Första veckan av semestern är snart avklarad men oj vad utmattad och nedbruten jag är redan. Har mer eller mindre varit isolerad sen jag gick på semester för en vecka sen och jag är på bristningsgränsen till att bryta ihop på riktigt. Kommer mer eller mindre vara ensam på min semester då jag är ensam singel i min umgängeskrets. Många väljer att vara med sina respektive och familj, men jag hade visst inte sån tur i år eller så därför sitter jag ensam och funderar på om det är meningen att livet ska vara så här. Semester ska ju vara ett tillfälle till att få ladda batterierna och inte bli lämnad ensam till isolering för att man inte har någon annan att umgås med än just sig själv.
Förra året utmanade jag mig en hel vecka med aktiviteter som gjorde att jag kom ut från lägenheten men i år känns det hopplöst. Tanken att göra saker ensam knäcker mig. Ensam är inte alltid stark.
