Ensammast i världen

Igår hade jag ångest. Alltså riktig ångest, har i många år flängt runt med ordet ångest utan att riktigt veta vad det innebär, det som jag tidigare känt som ångest har jag beskrivit som panik.
Igår kände jag den. Tankarna som plötsligt dundrade in i huvudet helt oförberett, trycket över bröstet som kändes som en sten som vägrar lätta, klumpen i magen, illamåendet, hjärtklappningen.

Jag läser just nu andra året på högskolan efter att ha kämpat som fan efter gymnasiet för att få tillräcklig behörighet för att komma in på drömprogrammet. Under åren sedan gymnasiet har väl 3 av mina då närmaste vänner av olika anledningar försvunnit. Vi har vuxit ifrån varandra eller helt enkelt bara slutat umgås, däremot finns min allra bästa vän på andra sidan landet. Jag har dock alltid trivts rätt bra med att vara ensam, jag brukar förgylla tiden med dagdrömmar, TV-serier, träning och syskonbarnen. Sen finns alltid pappa där som är mitt absoluta allt!
När jag äntligen fick börja högskolan så förstod jag inte riktigt att det är genom insparken och att hänga med på sittningar som man skaffar sig vänner, så det tog mig ett halvår innan jag insåg detta och började vara med på saker. Jag gick mest och väntade på att det skulle klicka med någon. Snart är 2 år av utbildningen avklarade och alla har sen länge funnit varandra och hittat sina bästisar, medan jag dagligen försöker få kontakt med mina klasskompisar för att förhoppningsvis kunna få hänga med någon utanför skolan och kunna kalla denne “kompis”. Det finns 2 personer jag känner någon liten form av “klick” med och som i olika sammanhang har godkänt mina förfrågningar om att träffas, men det har aldrig riktigt blivit av. Men jag är konstant orolig över att mina chanser är förbrukade, att jag aldrig kommer bli närmare kompis med någon i klassen och jag mår illa av tanken att de som redan funnit varandra kommer umgås även efter examen och jag ska behöva bevittna deras mysiga fikastunder och middagar via sociala medier utan att jag får vara med. Kan man hitta vänner på framtida jobb som man kan bli vän med privat? Eller är högskolan sista chansen?

Jag inser nånstans att det borde vara lättare om jag flyttar hemifrån och närmare skolan, men jag kan verkligen inte lämna boet. Min mamma gick bort när jag var liten och sen dess har det bara varit jag och pappa, han gav upp allt för att fokusera 110% på mig och se till att jag hade allt jag behövde. Redan som liten innan mamma dog har jag haft behov av fysisk närhet och separationsångest. Jag fixade aldrig att sova i egen säng och totalvägrade att gå till skolan, känslor som bara blev värre efter att ha förlorat en förälder. Det var nog först vid 12-års ålder som jag började sova helt i min egna säng och kunde känna mig trygg i att ha pappa två rum bort, samtidigt var nog det mest pga att jag fick mens och det blev mest praktiskt att sova själv. Men jag känner exakt samma hemska känslor (ångest?) över tanken på att skaffa eget boende och lämna pappa, idag är jag 23 år så tiden börjar ju bli inne. Tidigare har tankarna handlat om att han ska bli ensam och övergiven medan jag lever livet, men idag har jag insett att min egen ensamhet kommer påverka mer. Om jag ändå ska leva själv utan vänner kan jag ju lika gärna bo kvar hemma där någon alltid finns?

I övrigt är jag allmänt rädd för allt vad framtiden heter och just nu känns det enklast att bara avsluta allt. Livet känns färdigt nu och jag känner mig ensammast i världen. Som om ingen förstår.

Oroa dig inte för att inte träffa vänner, det tror jag du kommer göra!Du är så ung. Och det är lättare att träffa andra när man pluggar.Tror det är bra att du bor med din pappa som varit din trygghet. Särskilt nu när du är skör.Flytta kan du alltid göra senare, det är inte bråttom.Oroa dig inte för att du bara får titta på andra när de har mysigt. Tycker du ska hålla utkik  när din klick ska göra något. kanske kan gå ut med dom, träna eller annat du gillar på fritiden. Ge inte upp!