Det är en av de sakerna som känns omöjliga för mig:( Det här låter så dumt…Jag är rädd för att det ska komma fram då jag bor och jobbar i vården på en liten ort. Vill inte att Ngn ska veta och vill inte att Ngn ska läsa min journal. Vill inte ha medicin som tar bort de enda gångerna jag känner mig levande, bara de här svarta episoderna. Hade behövt Ngn vid min sida som tog min hand och hjälpte mig. Har en partner men vi bor inte ihop och jag har dragit därifrån och stöter bort honom för jag känner att han inte förstår mig. Är beredd att säga upp min lgh och jobb och bara fly härifrån men då lämnar jag oxå mina barn (visserligen vuxna men ändå). Vill liksom bara försvinna. Är så himla ledsen idag. tack för att du svarade, ditt svar var första gången på länge som jag kände att någon brydde sig om mig❤️Tack! Och ledsen för din skull att du oxå känner dig ensam… om du orkar, berätta gärna mer om hur du gjorde för att ta steget till psykologkontakt.
Vad exakt är du rädd ska komma fram? Att du sökt psykologkontakt? Att du kanske får prova antidepressiva? Psykisk ohälsa är inget att skämmas för! Ingenting att vara rädd för att det ska komma fram! Och det kan vara så skönt att få prata med någon som är utbildad för att lyssna och hjälpa en framåt.
jag tycker inte heller om allt som skrivs i min journal, jag önskar att journalen inte fanns…men olika delar av vården läser ju inte andra delar av journalen liksom. Det jag säger på psykiatrin läser inte min psykolog eftersom han jobbar för hälsocentralen osv.
och visst kan flykten kännas lockande, men den är ju inte så hållbar, ingenting blir ju egentligen bättre av det? Eller hur?
jag tog kontakt med psykolog när jag kände att det inte fanns något alternativ kvar. Jag höll på att drunkna. Efter nästan ett år hos psykologen gick jag med på att bli remitterad till vuxenpsykiatrin för diagnosutredning och där står jag nu; ett ben i vardera vårdinstans….
kram!
