Jag är egentligen ingen social person. Jag reser bort ensam, för det är bekvämt att jag kan göra vad jag vill och hur jag vill under resan. När jag sitter ensam på ett café i ett främmande land, känner jag mig inte ensam.
Men när jag sitter med mina kollegor, känner jag mig extremt ensam. Mina kollegor och vår chef, alla är trevliga och jag är accepterad som medarbetare. Ingen mobbning förekommer. Det är god stämning på vår arbetsplats. Men jag känner mig ständigt utanför, särskilt på lunch- och fikarast då man gärna pratar om privat.
Jag har nog svårt att prata om mig och mitt privatliv ytligt, utan jag har djupa tankar och känslor som jag inte kan visa för andra som jag inte känner mig trygg med.
Det är nog jag som är udda som inte kan göra som andra gör – berätta om egna barns sjukdom och skolprestationer, klaga om gäster som kommer på besök på helg, diskutera om julmat som man lagar för stort sällskap, skryta vad man har fyndat i Ullared etc. etc.
Att känner sig ensam när man är omgiven av andra svider extremt…
