Hem > Forum > Ensamhet > Ensamhet och skam

Ensamhet och skam

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7
  • Hur ska jag orka?
    Och kunna leva?

    Helt ensam….

    Jag har inga nära vänner och har aldrig haft ett kärleksförhållande.

    Alla hatar mig till slut och vill inte ha med mig att göra, det känns så iaf. Om det inte gäller något de vill ha av mig som sex eller pengar.

    Skammen över att vara så gammal som jag och inte ha några nära vänner eller kompisar och aldrig ha haft ett kärleksförhållande, inte arbeta, och inte ha någon eller något att prata om mer än sina problem, negativa saker och gamla saker som ingen orkar lyssna på.

    Plus massa andra problem som ingen förstår sig på eller vill eller kan hjälpa mig med.

    Några har sagt negativa saker om mig som att jag är ett empatistört psykfall mm. Självcentrerad, tänker bara på mig själv, högfärdig, tar inte ansvar och skyller på allt och alla. Och så är det att jag har offerkoftan på då tiotusen gånger för stor, fastväxt, jag hatar det uttrycket.

     

    Ja listan kan göras lång, och max en eller två positiva saker med min person är det mesta någon kunnat komma på om mig, jo en kom faktiskt på fem saker en gång men efter ett tag upptäckte hon att hon misstagit sig och att det visat sig att min sanna verkliga person var något helt annat, något så hemskt och vidrigt som hon inte ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig.

    Mår dåligt av att vara en sådan person och göra andra illa och såra bara för att jag finns och existerar fast jag inte vill vara eller göra det.

    Mår dåligt och skäms över mig själv och att jag inte kan ändra mig.

    Behöver hjälp men ingen vill hjälpa mig för jag mår inte tillräckligt dåligt, att jag är depprimerad tror de inte på utan att det bara är min upplevelse.

    Och om jag inte tål mediciner pga biverkningar eller inte kan lyda alla råd som inte alltid är så rätt för mig, då heter det att jag inte emot hjälp eller inte vill ha hjälp fast jag vill det, ha hjälp alltså.

    Det är insidan som räknas brukar det sägas och i mitt fall så är den visst mest bara ful.

    Så ibland vill jag inte finnas alls.

    Gör något praktiskt brukar boendestödjaren råda mig till, när jag mår dåligt, så om jag orkar så gör jag det i min ensamhet det hjälper för stunden, men leder inte till någon förändring av min person.

    Jag har inte hittat någon mening med mitt liv, det känns som att jag blev fråntagen mitt liv och mina val när jag var ung och att jag aldrig kunde göra det till mitt igen.

     

    Självmordstankarna har dock försvunnit nu för jag kommer ju ändå dö till slut av något, det gäller att hålla ut tills dess då, och försöka göra så gott jag kan med återstoden av min livstid, den största delen av livet är ändå över nu för min del.

     

     

     

     

    Trådstartaren

    Energisugare är jag med. Det mesta dåligt som finns, så för både min egen och andras skull så isolerar jag mig, det gjorde jag före Corona med, blir så ledsen när jag misslyckas i kontakten med andra, den sista som kallade sig för min vän utnyttjade mig dessutom till att ge henne pengar som hon inte betalar tillbaka och skrev ett långt elakt sms innan hon blockerade mig. Efter det så har jag i princip gett upp, jag kan inte ha vänner.

    Smärtan och skammen över mig själv blir bara större för vart misslyckande.

     

    Hej,

    Det låter som att andra människor har ansett sig ha friheten att kalla dig för alla möjliga elakheter? Förmodligen säger detta mer om dessa själva än om dig.

    Absolut att man kan bete sig felaktigt vid vissa tillfällen men att anklaga någon för såna grova förolämpningar som du fått höra låter i mina öron som psykisk misshandel.

    Tusen kramar till dig!

    Trådstartaren

    Hej Red Simona, Tack för de orden, vet inte vem du är men vill bara säga att det betydde mycket för mig att någon brydde sig om att svara ❤️
    De här som skrev elaka saker till mig kunde jag inte försvara mig mot eller skydda mig ifrån tyvärr,

    Förstår det, väldigt svårt att värja sig. Låter som sagt verkligen som att de personerna har trakasserat dig och att de skadat din värdighet. Önskar det vore annorlunda och att de kunde be dig genuint om ursäkt!

    Trådstartaren

     

    Ja men de kommer aldrig be mig om ursäkt för de anser att det är jag som felar och sårat och kränkt dom fast det inte var min avsikt. En av de jag lånade ut stor summa pengar till har efter ett tag en gång bett mig om ursäkt för att avbetalningarna blev försenade i ett swishmeddelande det är det enda, nu har hon slutat betala helt så kommer nog aldrig få tillbaka resten, jag är ju en så hemsk människa så de vill aldrig ha med mig att göra mer.

    Tog åt mig av mycket de skrev om mig för att jag håller med dom i en del det blev bara bekräftelse på vad jag redan tycker om mig själv typ när jag mår dåligt. Hade kunnat anmäla en av de som var värst till polisen för förolämpning men gjorde inte det, även om hon blev arg på mig hade jag inte kallat henne något kränkande eller negativt tillmäle vilket hon påstod, som hon gjorde till mig, det var annat hon tyckte var kränkande  och illa gjort av mig då tydligen så hon måste ge sig på mig.

     

     

    Trådstartaren

    Jag tänker nu ofta att andra kanske tycker likadant om mig som de som skrivit elaka saker till mig, bara att de inte säger det till mig högt utan håller det för sig själva och om det blir för mycket av sånt de ogillar så begränsar eller avslutar de kontakten.

    De där tankarna man har om sig själv när man t ex är ensam och känner sig som den sämsta människan på jorden är verkligen plågsamma. Att det sedan finns människor som kommer och validerar just de känslorna är förskräckligt. Varit med om det själv. Det är som att en person trycker på där man är som allra sårbarast.

    Kram

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.