Ensamheten. Alltid den förbannade jävla ensamheten.

Ensamheten. Alltid den förbannade jävla ensamheten.
Som en röd tråd igenom allt. Från 9 år till 35.

Jag har läst gamla dagböcker. Har sparat några få, för att kunna titta tillbaks. Se framsteg, att allt faktiskt blir bättre.
Men så har det inte blivit. Allt blir bara svårare.

Jag har aldrig hört till. Aldrig hört ihop. Aldrig helt utanför, men aldrig riktigt med. Aldrig någons förstahandsval. Tillåter mig aldrig att komma nära, men hatar att alltid hålla avståndet.
Arbetar på samma ställe sen tio år, men har aldrig träffat någon utanför jobbet.
Sjunger i samma kör sen fem år tillbaks, men får varje termin frågan om jag är ny.

Jag vet en hel del saker som skulle göra livet enklare. Som jag borde göra. Som jag gör.
Jag går på kurser, är med i föreningar, tränar. Rör mig där människor finns.
Men jag når aldrig fram.
Snäll och trevlig. Lugn och stabil. Tråkig. Lämnar inga avtryck.
Har alltid levt i känslan att jag inte anstränger mig nog. Att jag borde göra mer.
Borde. Och att jag egentligen skulle kunna.
Men jag kan inte.

I vardagen finns det ingen. Det var flera år sen jag hade någon på besök i mitt hem.
Jag har aldrig kysst någon.

Jag mår egentligen inte särskilt dåligt. Vill inte dö.
Men jag har svårt att se någon mening. Och det känns som att allting skaver.

Anonym skrev:

Ensamheten. Alltid den förbannade jävla ensamheten. Som en röd tråd igenom allt. Från 9 år till 35. Jag har läst gamla dagböcker. Har sparat några få, för att kunna titta tillbaks. Se framsteg, att allt faktiskt blir bättre. Men så har det inte blivit. Allt blir bara svårare. Jag har aldrig hört till. Aldrig hört ihop. Aldrig helt utanför, men aldrig riktigt med. Aldrig någons förstahandsval. Tillåter mig aldrig att komma nära, men hatar att alltid hålla avståndet. Arbetar på samma ställe sen tio år, men har aldrig träffat någon utanför jobbet. Sjunger i samma kör sen fem år tillbaks, men får varje termin frågan om jag är ny. Jag vet en hel del saker som skulle göra livet enklare. Som jag borde göra. Som jag gör. Jag går på kurser, är med i föreningar, tränar. Rör mig där människor finns. Men jag når aldrig fram. Snäll och trevlig. Lugn och stabil. Tråkig. Lämnar inga avtryck. Har alltid levt i känslan att jag inte anstränger mig nog. Att jag borde göra mer. Borde. Och att jag egentligen skulle kunna. Men jag kan inte. I vardagen finns det ingen. Det var flera år sen jag hade någon på besök i mitt hem. Jag har aldrig kysst någon. Jag mår egentligen inte särskilt dåligt. Vill inte dö. Men jag har svårt att se någon mening. Och det känns som att allting skaver.

Känner igen mig i ensamheten!Jag har heller inte varit ett förstahandsval.Det räcker att jag inte har så mkt pengar för att vara helt utesluten ur gemenskapen. Inte ens min partner är särskilt engagerad i mig, har svårt att lyssna när jag pratar och finns inte där när jag behöver honom. Men jag orkar inte göra slut, för jag står inte ut med ensamheten. Är iofs ensam nu med, men han träffar mig åtminstone ibland, när han orkar och känner för det. Jag lever på smulorna. Det gör ont att det är så! Jag har aldrig haft riktiga vänner. Däremot tror jag att jag gör avtryck, jag pratar och blir lätt engagerad i andra .De som träffat mig kommer alltid ihåg mig.Jag har stark personlighet. Men det är allt…Det leder inte till att jag får vara med eller att jag är eftertraktad. Det slutar alltid med att jag sitter ensam, och det avskyr jag. Har oxå läst gamla dagböcker. Det är mycket sorg och ensamhet i dem. Läste om när jag gick i gymnasiet och min oro som jag beskrivit där. Det kunde stå typ så här: “Alla sitter och pratar och skrattar. De tittar aldrig åt mitt håll. Vad gör jag där?vad har jag för syfte? När jag känner mig så ensam. Jag hör inte till. Jag har hjärtklappning igen. Hur ska jag orka terminen ut?” Trots att det var över 30 år sedan känner jag exakt samma sak på jobbet nu, att jag är värdelös, att andra är mer eftertraktade.Att alla skrattar och pratar tillsammans på lunchen. Att det blir tyst när jag kommer in i rummet. Inget har ändrats och det är så skrämmande! Jag känner oxå att jag aldrig gör tillräckligt. Min ångest gör mig trött, jag orkar inte sånt jag orkade förut. Om jag jämför med förr så är det mer krav idag att synas och höras. Något annat som har ändrats är att man ska ha mer aktiviteter idag. Jag trivs bäst hemma. Skönt att du inte har självmordstankar.Jag tror att folk fyller upp med aktiviteter för att slippa känna efter om det finns en mening.Existentiell ångest är inget folk vill prata om.

Anonym skrev:

Ensamheten. Alltid den förbannade jävla ensamheten. Som en röd tråd igenom allt. Från 9 år till 35. Jag har läst gamla dagböcker. Har sparat några få, för att kunna titta tillbaks. Se framsteg, att allt faktiskt blir bättre. Men så har det inte blivit. Allt blir bara svårare. Jag har aldrig hört till. Aldrig hört ihop. Aldrig helt utanför, men aldrig riktigt med. Aldrig någons förstahandsval. Tillåter mig aldrig att komma nära, men hatar att alltid hålla avståndet. Arbetar på samma ställe sen tio år, men har aldrig träffat någon utanför jobbet. Sjunger i samma kör sen fem år tillbaks, men får varje termin frågan om jag är ny. Jag vet en hel del saker som skulle göra livet enklare. Som jag borde göra. Som jag gör. Jag går på kurser, är med i föreningar, tränar. Rör mig där människor finns. Men jag når aldrig fram. Snäll och trevlig. Lugn och stabil. Tråkig. Lämnar inga avtryck. Har alltid levt i känslan att jag inte anstränger mig nog. Att jag borde göra mer. Borde. Och att jag egentligen skulle kunna. Men jag kan inte. I vardagen finns det ingen. Det var flera år sen jag hade någon på besök i mitt hem. Jag har aldrig kysst någon. Jag mår egentligen inte särskilt dåligt. Vill inte dö. Men jag har svårt att se någon mening. Och det känns som att allting skaver.

Det är inte dig det är fel på! Att vara en outsider i ett sjukt samhälle är egentligen nånting friskt och starkt. Visst, det är svårt att vara avvikande, men svårare, tror jag, att vara konventionell. Jag tror inte att du är tråkig, du verkar kreativ, reflekterande, i kontakt med dina känslor.

Jag tror inte att du “borde göra mer”, att vara snäll och trevlig är det bästa och viktigaste man kan vara. Tänk om fler var så, då skulle världen vara mycket bättre.

Så för mig lämnar du ett väldigt starkt avtryck!

Känner för övrigt igen mig lite i det här att man jobbat länge på en arbetsplats (eller varit länge i kören, som du skriver) och ändå kan man få frågor från vissa om man är ny. Otrevligt!

Hör gärna av dig och berätta mer om dig själv. Trivs du med ditt jobb?