Har en stor känsla av ensamhet.
Jag har tre fina barn (5, 5 och 2 år) och en sambo som jag älskar!
Jag fick min adhd-diagnos i höstas och har fått börja medicinera.
Men… min sambo vägrar förstå att jag har ganska stora svårigheter med mitt humör, impulsivitet, stress, oror och ångest. Känner mig dessutom utmattad men inte fått gehör för det av vården.
Jag får ofta höra ”så där är det för alla under småbarnsåren” och känner mig oerhört oförstådd! Jag har nog mer eller mindre varit utmattad alltid….
Jag har ett jobb som jag trivs med och min närmaste kollega är världens bästa, men München har ingen som helst förståelse för mina svårigheter och utrycker att det inte är så svårt.
Min närmaste vän vän lämnade jag kvar i min hemstad, likaså mina älskade föräldrar för att flytta till kärleken 23 mil bort! Jag har i princip tappat kontakten med vännen och mina föräldrar är snart runt 80 båda två och orkar inte lika mycket längre.
Ensamheten är total!
