Hem > Forum > Ensamhet > Får ALDRIG/EVIGT se min f.d. vän gör sååå ONT…

Får ALDRIG/EVIGT se min f.d. vän gör sååå ONT…

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 35 totalt)
34
  • God Lördagskväll alla här på Mind Forumet.

    * Min ”ENSAMHET”, har med AVVISNING/RATNING per (svarsmail.) mailbrevsvägen som jag fick vara med om den 21 Februari och gick i tusentals små bitar och gråtit sönder mig sååå oerhört mycket första veckan och känner mig sååå ledsen fortfarande… Gråter flera gånger då och då i min ensamhet…

    * Det gör sååååååå FRUKTANSVÄRT ONT av denna AVVISNING/RATNING ifrån min f.d. bästa kära vän…

    * VAD är det för FEL på mig osv kommer upp i mig ?

    * VAD gjorde jag för FEL / MISSTAG osv???

    * Tusen frågor och ingen att fråga dem pga det finns bara två allternativ och det är att skriva ett brev till Dottern som tydligen tycker jag är en hemsk person/människa som verkligen gillade hennes mamma och jag vet jag är inte i samma åldersnivå.

    * Tänk att åldern ska göra att man aldrig ska få träffas igen som gör mig sååååååå LEDSEN, ARG, BESVIKEN osv…

    * Jag är 33 år och hon är 64 unga år. Och hon gjorde mig sååååååå lugn och älskade att sitta och prata med henne om allt möjligt mellan himmel och jord, det betydde sååååååå FRUKTANSVÄRDT mycket och gillade att få höra om hennes livshistorier också… Hon var en UNIK kvinna av rang som jag ALDRIG kommer att glömma och vetskapen om att ALDRIG nu få träffa henne mer GÖR sååååååå ONT inom MIG så ni kan INTE ana…

    * Jag ville sååå OERHÖRT skriva en bok om hennes livshistoria i tjänsten för hon är Överläkare och detta var en utav delmålen…

    * Jag blev verkligen fascinerad av denna intelligenta kvinnan med huvudet på skaft och vi verkligen tyckte om att prata tillsammans när vi sågs t.ex. cafe/restaurang eller hemma hos henne.

    * Jag kan inte alls ha något s.k. sexuellt relation pga varit med om i ung ålder ifrån skolpersonalen s.k. våldtäkter av både män och kvinnor flera gånger om… (Lång historia här också som jag inte orkar beskriva mer för Mind Forumet f.n. är fruktansvärt plågsamt och känslosamt etc…) Pga Dödshotad i ung ålder har jag tigit väldigt länge nu.

    * Jag känner att mina s.k. ”Fotografiska minnen/bilder” och ”Paranormala upplevelser” jag lever med och ser denna kvinna varje dager i huvudet mitt gör mig så LEDSEN pga ÅNGEST, DEPRESSION och SJÄLVMORDSTANKARNA jag har av detta….

    * Denna kvinna blev änka. Hennes man gick bort i en svår sjukdom. Jag är inte född med ”paranormala upplevelser”, men något OERHÖRT MÄRKLIGT hände vid en vårdavdelning som hon arbetar på. OBS!!! (Detta är en lååååååång historia här också men kortar ner den så ha det nu i åtanke.) Innan hennes man gick bort började jag känna hur han mådde daglig basis och jag var inte ens nära honom men kunde känna av smärta och dess övrigt. Vågade INTE säga något alls till Överläkaren. När hon t.ex. gick bara förbi i vårdavdelningens lokaler sååå kände jag ännu mera smärta och en dag började han t.o.m. prata med mig och då hade han redan gått bort… Och visste att om jag skulle säga detta då tror de väl att jag är konstig på alla möjliga plan… Som sagt detta är en kort sammanfattning av det hela… Samtidigt ligger min egna kära mormor för döden på denna vårdavdelningsform som kallas för; Livets Slutskede, alltså Palliativ vård.

    * På samma ovanstående vårdavdelning kunde jag prata med levande och död patienter… Nu tycker ni att jag hittar på här men jag svär på min mormor grav att det är sååååååå SANT som det kan bli av allt detta… Och allt jag nu skrivit ihop är i mikroskopiska sammanfattning, ännu mer finns det som jag önskade få skriva av mig i bokform om jag överlever alla helveten.

    * Snälla någon inom Mind Forumet hoppas någon vill svara mig på denna tråd/ jag nu har skrivit ihop och som sagt känner mig sååå ledsen inombords samtidigt som jag är fruktansvärt Ensam.

    * OBS!!! Jag hoppas innerligt att ovanstående tråd/skrivelse inte alls blir korrigerad av Minds Moderatorerna och får bli helt och hållet orörd som jag har skrivit ner den.

    Avatar

    Ok då har du ett nytt anfall av sorg.

    Det är jobbigt för dig – du skrev samma i din föra tråd och jämför du texterna så är det samma innehåll i båda

    Jag funderar över sedan jag sett båda dina trådar – hade ni ett privat umgänge utanför hennes jobb?

    Hej, jag har också varit med om att förlora mycket speciella människor. Jag vet hur det känns, det är fruktansvärt jobbigt. Du är väldigt ledsen nu och sorgen måste få ta sin tid. Men efter ett tag blir det bättre och man träffar fler speciella människor. Jag vet inte om det skulle hjälpa dig men när jag går igenom jobbiga upplevelser får jag styrka av att läsa om andra som har klarat av liknande saker. Till exempel när det gäller förluster har jag läst om föräldrar som förlorat barn, vilket är den värsta mardröm jag kan tänka mig. Men när jag ser att andra klarat av så svåra förluster tänker jag ”kunde de klara det så kan jag klara min förlust…” det är också bra att försöka att inte tänka att det är ”fel” på en själv och att det är därför man förlorat personen. Det blir bara sten på börda och då mår man ännu sämre.  Svåra saker händer även bra människor. Det är bättre att försöka tänka att olika omständigheter i livet har gjort att det blev så i vår relation just nu. Det gör fruktansvärt ont och är svårt, men det kommer bli bättre.

     

    Trådstartaren

    Svar JA, enbart på väldigt nära vänskaplig nivå… Jag var oerhört rädd om henne. Och orkar inte skriva mer om detta f.n. pga är mycket känslor inblandat i detta och SORG över detta att inte få säga det man hade velat säga sååååååå länge till henne men vågade aldrig av flera orsaker, en utav orsakerna till detta var hennes egna sjukdomstillstånd, hon genomgick i höstas både cellgiftsbehandling och strålningsbehandling pga bröstcancer samtidigt i tjänsten också fast under en period blev arbetsomflyttad men kände hännes närvaro när jag löpte ute på mina favoritställen i Stockholm nära en väg åt denna kommundel och kände starkt hennes närvaro…

    Kort sammanfattning. Nu gråter jag igen… Orkar inte skriva mer nu…

    Avatar

    Så din vän blev oxå sjuk i cancer – har jag förstått det rätt?

    Avatar

    Jag är nyfiken på hur den palliativa avdelningen ska drivas som du vill genomföra?

    Jag har surfat runt lite och ser att det finns 12 pallativa vårdavdelningar i Stockholms län – vad nytt skulle din tänkta avdelning tillföra ?

     

    Avatar

    Nu när jag surfar mera så ser jag att alla tolv avdelningarna räknar sig som Hospic

     

    Avatar

    Hittade den katolska sidan respekts definition av pallativ vård – håller du med om den ?

    Respekts sida

    Trådstartaren

    God Söndags e.m. på Mind Forumet.

    * Det DU beskriver kan JAG absolut INTE pga mina paranormala upplevelser och fotografiska minnet/foton/bilderna/videosekvenserna som hela tiden dyker upp plus nya hela tiden och mer därtill…

    * Ett rent helvete, alltså LEVA är skitjobbigt i mina kläder…

    * Jag har på nära håll upplevt en familj på denna Palliativa vårdavdelning som blev av med sin väldigt sjuka mamma. Två barn som jag har på näthinnan jämt och ständigt fortfarande och EVIGT och övriga döda och levande patienter… Dessa barn och hennes mans make som miste sin sambo/fru var ett rent helvete på avstånd att uppleva. Den dag som mamman hade gått bort såg man barnen gick tillsammans, Storasyster och lillebror och hämta för sista gången sina skor i huvudentrén på Palliativa avdelningen, det var sååååååå fruktansvärt tungt. Jag frågade denna dag fast åt kvällen om jag fick möjligheten att ligga och sova istället för hos min mormors vårdrum på ovanstående vårdavdelning frågade jag om ett mötesrum som är totalt tomt på sen kvälls-/nattetid och det gick bra. Jag grätt mig sönder och samman. Hade dessa barn som gick förbi mig hand i hand och hämtade skorna och inväntade begravningstransport eller bårbil. Det var outhärdligt till tusen… Kommer ihåg dessa bilder som det skulle vara idag… Ett rent helvete kort sagt… Detta är en historia, jag har upplevt sååå mycket på denna Palliativa avdelningen både om min kära mormor som gick bort där men de övriga patienter och anhöriga/närstående. Orkar inte skriva mer f.n. nu om allt jag upplevt.

    * ÅTERIGEN; Överväger självmord pga allt i mitt huvud jag upplever etc…

    Avatar

    Hmm vad är det som du inte kan – ska jag förstå det som att du reagerar på hur anhöriga behandlas av avdelningar efter att anhöriga dött?

    Det är sorgligt när anhöriga dör… det är jobbigt som fan… men är inte död och liv för evigt sammanlänkande? Därmed oxå förmågan att känna sorg och saknad?

     

    Trådstartaren

    Vilka 12 Avdelningar och ställer mig starkt emot det du hänvisar till enbart Hospicevård, jag vet här att finns två olika tunga vårdformer, alltså Palliativ vård är ÅTERIGEN för de som är i ”Livets Slutskede” som behöver längre vårdbehov under längre tidsperioder plus de patienter s.k. förfriskningsperiod för väldigt svårt sjuka patienter oavsett åldersnivå.

    Och återigen: Hospicevård är för de som man redan vet kommer gå bort inom t.ex. närmasta dagarna eller inom en vecka/veckor…

    * Här kommer vi vara oense tydligen.

    Avatar

    Vilka 12 Avdelningar och ställer mig starkt emot det du hänvisar till enbart Hospicevård, jag vet här att finns två olika tunga vårdformer, alltså Palliativ vård är ÅTERIGEN för de som behöver längre vårdbehov under längre tidsperioder plus de s.k. förfriskningsperiod för väldigt svårt sjuka patienter oavsett åldersnivå. * Här kommer vi vara oense tydligen.

    Jag har ingen åsikt – jag surfade runt lite och hittade följande 12 avdelningar i Stockholms län – klicka på länken här

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 35 totalt)
34

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.