med alla, och jag blir alltid exluderad. Och så är jag 20 och har aldrig vart tillsammans med någon och känns som jag aldrig kommer. Känner mig inte som en människa som alla andra ibland…

 

förstår precis vad du menar och känner likadant. är så trött på att känna mig som den konstiga som folk är snälla mot för att vara sjyst.

jag känner inte heller mig som alla andra. har aldrig gjort. känner mig också otroligt ensam.

men det låter som att det finns fler som oss. då kanske vi inte är helt ensamma endå. det kanske betyder att vi inte alltid kommer att behöva vara ensamma heller.