Hem > Forum > Ensamhet > Ensamhet under påsk och andra högtider

Ensamhet under påsk och andra högtider

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
10
  • Jag känner alltid att högtider stressar mig. Jag har en dysfunktionell familj som vill umgås med mig, men jag vill inte umgås med dem. De tränger sig på ändå.

    Jag har inte direkt några vänner att umgås med irl. Vill bara flytta långt bort.

    Vad fan gör man? Varför ska högtider vara så jobbiga?

    Det beror från familj till familj. Min egen har ingen uppfattning om ensamtid.

    Usch känner igen mig! Kan det vara så att det är som en nästan posttraumatisk stress symtom som blossar upp vid högtider? Dels för att man kanske har en hel del negativa upplevelser just dessa perioder med sig från förr, men också att det är oerhört stressigt att tvingas umgås lite sådär tvångsmässigt med sin ursprungsfamilj, som man vet att man helst behöver hålla minst en kilometers avstånd till – alltid? No matter what.

    Vissa brukar väl säga att man kan hålla till i kyrkan och så vid högtider om man inte har alternativ men det skulle jag inte klara av att genomföra. Skulle du?

    Har en kompis som velat erövra högtiderna att göra den till sin egen och numera pyntar järnet hemma och tackar därmed ödmjukt nej till ursprungsfamiljen. Skulle du gilla den idéen? Att tex köpa hem din favoritmat, kolla på dina favoritserier, ha spa i badrummet, lägga ansiktsmask osv? Skämma bort sig själv.

    Trådstartaren

    Det beror från familj till familj. Min egen har ingen uppfattning om ensamtid.

     

    Same. Min familj vill att ”alla” ska vara med på allt. Varje släktkalas och födelsedag. Aldrig ska man få tacka nej. Då gör man tydligen fel..

    Trådstartaren

    Usch känner igen mig! Kan det vara så att det är som en nästan posttraumatisk stress symtom som blossar upp vid högtider? Dels för att man kanske har en hel del negativa upplevelser just dessa perioder med sig från förr, men också att det är oerhört stressigt att tvingas umgås lite sådär tvångsmässigt med sin ursprungsfamilj, som man vet att man helst behöver hålla minst en kilometers avstånd till – alltid? No matter what. Vissa brukar väl säga att man kan hålla till i kyrkan och så vid högtider om man inte har alternativ men det skulle jag inte klara av att genomföra. Skulle du? Har en kompis som velat erövra högtiderna att göra den till sin egen och numera pyntar järnet hemma och tackar därmed ödmjukt nej till ursprungsfamiljen. Skulle du gilla den idéen? Att tex köpa hem din favoritmat, kolla på dina favoritserier, ha spa i badrummet, lägga ansiktsmask osv? Skämma bort sig själv.

    Hm, ja så kan det säkert vara. Det förväntas nästan också av samhället att man ska träffa släkten och ”härda ut”. ”ingen är ju perfekt”. Eller det kanske bara förväntas av min familj. Jag vet inte.

    Kyrkan känns inte riktigt som min plats. Det är så speciellt. Jag vill hellre vara fri då som du beskriver i slutet. Att bara få vara jag och slippa all press för en stund hade varit skönt. Dock går mina tankar genast till familjen och undrar vad de gör.

    Vettifan hur jag ska lyckas bli fri från dem i mina tankar…

    Absolut, det är väl normer, uppfostran och kulturer som spelar in där? Håller med om att kulturen i Sverige under högtider definitivt är att umgås med familjen. Eller? Blir lite osäker nu. Annars hade det ju erbjudits fler alternativ nu när vi är inne i 2020-talet, väl? Undrar om det finns något land där man kan få vara en självständig individ?

    Kan säga att jag ”firat” alla möjliga högtider helt ensam och ibland har det varit smått fantastiskt. Första julafton var inte så rolig men nästa var harmonisk. Ingen stress inför att träffa familjen, ingen gråt efter man träffat dem, och så bara satt jag hemma och njöt av stillheten. Kan rekommendera att pröva det faktiskt.

    Om du vill ta det i etapper kanske du kan åka till familjen under påsk under en väldigt kort tid? Typ en timme eller så? Sedan säga att du har huvudvärk eller liknande. Liksom bryta ner det i mindre dos?

    Trådstartaren

    Ja så är det säkert. Många yttre faktorer och även inre. Det känns i alla fall bra att det börjar bli mer accepterat (nu i och med Corona) att vara på distans och inte träffa hela släkten. Det kanske öppnar nya dörrar? Jag känner lite att Corona har räddat mig. Jag träffade faktiskt inte familjen på julafton 2020. Det var första året ensam. Men det kändes ganska skönt och väldigt lugnt. Inga bråk, inget stressande….

    Jag vill egentligen inte vara ensam, men jag är hellre själv än med människor som vill kontrollera mig.

    Dock har jag inte firat min födelsedag själv. Förra året kom mina föräldrar och firade mig.. för att ”de ville det”. Jag ville inte. Men gjorde det för deras skull. Mådde skit efteråt. I år vill jag inte fira med dem.

     

    Jag vill egentligen bara träffa mamma. Men hon vill inte träffa mig utan pappa….. Så då blir det inget med det. För pappa är den kontrollerande och godkänner inte det.

     

    Jag känner alltid att högtider stressar mig. Jag har en dysfunktionell familj som vill umgås med mig, men jag vill inte umgås med dem. De tränger sig på ändå. Jag har inte direkt några vänner att umgås med irl. Vill bara flytta långt bort. Vad fan gör man? Varför ska högtider vara så jobbiga?

     

    Hej!

    Jag funderar på om känner att du måste umgås med din familj i påsk? Och isf varför?

    Jag själv blir ensam inpiskare, som de flesta andra ledigheter. En vän umgås ej med mig när hon har sina barn. En arbetar ofta men umgås annars med sin familj. Andra bekanta är med sina nära och kära.

    Min familj bor ej här. Utan längre ifrån. Bara jag kvar.

    Är ganska fine med detta. Eller jag försöker acceptera det. Självklart är jag ledsen över att ej intresse finns att träffa mig. Att jag ej är omtyckt. Saknad. Så kanske att jag mer stängt av.

     

    Trådstartaren

    Hej! Jag funderar på om känner att du måste umgås med din familj i påsk? Och isf varför? Jag själv blir ensam inpiskare, som de flesta andra ledigheter. En vän umgås ej med mig när hon har sina barn. En arbetar ofta men umgås annars med sin familj. Andra bekanta är med sina nära och kära. Min familj bor ej här. Utan längre ifrån. Bara jag kvar. Är ganska fine med detta. Eller jag försöker acceptera det. Självklart är jag ledsen över att ej intresse finns att träffa mig. Att jag ej är omtyckt. Saknad. Så kanske att jag mer stängt av.

    Hej! Ja det är en bra fråga…. Jag känner nog att deras förväntningar är att jag ska vara med, så därför känns det som en börda. Jag gör ”fel” om jag tackar nej. Jag är ”konstig” ”ensam” osv.

    Jag sa innan alltid ja till att vara med familjen, så de är nog ovana vid att jag säger nej. Nu säger jag alltid nej.

    Hm, ja, det låter jobbigt. Som människa känner man nog ensamhetskänslor ofta (spec under pandemin). Kanske lika bra att omfamna den känslan? Jag tror man överlever ändå… Dock önskar jag att jag kunde träffa mamma. Men inte som hon är nu (fångad i pappas grepp).

    Jag vill bara träffa nån genuin människa..

     

    Jag vet ej hur du uttrycker dig själv gällande dina känslor och tankar med familjen?

    Bra du ändå säger nej om ja känns fel.

    Kan du på något vis få fram tex. att ej orkar med större sällskap just nu. Och sedan kan du ”spontant” kanske fråga din mamma om hon har lust med en promenad. Och så får ni ”bara vara” eller samtala under promenaden. Eller skulle din pappa neka henne?

    Pandemin har fått mig att må så mycket bättre. Tolka mig rätt nu. Detta för att fler får känna av ensamhet. Och det innebär att jag ingår i den gruppen av gemenskap.

    Jag tänker ej då på ensamma människor som far illa. Oavsett pandemi eller ej. Dem känner jag stor respekt och ödmjukhet till.

    Jag tänker mer på dem som ”ej bryr sig  om oss ensamma” vanligtvis, utan pandemin. På dem människor som nonchalerar ensamma människor som sakta tvinar bort utan närhet och kärlek till andra. Utan att bli sedda och hörda.

    Ogillar dessa grupperingar i samhället. Att man ej bjuder in människor pga. alla möjliga faktorer, orsaker för att ”dem ej passar in”.

    Jag lever likadant idag under pandemin nästan som före. Så jag mår ej sämre. Utan känner mer ”gemenskap”.

     

    Trådstartaren

    Jag har frågat mamma om hon vill träffas och det gjorde vi för ett år sen själva några gånger, men då dök pappa upp och skulle ”hämta henne”. Vi fick knappt va ifred, tyvärr. Så jag har lite gett upp det just nu. Sist för ett bra tag sedan skulle hon och jag träffas igen, men då bjöd hon med mitt syskon också. Jag okejade det, men sa att det inte är okej om pappa dyker upp igen. Då sa hon att det lika gärna kunde vara och stängde av.

    Jag fattar att hon har det tufft. Vet dock inte vad jag kan göra för henne. Orkar inte…. Jag vill kunna prata med henne, men dörren stängs hela tiden..

     

    Okej, javisst, ensamhet kan vara nyttigt att känna på för att skapa förståelse… Jag har lärt mig mycket av att va ensam under pandemin… Innan såg jag det som ”enklare”. Nu ser jag det som mer komplext. Ibland tycker jag om det och ibland inte…

    Det låter skönt att du känner så. Men samtidigt också lite sorgligt…. Jag önskar att alla individer kände att de passade in någonstans oavsett om det är i grupp, ensamma med djur eller något helt annat…

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
10

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.