Jag lever med min sambo, jag har en varaktig sjukersättning, ingen sysselsättning och sambon jobbar.
Det betyder att jag är ensam hemma ca 8 timmar per dag och de första timmarna känns okej, men sen blir det en förlamande känsla.
Jag har en vän utöver min sambo.
Är medryttare till en häst , men för att komma dit är jag beroende av min vän som också har en häst på samma ställe.
Men då hon också jobbar så kan jag inte rida som jag vill.
Så, jag kan känna mig lite som en hemmafru, städa och tvätta för att ha något att sysselsätta mig med.
Jag har väldigt svårt att ta mig ut, när jag väl gör det så är det okej, men just att få på mig kläderna och GÅ är som en lång startsträcka.
Det som gör allt så svårt är att min sambo har cancer och är sjukskriven på heltid. Men han är med på sitt jobb som en terapi, han behöver något att göra för att inte må sämre.
Vi har aldrig råd att göra något, bensinen är dyr och bilen är törstig. Men, 2,5 mil ToR till hans jobb, 12, 5 mil i veckan. Det finns det utrymme för, tydligen.
Han är som sagt sjukskriven och får då ingen lön. Så jag kan ofta känna mig bortglömd. Ensam.
Utan sitt jobb så blir han väldigt nedstämd, så han behöver vara där.
Själv har jag ingenting
