Jag känner mig ensam. Jag känner mig udda, som att jag inte är som andra. Jag har inga vänner i den här staden, och jag har svårt att träffa nya. Ytliga bekantskaper, visst men.. Jag känner det som att jag är på en annan radiokanal än de flesta andra. Jag känner mig trasig och förstörd på något vis, men är ändå trygg i mig själv, ihoptejpad kan man säga. Har gått igenom många trauman, har inte mycket till familj, flydde min hemstad och hamnade här. Har kommit ifrån det flitiga användandet av droger, kanske tar en rök då och då. Vill lära känna någon som kan förstå mig och som jag kan förstå. Kanske har liknande erfarenheter. Inte dömer mig. Ibland är det bara så jävla mörkt ni vet. Har en släng av PTSD och dissociation, kanske något mer men mina erfarenheter av läkare och vård har varit en besvikelse. Jag tror att jag ibland kan uppfattas som hård och det är något jag jobbar med. Det är bara min osäkerhet och min stress. Det skulle vara nice med en kompis, eller ja en person, som man kan skicka en snap till då och då. Jag är en tjej, jag har en pojkvän, vi har det bra. Men jag är så ensam. Finns det ingen annan här som spontant känner igen sig?
