Ensam tonårstjej
-
Avregistrerad användareJag provar igen efter att mitt inlägg försvann. Såg att det kan röra sig om en bugg då andra upplevt samma.
Hur som helst. Jag skriver detta mer för mig själv. Kanske hade ett mejl utan mottagare eller ett tomt dokument passat bättre. Jag vet inte.
Den har alltid funnits där. Även när jag var liten och gick på dagis var den där. Den där känslan av rädsla och oro. Jag var den enda som låg och vred på min madrass när vi hade vilostund. Jag vågade inte stänga mina ögon och slappna av. Jag vågade inte låta fröknarna ta fart på min gunga även om jag inte kunde själv. När jag sedan började skolan satt jag och vred mina händer tills dem blev röda och huden skavdes bort. Jag bet på mina naglar och nagelband. På idrotten sprang jag mina 2 varv runt planen men sedan fortsatte jag när dem andra stannade. Jag sprang tills en lärare ropade att jag skulle sluta. Jag kunde inte sluta springa. Jag sprang hela tiden. Upp för trapporna, från och till bussen, till skolan, ja till allt. Jag var mycket i biblioteket också. Personalen där var alltid tvungna och ta ett extra varv innan stängning så jag inte skulle bli inlåst. Jag var den sista som motvilligt gav mig av därifrån. Men jag sprang hem och försökte skriva om den jobbiga känslan.
Jag sprang och sprang. Sprang tills jag ramlade ihop i en hög. Sprang tills benen sa stopp. Sedan började jag kräkas. Jag kräktes av oro. Tillslut började jag kräkas med flit.
Skolsyster var på mig om min vikt. Hon sa att jag måste äta mer. Jag måste gå upp i vikt,
“För ingen vill ju ha ett benrangel, eller hur Elvira?”
Dripp, dropp, kladdig gröt,
Du har aldrig varit söt!
Dripp, dropp, milkshakesmet,
Nu ska du bli rund och fet.
Dripp, dropp, läkarrock,
Vi har makt, vi gör dig tjock!
– Ur boken “Zebraflickan” av Sofia Åkerman
Men jag fortsatte att springa och jag fortsatte att kräkas. Det gick inte att sluta.
När jag var 13 visade min klasskompis mig hur hon hade skärt sig.
“För det är så man gör när man är tonåring”
Helt plötsligt skulle man skära sig, tjuvröka bakom skolan, bli full och ha sex. Man skulle ha stora bröst, stor rumpa och smal mage. Man skulle stå och klaga över sitt liv till sina kompisar och sedan disskutera vem man hade fått ihop det med.
Självklart hängde jag på. Jag drack till jag inte kunde stå. Jag hade sex med killar som var fulla. Jag hade sex fast jag inte ville flertal gånger. Jag följde med fulla folk hem efter fester, provade droger och rökte. Jag skar upp mina armar och ben.
“För du är väl ingen tönt Elvira?
“Var inte så mesig, mammas lilla flicka”
“Kom igen då Elvira. För min skull?”
Jag hade sex för hans skull, jag hade sex för jag var ju inte mesig, jag hade sex för jag var ju ingen tönt.
Jag fastnade i att skära mig. Jag brydde mig heller inte om att dölja det. Jag skickades till kuratorn och skolsyster av oroliga lärare. Hos skolsyster kom bara ämnet mat upp. Jag skulle äta mer, gå upp i vikt för då skulle det andra också lösa sig. Jag sa att jag åt. För ja, det gjorde jag ju. Jag tog lika mycket som kompisen brevid. Tryckte i mig allt som var på min talrik och låtsades att jag inte såg lärare som vakade som en hök över mig. Låtsades att jag inte fattade varför hon alltid satt vid samma bord. Men jag åt. Och sen gick jag och kräktes. Med det sade jag naturligtvis inte till någon.
Och kuratorn tjafsade om att det är viktigt med vänner och lyssnade inte alls på mig när jag sade att jag trivs ensam. Jag slutade gå till henne.När jag var 14 gjorde jag mitt första självmordsförsök. Efter några dagar berättade jag för skolystern och hon utbrast.
“Men du måste ju söka hjälp. Jag kan inte göra något. Du behöver ju hjälp fattar du väl?”
Jag fattade inte. Jag fortsatte och planerade många gånger att begå självmord. Jag försökte och ångrade mig, försökte och misslyckades. Jag sprang och sprang. Kräktes och skar.
Idag är jag 16. Jag är 16 år och jag springer fortfarande. Springer tills jag ramlar ihop i en hög. Springer tills det känns som lungorna ska sprängas. Springer ifrån mig själv. Och jag försvinner. Jag försvinner bort i min ensamhet. Jag ser hur jag försvinner mer och mer. Och jag vet att det kommer inte vara någon Elvira som tar studenten. Det kommer inte finnas någon Elvira snart. Ingen kommer gråta vid hennes grav. Ingne kommer veta vem hon var. Ingen kommer minnas henne med kärlek.
“För ingen vill ju ha ett benrangel”
Eller hur?
Jag har inte nämnt något om hur jag hade det hemma. Det finns inget att nämna som spelar roll. Ett övergrepp här och ett övergrepp där. Ett slag här och ett slag där. Vem bryr sig? Vem bryr sig om att Elvira var 5 år första gången hennes pappa rörde henne på ett sexuellt sätt? Vem bryr sig om att hon blev våldtagen av sin pappa när hon var 7? Vem bryr sig om att Elvira fortfarande lever med en pappa som förgriper sig på henne? Ingen. För visst är det lättare att tänka att Elvira har en pappa som skrattar och busar med henne? Visst är det lättare att bara blunda. Så gör vi. Vi blundar och tänker att allt är bra. Och så äter vi lite till. Då löser sig allt. Det blir bra.
Eller hur?
Tack för jag får berätta. Och förlåt för allt som är rörigt. Men det är trassligt och trasigt. Finns ingen början och inget slut. Bara massor av elände och skit.
Mvh Ensam tonårstjej
Du skriver extremt fint och känslosamt. Jag är enormt ledsen att du behövt genomlida allt detta sen du bara var 5 år. Ingen ska behöva ha en sån uppväxt, och det är inte ditt fel att det har blivit så. Det är uppenbarligen din pappa som bär den största skulden till att ditt liv spårade ur så tidigt, det är inte konstigt att du helst vill/ville vara ensam.
Jag hoppas inte att du kommer att ta ditt liv, jag känner dig såklart inte personligen men berör ändå när man hör en sån här historia. Din kropp är bara din och ingen annan har rätt att ta på dig på det sättet utan ditt medgivande. Det är tragiskt när inte psykologer och kuratorer kan lyssna på det man säger till dem. Det är uppenbart att mer mat inte var det första steget för dig att ta. Du hade behövt få veta och kunna lita på att man inte ska behöva svälta sig bara för att man är en tonårstjej. Sen är det uppenbart att du tyvärr hamnade i fel umgänge, det blir nog lätt så när man hamnar fel från början.
Jag tänker inte skriva ett jättelångt svar (även om jag lätt hade kunnat) för det kanske mest blir jobbigt att läsa.
Om du vill får du gärna prata mer med mig om det.
Hur ser din vänskapskrets ut just nu, har du någon psykolog eller kurator kontakt nu för tiden?*lång kram*
Avregistrerad användare TrådstartarenDu skriver extremt fint och känslosamt. Jag är enormt ledsen att du behövt genomlida allt detta sen du bara var 5 år. Ingen ska behöva ha en sån uppväxt, och det är inte ditt fel att det har blivit så. Det är uppenbarligen din pappa som bär den största skulden till att ditt liv spårade ur så tidigt, det är inte konstigt att du helst vill/ville vara ensam. Jag hoppas inte att du kommer att ta ditt liv, jag känner dig såklart inte personligen men berör ändå när man hör en sån här historia. Din kropp är bara din och ingen annan har rätt att ta på dig på det sättet utan ditt medgivande. Det är tragiskt när inte psykologer och kuratorer kan lyssna på det man säger till dem. Det är uppenbart att mer mat inte var det första steget för dig att ta. Du hade behövt få veta och kunna lita på att man inte ska behöva svälta sig bara för att man är en tonårstjej. Sen är det uppenbart att du tyvärr hamnade i fel umgänge, det blir nog lätt så när man hamnar fel från början. Jag tänker inte skriva ett jättelångt svar (även om jag lätt hade kunnat) för det kanske mest blir jobbigt att läsa. Om du vill får du gärna prata mer med mig om det. Hur ser din vänskapskrets ut just nu, har du någon psykolog eller kurator kontakt nu för tiden? *lång kram*
Hej! Tack för svar. Jag kommer nog inte ta mitt liv. Men jag vet inte hur det slutar om jag fortsätter att rasa i vikt. Jag börjar tappa kontrollen totalt. Just nu umgås jag inte med någon alls. Jag tillbringar mina lediga stunder på biblioteket eller när kroppen orkar (och ibland även när den inte) så springer jag. Jag har ingen kontakt med någon kuratorn eller så just nu heller. Har precis börjat gymnasiet så då är det mesta nytt.
Tackar för kramen. Den ska jag spara och ta fram när jag känner mig så ensam.
Det är skönt att veta att du just nu inte har planer på att ta ditt liv.
På vilket sätt känner du att du börjar tappa kontrollen helt, hur mycket äter du, som du inte spyr upp, under en dag?
Känner du att du fortfarande helst vill vara själv eller har det bara blivit så? Förstår att det kan vara svårt att skaffa kompisar när man mår så pass dåligt som du gör.
Avregistrerad användare TrådstartarenDet är skönt att veta att du just nu inte har planer på att ta ditt liv. På vilket sätt känner du att du börjar tappa kontrollen helt, hur mycket äter du, som du inte spyr upp, under en dag? Känner du att du fortfarande helst vill vara själv eller har det bara blivit så? Förstår att det kan vara svårt att skaffa kompisar när man mår så pass dåligt som du gör.
Jag äter knappt en normal portion mat samanlagt. Ibland lyckas jag äta 2 små mål. Och någon gång lyckas jag äta ett vanligt mål och något mindre. Jag har börjat med drickyoughurt. Det är lättare att behålla. Det känns mer okej. Men jag börjar bli rädd för att jag ska försvinna helt. Om jag ska dö är det inte så jag vill dö.
Jag vill helst vara ensam. Jag trivs i soffan på biblioteket där det är tyst och lugnt. Jag orkar inte riktigt försöka skaffa vänner. Och så tänker jag vad finns det att vara vän med hos mig? Jag är ju inget mer än trasig.
Jag äter knappt en normal portion mat samanlagt. Ibland lyckas jag äta 2 små mål. Och någon gång lyckas jag äta ett vanligt mål och något mindre. Jag har börjat med drickyoughurt. Det är lättare att behålla. Det känns mer okej. Men jag börjar bli rädd för att jag ska försvinna helt. Om jag ska dö är det inte så jag vill dö. Jag vill helst vara ensam. Jag trivs i soffan på biblioteket där det är tyst och lugnt. Jag orkar inte riktigt försöka skaffa vänner. Och så tänker jag vad finns det att vara vän med hos mig? Jag är ju inget mer än trasig.
Det är bra att du iaf får i dig något och såklart har man sina bättre och sämre dagar. Det jag tycker är mest positivt är att du verkar se det som en vinst när du lyckas behålla mer och att du vill vända på det. Risifrutti kanske kan vara nästa steg, lite matigare men förhoppningsvis också lite enklare att behålla. Antar att du tycker om att försvinna in i en bra bok också, eller är det mest lugnet du är ute efter?
Jag tror det finns många anledningar till att ha dig som vän, om man låter det få ta sin tid.
Är din pappa en anledning till att du är kvar i biblioteket så länge du bara kan, och var går du när du inte kan vara kvar där?
Avregistrerad användare TrådstartarenDet är bra att du iaf får i dig något och såklart har man sina bättre och sämre dagar. Det jag tycker är mest positivt är att du verkar se det som en vinst när du lyckas behålla mer och att du vill vända på det. Risifrutti kanske kan vara nästa steg, lite matigare men förhoppningsvis också lite enklare att behålla. Antar att du tycker om att försvinna in i en bra bok också, eller är det mest lugnet du är ute efter? Jag tror det finns många anledningar till att ha dig som vän, om man låter det få ta sin tid. Är din pappa en anledning till att du är kvar i biblioteket så länge du bara kan, och var går du när du inte kan vara kvar där?
Jag vet ju någonstans att jag kommer dö om jag inte äter. Och jag vill ju inte dö. Inte egentligen. Men sen kommer tankarna om att jag är fläskig, äcklig osv ofta. Jag försöker bara intala mig att det gör inget om det är lite fläsk. Jag kan ändå gömma mig i mina stora tröjor. Ibland går det bättre och ibland går det inte att övertala mig själv alls.
Det är nog både och. Jag tycker om att glömma bort vem jag är och att bara vara i boken. Slippa tänka på allt jobbiga. Sen är biblioteket så mysigt ställe. Det är ordning och det är tryggt och lugnt. Dem som jobbar där är så härligt snälla. Även om vi inte pratar mycket med varandra.
Ja, han är nog den största anledningen till att jag är kvar så länge det går. Jag har inget att ens försvara mig med. Jag har ingen kropp som orkar kämpa emot. Men nu börjar det bli kallare (Fryser lätt) och mörkare. Innan kunde jag vara ute till sent då det var ljust längre men nu har jag inte så många val än att traska hem efter dem stänger på biblioteket.
Jag vet ju någonstans att jag kommer dö om jag inte äter. Och jag vill ju inte dö. Inte egentligen. Men sen kommer tankarna om att jag är fläskig, äcklig osv ofta. Jag försöker bara intala mig att det gör inget om det är lite fläsk. Jag kan ändå gömma mig i mina stora tröjor. Ibland går det bättre och ibland går det inte att övertala mig själv alls. Det är nog både och. Jag tycker om att glömma bort vem jag är och att bara vara i boken. Slippa tänka på allt jobbiga. Sen är biblioteket så mysigt ställe. Det är ordning och det är tryggt och lugnt. Dem som jobbar där är så härligt snälla. Även om vi inte pratar mycket med varandra. Ja, han är nog den största anledningen till att jag är kvar så länge det går. Jag har inget att ens försvara mig med. Jag har ingen kropp som orkar kämpa emot. Men nu börjar det bli kallare (Fryser lätt) och mörkare. Innan kunde jag vara ute till sent då det var ljust längre men nu har jag inte så många val än att traska hem efter dem stänger på biblioteket.
Har du kollat hur lite du väger? Kan nog garantera att du inte är i närheten av fläskig, men förstår att det är dina hjärnspöken som intalar dig det. Sen är det absolut inga fel om man har lite kött på benen, så länge det inte går åt andra hållet och blir en hälsorisk åt det hållet.
Det är skönt att de är snälla och går att prata med, att du får ha din lilla fristad om man säger så 🙂
Måste fråga men du behöver såklart inte svara om det blir för jobbigt. Gör din pappa fortfarande övergrepp på dig och slår dig?
Avregistrerad användare TrådstartarenHar du kollat hur lite du väger? Kan nog garantera att du inte är i närheten av fläskig, men förstår att det är dina hjärnspöken som intalar dig det. Sen är det absolut inga fel om man har lite kött på benen, så länge det inte går åt andra hållet och blir en hälsorisk åt det hållet. Det är skönt att de är snälla och går att prata med, att du får ha din lilla fristad om man säger så 🙂 Måste fråga men du behöver såklart inte svara om det blir för jobbigt. Gör din pappa fortfarande övergrepp på dig och slår dig?
Jag väger mig ofta. Jag avskyr att göra det men jag kan inte låta bli heller. Igår vägde jag 37kg. Jag tycker det är på tok för mycket samtidigt som jag vet att det är väldigt lite. Det är dubbla känslor.
Min pappa gör fortfarande det. Men jag är nästan van. Jag kan ändå inte göra något åt det. Jag kan ju inte ens kämpa emot. Min kropp orkar inte. Jag har inte den kraften i armar och ben.
Hur lång är du, det spelar in en del . T.ex om man går efter bmi så skulle 37 kg vara en lagom vikt om du var 130 cm lång, men något säger mig att du är aningen längre än så. Så ja du väger väldigt lite, vilket du vet men din hjärna intalar dig motsatsen.
Det är hemskt! Jag önskar verkligen att du hade orken att ta tag i det så han hamnade i fängelse för resten av livet typ. Vet att det är din pappa men han förtjänar inte att kalla dig sin dotter, du är värd så mycket mer än så.
Du ska inte behöva leva såhär, du ska kunna komma hem och känna dig trygg och älskad.Om du vill kan vi fortsätta prata på något annat ställe. Förstår om du inte vill det, anonymiteten är en väldigt stor trygghet.
Avregistrerad användare TrådstartarenHur lång är du, det spelar in en del . T.ex om man går efter bmi så skulle 37 kg vara en lagom vikt om du var 130 cm lång, men något säger mig att du är aningen längre än så. Så ja du väger väldigt lite, vilket du vet men din hjärna intalar dig motsatsen. Det är hemskt! Jag önskar verkligen att du hade orken att ta tag i det så han hamnade i fängelse för resten av livet typ. Vet att det är din pappa men han förtjänar inte att kalla dig sin dotter, du är värd så mycket mer än så. Du ska inte behöva leva såhär, du ska kunna komma hem och känna dig trygg och älskad. Om du vill kan vi fortsätta prata på något annat ställe. Förstår om du inte vill det, anonymiteten är en väldigt stor trygghet.
Jag är 169cm. Jag önskar faktiskt det ibland. Att han försvann. Aldrig mer kom hem. Men så känner jag mig hemsk som tänker så.
Jag kanske kan göra ett nytt facebook-konto. Nog lättare att prata där. Inte för jag är så jättebra på att prata och föra konversationer men men.
Jag är 169cm. Jag önskar faktiskt det ibland. Att han försvann. Aldrig mer kom hem. Men så känner jag mig hemsk som tänker så. Jag kanske kan göra ett nytt facebook-konto. Nog lättare att prata där. Inte för jag är så jättebra på att prata och föra konversationer men men.
Du är inte hemsk som tänker så enligt mig, han är en hemsk människa som har behandlat dig så.
Det kan du göra om du vill, du behöver inte känna någon press att vara bäst på att föra konversation 🙂
Bara så du vet så är jag kille och 28 år, så inte det blir en stor chock. Vill inte att du ska känna att jag hållit det hemligt för dig liksom.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.