Hur ska jag orka?
Och kunna leva?
Helt ensam….
Jag har inga nära vänner och har aldrig haft ett kärleksförhållande.
Alla hatar mig till slut och vill inte ha med mig att göra, det känns så iaf. Om det inte gäller något de vill ha av mig som sex eller pengar.
Skammen över att vara så gammal som jag och inte ha några nära vänner eller kompisar och aldrig ha haft ett kärleksförhållande, inte arbeta, och inte ha någon eller något att prata om mer än sina problem, negativa saker och gamla saker som ingen orkar lyssna på.
Plus massa andra problem som ingen förstår sig på eller vill eller kan hjälpa mig med.
Några har sagt negativa saker om mig som att jag är ett empatistört psykfall mm. Självcentrerad, tänker bara på mig själv, högfärdig, tar inte ansvar och skyller på allt och alla. Och så är det att jag har offerkoftan på då tiotusen gånger för stor, fastväxt, jag hatar det uttrycket.
Ja listan kan göras lång, och max en eller två positiva saker med min person är det mesta någon kunnat komma på om mig, jo en kom faktiskt på fem saker en gång men efter ett tag upptäckte hon att hon misstagit sig och att det visat sig att min sanna verkliga person var något helt annat, något så hemskt och vidrigt som hon inte ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig.
Mår dåligt av att vara en sådan person och göra andra illa och såra bara för att jag finns och existerar fast jag inte vill vara eller göra det.
Mår dåligt och skäms över mig själv och att jag inte kan ändra mig.
Behöver hjälp men ingen vill hjälpa mig för jag mår inte tillräckligt dåligt, att jag är depprimerad tror de inte på utan att det bara är min upplevelse.
Och om jag inte tål mediciner pga biverkningar eller inte kan lyda alla råd som inte alltid är så rätt för mig, då heter det att jag inte emot hjälp eller inte vill ha hjälp fast jag vill det, ha hjälp alltså.
Det är insidan som räknas brukar det sägas och i mitt fall så är den visst mest bara ful.
Så ibland vill jag inte finnas alls.
Gör något praktiskt brukar boendestödjaren råda mig till, när jag mår dåligt, så om jag orkar så gör jag det i min ensamhet det hjälper för stunden, men leder inte till någon förändring av min person.
Jag har inte hittat någon mening med mitt liv, det känns som att jag blev fråntagen mitt liv och mina val när jag var ung och att jag aldrig kunde göra det till mitt igen.
Självmordstankarna har dock försvunnit nu för jag kommer ju ändå dö till slut av något, det gäller att hålla ut tills dess då, och försöka göra så gott jag kan med återstoden av min livstid, den största delen av livet är ändå över nu för min del.
