Jag är en kvinna i 30-års åldern, bor ensam, singel (aldrig haft ett seriöst förhållande). Trodde att det var nu jag skulle leva mitt absolut bästa liv, när man är mitt i livet, men gud så fel jag hade.
Har tyvärr blivit extremt skuldsatt efter en svacka i livet då jag gjorde impulsiva dumma val, har så pass mycket i skulder att jag inte kan betala av det själv och har nu fått löneutmätning, så får endast ut existensminimum.. (detta kommer att pågå i flera år, enda lösningen är skuldsanering och det tar 5 år minst, om man ens får det, annars lär det ju bara fortsätta pga räntorna) detta är något som gör mig oerhört stressad, ångestfylld, och gör att jag känner ännu mer utanförskap. Jag skäms över det och har inte råd att ta en fika ens. Känns som om jag förstört mitt liv, och tänker på självmord. Har hjärtklappning, ångest, ont i magen varje dag pga detta. Är rädd att hjärtat ska stanna av all stress jag upplever. Hugger till i bröstet ibland.
Och utöver det så har de vänner jag haft i stort sett försvunnit, tror det beror på mitt tidigare kaos, mitt dåliga mående, även min yngre syster har typ ”hotat” med att säga upp kontakten om jag fortsätter att sätta mig i skiten, må dåligt etc. (Hon uttryckte att hon mår dåligt av det) Blev chockad över att höra det från min egna syster, det sårade mig. (Hon vet om att jag har en ADD-diagnos, så hon borde ha empati och förståelse för min problematik). Hon lever typ det perfekta livet, bor i en bostadsrätt med sin pojkvän och fått barn, har bra inkomst, etc. Och jag jämför mig med henne såklart, jag hade också velat leva så; ha partner, fint boende, bra inkomst, och barn.. Hon bjuder heller aldrig hem mig till dem, även fast hon vet att jag är ensam.
Har känt ett utanförskap under större delen av mitt liv, vet inte varför. Även när jag umgicks med vänner så kände jag mig utanför.
Jag är så ensam att idag, när jag mötte en gammal dam på bussen som började prata med mig, så blev jag ledsen efteråt eftersom jag tyckte det var så fint att hon ville prata med just mig, då inser man hur ensam man verkligen är.
Mina gamla vänner har skaffat partner, familj, barn, etc. De lever sina ”familjeliv”, och har inte tid att ses. Eller så är de trötta på mig och mitt ständiga dåliga mående.
Vad kan jag göra för att kunna tänka mer positivt? För att kunna känna hopp trots min situation?
Jag har panik. Kanske borde jag avsluta livet, då försvinner även mina skulder.
