Hem > Forum > Ensamhet > Ensam utan dig

Ensam utan dig

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Jag håller på att förlora det enda jag har. Jag har gått igenom sjukt mycket i livet. Jag hard många fysiska problem. Och sen har jag det som är både problemet och lösningen på samma gång.

    Jag har en hund. En hund som jag älskar långt utöver vad som är rimligt. Om min lägenhet brann och hunden var kvar skulle jag göra vad som helst för att komma in till den och kunde jag då inte rädda den så kommer jag inte att gå ut ur elden själv heller. Jag skulle utan tvekan offra mitt liv för min hund. Jag älskar honom så mycket att minsta lilla tanke på att han skulle skadas eller känna sorg sliter mitt hjärta i småbitar. Jag gissar att det är nåt liknande som föräldrar känner för sina barn.

    Problemet nu är att min hund råkar vara en stor schäfer. Och han är min första hund så jag har tyvärr inte lyckats perfekt. Han skäller på folk relativt ofta, han är väldigt verbal och låter i allmänhet. Han är busig och lite stökig. Sen är han förståss världens bästa när det bara är han och jag som går och lägger oss på kvällen. Men annars är det väldigt mycket arbete.

    Mina grannar klagar på honom för att han är stor och skäller ibland. De tycker att han är läskig. Och jag får skämmas över att jag inte lyckats bättre i att uppfostra honom. Det är inte en agressiv eller farlig hund. Men han skäller för att kommunicera och han skäller när han blir rädd. Det är en riktig arbetsbrukshund.

    När jag tog honom såg livet annorlunda ut men allt som fanns då är borta nu. Livet blev nåt helt annat. Så nu sitter jag men en stor schäfer som jag älskar till döds. Men innerst inne vet jag att han skulle vara better off hos någon annan. Någon mer van och med mer space. En två är inget idealboende för en bruksschäfer. Så fick han ett bra hem så skulle han vara väldigt mycket better off. Och det skulle i alla fall på papper vara den bättre lösningen för mig att inte ha honom. Väldigt många dyra utgifter som skulle försvinna, mycket stress och kamp som skulle försvinna ur livet. Så mycket större möjligheter i livet, till resor och upptäckanden, människor och andra bra saker. En annan typ av frihet.

    Men jag älskar den här hunden. Så hårt att det gör ont. Var han inte här skulle jag troligtvis inte gå ur sängen, åtminstone inte på helger. Jag skulle sova mest hela tiden och aldrig ta en promenad. Jag skulle gråta floder av saknad. Bara av att tänka tanken på att lämna honom har gjort mig förlamande deppig de senaste två veckorna. Känslan är så stark att jag inte skulle klara mig utan honom. Att sorgen skulle bli för stor. Bara att skriva det här gör att jag gråter och får svårt att andas. Något i mig säger att jag för både hans och min skull borde försöka hitta ett nytt hem till honom. Men jag är verkligen inte säker på att jag skulle klara av sorgen. Inte kunna se en bild eller video på en hund. Behöva rensa mitt liv från allt relaterat till honom. Göra klart för alla att jag inte har honom längre. Och känslan av misslyckande. Skulle jag någonsin kunna skaffa en ny hund igen? Skulle saknaden någonsin falna? Det känns som att jag kommer vara tvungen och jag kan inte ens hantera känslorna av att eventuellt behöva skiljas från honom. Jag kan inte se hur jag skulle klara av att lämna honom någonstans och sen åka. Eller hur jag skulle klara av att sätta mig på jobbet som vanligt eller ens försöka ha ett vanligt liv sen. Det känns som en helt omöjlig situation som gör så ont att hela jag slutar fungera.

    Jag önskar verkligen att någon kunde hjälpa mig för nu känner jag mig som den trasigaste versionen av mig jag kan vara. Och jag tror att jag kommer hamna på botten utan att kunna ta mig upp igen.

    Huu, vad sorgligt! Tycker du ska få behålla hunden när den ger dig så mycket glädje? Antar att det inte går att kanske flytta för att få lite bättre möjligheter till att grannarna inte störs och större ytor? Hitta på nya äventyr där hunden kan vara med? Kan man sätta en hund på kollo då och då? Tänker så hunden får ett roligare liv genom det?

     

    Hej. Som svar på ditt argument så är en 2:a för en schäfer ganska litet utrymme ja. Men de flesta schäfrar är ganska självständiga som individer och är ganska så anpassningsbara hundar. Om du älskar hunden så pass mycket du beskriver tycker jag garanterat att du ska behålla den. Hundar är extremt lojala djur. Och jag vet med säkerhet att den hunden älskar dig minst lika mycket som du älskar den❤️

    Om en hund får utlopp efter vad den kräver, så spelar det nog inte så stor roll hur mycket utrymme den har till vila, sömn och rekreation, som även vi människor har hemmet till. Även om det missats lite i ”lydnad” och så vidare, så kan det gå att reparera genom olika kurser, till exempel via en brukshundsklubb? Om du har möjlighet tycker jag du ska kolla upp och kontakta dom klubbarna som finns i din närhet och se vad det finns för utbud och möjligheter. Där kan man eventuellt även knyta lite kontakter utanför klubben. Man kan ju hjälpa varandra och ge avlastning om och när det behövs. Jag tror du iallafall skulle ha ett stort utbyte att komma i kontakt med andra hundägare för att få rätt stöd, råd och vägledning. Du ska definitivt inte behöva överge din fina fyrfota vän. 😔♥️ Håller tummarna att du hittar en lösning.

    Trådstartaren

    Jag uppskattar era svar väldigt mycket!

    Jag ville köpa ett hus egentligen när jag tog den här lägenheten just för hans skull. Men det var inte ett ekonomiskt gångbart alternativ så som livet ser ut nu för mig, tyvärr. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag ska kunna köpa hus om 2-3 år. Mog veteligen finns tyvärr inga hundkollon :(. Det är ett förjävligt lägr. När jag skaffade honom hade jag helt andra livsutsikter. Jag hade en sambo som var hundförare, vi var två och hade nog kunnat köpa ett hus. Men det tog slut, broke my heart och ändrade såklart hela situationen. Framtiden såg stabil ut och allt skulle funka, men så blev det inte. Han stod inte ut med mitt dåliga mående vilket jag kan förstå men det kastade cerkligen runt hela mitt liv. Och då satt jag där med en älskad hund men en situation där jag inte skulle ha skaffat en om jag vetat att jag skulle hamna där.

    Jo det är litet. Men vi är ute ofta och mycket åtminstone. Och jag är ofta med honom hos mina föräldrar som har mycket mer plats och gård. Han är världens mammigaste hund.

    Jag har gått två lydnadskurser med honom. Så delar av lydnaden är superbra. Men andra delar, tex när man måste vara tyst är svåra. Jag har bara träffat arbetsschäfrar och alla dom har varit pratiga. Så jag har lärt mig att det är en ras som kommunicerar mycket via läten oavsett. Men att försöka kontakta och gå med i någon lokal brukshundsklubb var ju absolut en väldigt bra idé. Det ska jag titta på och se efter vad som finns. Det kunde ju vara en bra sysselsättning även för mig.

    Uppdatering: jag kraschade lite och det här var hemskt men fick tillbaka fotfästet och vi började jobba extra hårt på det här med skällandet och återupptog alla gamla knep. Hittade en ny väg till och från dagis också vilket är bra. Men idag pratade jag med min mamma och hon frågade om jag tänkt mer på omplacering och sa att hon och hennes hundkompis (dom båda har haft hund, inte schäfer men andra medelstora raser, större delen av min uppväxt) hade kommit fram till att jag borde lämna honom ifrån mig. Att han inte är rätt hund för mig och att han skulle må bättre hos någon annan. Fantastiskt hur ens mamma som bor i en annan stad kan vara så säker på sin sak. Needless to say, det gjorde ont. Känns inte bra.

    Mammor vet inte alltid bäst…Ibland är man både fysiskt och mentalt milsvida ifrån varandra. Finns inga garantier att hunden får det bättre hos någon annan, väldigt plumpt sagt, enligt mig. Och lite vårdslös hantering att lösa en så viktig fråga- för dig- med någon annan bakom ens rygg. Det är även lätt för vissa att ge andra råd, när man inte behöver ta itu med dom själv.
    I min värld ska man försöka uppmuntra, ge råd, stöd och försöka hitta lösningar som alla mår bra av…i det här fallet du och din hund. Djur är inga saker som man bara kan ge till någon annan, utan levande varelser som man skapar starka känslomässiga band till. Ibland starkare än vad man har till vissa människor. När man har något värdefullt är det värt att kämpa för. Och visst förändras livet, kan ta oanade vägar, samtidigt som vi också förändras och får oss många gånger att inse vad som är viktigt, vad som ger oss en mening med livet. Sen är jag kanske inte heller den som ska ge råd när det kommer till lösningar där djur är inblandade, då jag är väldigt blödig när det gäller just det. Men reagerar väldigt starkt till ditt inlägg just för att jag relaterar till djur jag själv haft äran att ha i mitt liv. Något som väcker så mycket känslor, det är iallafall kärlek för mig. Och utan kärlek så dör vi. Om inte bokstavligen, så inombords. Kärlek till dig. ♥️

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.