Ensamhet och arbetslöshet

Hej!

Jag har det lite som du. Jag är inte arbetslös men har haft sjukersättning i många år. Jag trivs ganska bra med att vara ensam, jag är nog så van vid det också. Att träffa människor som jag inte valt bara för att få sällskap funkar inte för mig, det måste vara vänner som kan ta att jag mår sämre ibland och om inte avskräcks av att jag har ett psykiskt funktionshinder.

Jag vill prata om saker utanför det dagliga livet och det är många som bara pratar alldagliga saker, jobb och familj. I de fallen har jag lätt att flyta iväg i tankar och bli okoncentrerad eller uttråkad. Jag kan börja längta hem eller hellre vilja lyssna på en intressant podcast eller bara dagrömma 🙂 Det är faktiskt värre för mig att känna mig ensam bland folk än när jag är ensam i min trygghet hemma. Jag får ångest av det.

När jag träffar nya människor undrar de varför jag inte jobbar. Det känns skönare att få ha det för sig själv för det räcker inte säga att man är inte klarar av ett arbetsliv när det inte syns utanpå. Det är nog det största hindret som jag ser det. Hade varit intressant att veta hur andra gör. Jag vill inte berätta min sjukdomshistoria för nya människor, men vad gör man när alla blir förvånade och frågar? Även om det har blivit öppnare med psykisk ohälsa får man ofta en sorts stämpel. Det blir ett stigma i sig. Jag vill ju att de ska umgås med mig bara för att jag är jag.

Det jag skulle önska är att jag hade någon att träna och promenera med, ta med något gott att äta och upptäcka nya ställen mitt på dagen när det är lugnare. Men då måste jag också trivas med personen och att det blir ett bra driv när vi pratar annars känner jag mig obekväm.

Jag känner mig däremot inte isolerad för jag är ju fri att göra det jag vill. Det är skönare att få vara ensam och bestämma över sina tider men det kanske man börjar inse när man varit solo väldigt länge? Eller så är man bara olika. Jag minns att jag tyckte det var jobbigare tidigare.

Jag vet inte om det var till någon hjälp för dig men jag hoppas du ser möjligheterna i att vara solo eller att du hittar någon som lever på liknande sätt. Mysigt att ha en pojkvän att längta till. Ses ni varje dag?

Hej!

Tack för ditt långa och utförliga svar. Det var bra att du inte känner dig så ensam och njuter av ditt eget sällskap. Det kanske kan vara så att om jag är utan större sällskap under en längre tid så slutar det bara med att jag går in i en massa tankeloopar, inte gör det jag annars älskar att göra och så vidare. Jag ser mig inte som en supersocial person egentligen, om jag hade en träff med vänner under några timmar så håller det sig i alla fall kanske en eller två veckor. Har nog insett att umgås med andra sätter en viss hälsosam press på mig eftersom man får då ta del av andras vardag och på så vis även kan bli inspirerad när man själv känner sig omotiverad. Tar jag del av andras fritid så mår man på något sätt bara bättre och det känns mer okej för mig att använda tid till att njuta mer av det jag gör.

Förstår att du är ute efter mycket förståelse om det är såpass att du inte kan jobba, av samma anledning har nog jag dragit mig väldigt mycket för kontakt. Det är inte direkt som att jag vill diskutera vad jag egentligen studerar, så det blir en aning jobbigt/genant för mig att tala om. Har också fått ta itu med lite psykiska problem, behövt bearbeta avstötning och människor som talat illa om mig inför andra (i flera år). Jag är annars en ganska konflikträdd person, men med tiden gissar jag att man ändå på något sätt blir ganska härdad tillslut eftersom jag inbillar mig att jag tar mindre illa vid mig än vissa andra skulle göra i en känslig situation (även om jag såklart direkt skulle identifiera ren elakhet och såna som skulle försöka sätta sig över mig). Däremot tror jag att man också behöver lite av bekräftelse, och mina dåliga erfarenheter har avskräckt mig från att leta efter nya sällskap. Så jag vet hur förlamande psykisk ohälsa kan vara på något sätt och har respekt för det.

Min önskan hade nog också varit att bara träffa någon ibland för att göra saker med speciellt, som du säger gå på gym eller något annat. Istället för att försöka leta efter långvarig vänskap som tar lång tid att odla. I och med att jag som sagt tenderar att hamna i tankeloopar när jag är själv så blir man ju istället fokuserad på den andre personen mer. Att bara diskutera småprojekt eller sina hobbys med, prata om vädret eller ja egentligen det mesta. Jag tror också på något sätt att om man även hittade någon som i alla fall hade en vardag som inte är alltför långt ifrån min egen så inbillar jag mig att det inte heller känns lika svårt att vara mer öppen av sig. Förutsatt att den personen är bra på att visa icke-dömande såklart.

Vi är inte tillsammans nu eftersom vi inte formellt sett har flyttat ihop. Han bor 60+ mil ifrån mig så tyvärr är det svårt med träffarna om man inte bor ihop som sagt. Jag ser det fortfarande som att vi är i lite provstadiet, därför hade det varit extra bra om man under tiden hade någon att träffa för att komma på lite andra tankar (vid sidan av att man ju vill öka sin umgängeskrets överlag). Min förhoppning ligger i att man kan få tag på någon i samma stad som mig. Men att skriva här betyder mycket för mig också för det innebär att jag får ta del av andras liv.

Vi är en grupp studenter som studerar programmet Digital design och innovation på Högskolan i Halmstad.

Vi arbetar i nuläget med ett projekt som handlar om personer som varit utan sysselsättning under längre tid. Sysselsättning innebär arbete, praktik och utbildning.

Målet med enkäten är att få insikt från personer utan sysselsättning som besitter IT-kompetens och förstå deras perspektiv i att söka sysselsättning.

Du svarar på enkäten genom denna länk: https://forms.gle/DBh2sDYyYZi47qsH9

Tacksam för om ni vill hjälpa oss i vårt arbete!