Ensam.. Kommer jag någonsin sluta känna mig ensam?
Ända sen jag var liten har jag känt mig ensam, inte så att jag har varit själv, men har alltid varit ensam. Så många människor har funnits i min närhet. Men ärligt talat tror jag att deras närhet har förstärkt känslan av ensamhet. Att se andra, som är mer extrovert, bättre på att hantera känslor och är mer levande. Det skadar inte att ha en temporär interaktion med andra, men det får inte mitt liv att kännas mindre meningslöst. Jag fortsätter att glädja dem som vill att jag ska leva, endast genom att stanna vid liv. “Helt rätt, livet blir bättre, fortsätt kämpa!”. För vems skull yttrar du dig de orden? For mig, eller för dig? “Självmord är en självisk handling, tänk inte ens tanken!” “Tänk på dem som skulle må dåligt över dina handlingar”.
Helt riktigt. Självmord är själviskt. Precis som din vädjan för mig att stanna vid liv, det är inte för min skull, det är endast för att hålla ditt ego uppe. Mitt lidande innebär din glädje. Så länge jag inte begår självmord och lämnar ett sår i ditt sinne, då är du nöjd med tillvaron. Mitt lidande är inget mer än ett mindre besvär i din tillvaro, något du inte har några problem att leva med. Däremot nyckeln till min frihet, döden. Den sanna flykten från mitt lidande, är ett lidande för dig. Därmed accepterar du inte min frihet, för det hade skadat dig och stämplat mig som en självisk människa. Därför måste jag uthärda, för din skull. Du kommer då vara nöjd för din skull och du kan ge mig en klapp på axeln för min skull. Sedan vända mig ryggen till, för din skull. En oändlig spiral av ensamhet och meningslöshet för andras skull. Vilken underbar värld vi lever i, bestående av inget mer än själviska sinnen som tror att deras goda vilja är för andras skull än deras egna. Blinda är ni, hela högen. Vägrar att se verkligheten för vad den är, så länge det gynnar er.
