Ensam, mitt öde?

Julen närmar sig och det är en tid då man ska vara med sin familj, partner eller vänner. Jag har ingetdera. Det kanske låter som att jag beklagar mig men det känns verkligen i hela kroppen och jag jag gråter ofta för att jag är så ensam och att min partner inte vill umgås med mig längre.. Och jag har ingen att prata med för jag har inte en enda vän! Inga föräldrar, ingen famiilj…är över 50 år. Kan inte sova på nätterna av grubbel och panikångest. Ibland är jag avundsjuk på de bekanta jag haft som tog sina liv eller dog i förtid av andra orsaker.De slipper iaf lida, tänker jag. Livet består av så mycket lidande. Trots det har jag alltid haft lätt att bli glad åt väldigt små saker som andra tar för vardagligheter. Men den glädjen blir alltid kort, allt jag är glad åt tas ifrån mig på olika sätt. Nu senast var det min partner och den glädjen som jag hade med honom.Bara att få fika och äta middag med någon, slippa vara ensam åtminstone på helger. Det räckte. Men inte ens det skulle jag få behålla. Kändes som vi skulle bli gamla tillsammans…Nu orkar jag inte mer, för jag har haft flera förhållanden innan honom som inte heller funkat. Men av andra anledningar. Har aldrig förstått hur man träffar vänner. Verkar som det bara är tur? Ingen har tid, eller så lever dom på ett sätt som inte funkar med mitt. Folk har slutat höra av sig för att dom har pengar och gör saker som kostar (jag har jättedåligt med pengar ) eller så är de lika fattiga som mig men lever ett ohälsosamt liv med dålig mat, alkohol,cigaretter. Jag har astma så kan inte umgås någon som röker, men det gör de flesta som är fattiga, iaf har jag varit med om det. Det är vanligt att dom dricker eller missbrukar andra droger. Ville inte vara fördomsfull så träffade en period flera som hade den livsstilen.Det blev aldrig bra. Jag var intresserad av saker, reflekterade över livet, det gjorde aldrig dom. Det blev mest tv-tittande, ingen ville gå ut.Jag undrar varför jag som lever sunt alltid bara får bekanta som lever osunt. Kom ihåg att mina föräldrar, när dom levde, undrade varför jag aldrig umgicks med likasinnade.Jag vet inte, men kunde jag välja hade jag såklart valt dom.. Men hur ska jag kunna bestämma vem som gillar mig såpass att dom vill vara vän med mig? 🙁 Är det någon som känner igen sig?

Jo, jag känner återigen igen mig i mycket av det du skriver.

Lite som vanligt har jag dock svårt att tänka, eller rättare sagt samla tankarna, och få fram något vettigt att skriva. Men jag skulle vilja skicka dig en varm stöttande kram.

Oerhört svårt att läsa, känner mig så otroligt igen i texten.

Jag har aldrig haft partner eller några vänner sedan jag kom till Sverige. Familjen vill inte umgås med mig tyvärr, de skäms över min psykiska ohälsa. Det är tredje gången jag kommer fira jul själv. Nu på vardagarna ligger jag i sängen och väntar tills jag får börja skola igen. Bara för att få rutiner igen, vet inte hur livet kommer att bli.

Livet är surt, vet inte om det är tillfälligt eller för evigt.

Anonym skrev:

Jo, jag känner återigen igen mig i mycket av det du skriver. Lite som vanligt har jag dock svårt att tänka, eller rättare sagt samla tankarna, och få fram något vettigt att skriva. Men jag skulle vilja skicka dig en varm stöttande kram.

Tack för kramen 🙂

Anonym skrev:

Oerhört svårt att läsa, känner mig så otroligt igen i texten. Jag har aldrig haft partner eller några vänner sedan jag kom till Sverige. Familjen vill inte umgås med mig tyvärr, de skäms över min psykiska ohälsa. Det är tredje gången jag kommer fira jul själv. Nu på vardagarna ligger jag i sängen och väntar tills jag får börja skola igen. Bara för att få rutiner igen, vet inte hur livet kommer att bli. Livet är surt, vet inte om det är tillfälligt eller för evigt.

Vad tråkigt att din familj skäms över din psykiska ohälsa! Det är konstigt att det ska vara så svårt att acceptera det när man hör om psykisk ohälsa så ofta nuförtiden. Jag kan behöva berätta för folk varför jag tex inte kan göra vissa saker som för andra anses självklara, men det tar emot att berätta att anledningen är min ångest. Dom flesta blir rädda och slutar höra av sig när man  är ärlig om sina problem, och om man inte berättar om sina psykiska åkommor  tror dom att man inte vill ta ansvar, är lat, ointresserad osv Det blir svårt att veta vad man ska säga och inte. Det blir alltid fel. Det funkar bara med dom som också har en historia av dåligt psykiskt mående.Det kanske är därför jag hellre träffar personer med olika sorters “problematik”,  inför dom behöver jag sällan skämmas och dom förstår att vanliga saker kan vara svåra trots att man ser ut att vara “normal”.

Anonym skrev:

Tack för kramen 🙂

Tack tack!

Det har gått några dagar sedan du började tråden. Har det varit jobbigt, och mår du lite bättre nu?

Anonym skrev:

Tack tack! Det har gått några dagar sedan du började tråden. Har det varit jobbigt, och mår du lite bättre nu?

Jag har mått lite bättre när jag började träffa min partner.Det var skönt att få sällskap igen. Men det är komplicerat! Dåliga beteenden som vi diskuterat att vi ska förändra kommer ofta tillbaka efter någon dag tillsammans. Han kan kritisera mig och sedan säga att det bara var skoj…men när jag säger att jag inte gillar det han kallar skoj, borde han inte sluta då?Eller är det sånt man borde stå ut med…Vet att han mår dåligt själv och att det kan vara en orsak. Men jag som oxå mår dåligt håller inte på att kritiserar honom. Han är dålig på att koncentrera sig på att lyssna när jag har något viktigt att säga. Han glömmer vad jag sagt och vad jag behöver för att må bra.Han är jättebra på sitt jobb och väldigt uppskattad där, så varför kan han inte göra ngt så enkelt som att koncentrera sig på mig ibland? Vi träffas inte ofta så borde man inte kunna “skärpa sig” när man ses?. Hur kan han klara jobbet om han har så stora koncentrations svårigheter? Det fattar inte jag. Ändå vill han träffa mig, när han har tid. Över julen är han inte hemma och kommer vara med sina barn.Är det någon som förstår vad det kan bero på eller som upplevt samma sak?

Anonym skrev:

Jag har mått lite bättre när jag började träffa min partner.Det var skönt att få sällskap igen. Men det är komplicerat! Dåliga beteenden som vi diskuterat att vi ska förändra kommer ofta tillbaka efter någon dag tillsammans. Han kan kritisera mig och sedan säga att det bara var skoj…men när jag säger att jag inte gillar det han kallar skoj, borde han inte sluta då?Eller är det sånt man borde stå ut med…Vet att han mår dåligt själv och att det kan vara en orsak. Men jag som oxå mår dåligt håller inte på att kritiserar honom. Han är dålig på att koncentrera sig på att lyssna när jag har något viktigt att säga. Han glömmer vad jag sagt och vad jag behöver för att må bra.Han är jättebra på sitt jobb och väldigt uppskattad där, så varför kan han inte göra ngt så enkelt som att koncentrera sig på mig ibland? Vi träffas inte ofta så borde man inte kunna ”skärpa sig” när man ses?. Hur kan han klara jobbet om han har så stora koncentrations svårigheter? Det fattar inte jag. Ändå vill han träffa mig, när han har tid. Över julen är han inte hemma och kommer vara med sina barn.Är det någon som förstår vad det kan bero på eller som upplevt samma sak?

Det var roligt att höra att du och din partner har tagit upp kontakten igen, och att du känner dig bättre till mods. Blir glad för din skull. Jag förstår att det där gör en stor skillnad i tillvaron, när läget är såpass otäckt annars. Önskar att jag hade några råd att ge, på din fråga “om någon förstår eller har upplevt samma sak”. Har liksom inte mycket av erfarenheter, speciellt inte när det gäller förhållande. Fast, jag håller med dig, i dina tankebanor. Och jag tycker inte heller att det låter speciellt bra att avsluta kritik med att säga att man skojar, för att sen fortsätta trots att han hör dig säga att du tar illa upp. Det låter heller inte speciellt bra att han har svårt att lyssna på dig när du har något viktigt att tala om. Men, som du också säger, det har förmodligen sina rötter i att han själv har det ganska så jobbigt inuti. Hoppas dock att det där ger sig, vad det lider. Och hoppas innerligt att ni kommer varann närmare nu, efter pausen.

Tack för ditt svar. Han har jobbat hela tiden så vi har knappt hunnit träffas alls och nu är han bortrest i en vecka. Känner mig ensammare än någonsin! Har ingen att prata med. Finns det ingen annan här som oxå är ensam över jul? Det verkar vara så ovanligt att vara så ensam. För något år sedan var jag på en aktivitet där det samlades ensamma människor. Alla hade ensamheten gemensam. Men alla utom jag hade vänner. Det kändes så konstigt, för de som säger att de är ensamma har ju ofta en familj och ett par vänner när man skrapar lite på ytan!!! Dom har oxå  någon att fira jul med, åka på semester med osv.  Hur kan man hamna i en sits där man inte har någon? Dom flesta ser mig ser en normalt funtad person, jag har lärt mig att vara social, ingen tror att jag varit oförmögen att jobba i snart ett år. Det berättade jag till en person förra veckan på en aktivitet jag var på.Den personen blev väldigt förvånad och fattade inte att jag var sjuk. Men du går väl till arbetsförmedlingen varje dag om du inte har jobb? Vad svarar man? Det är ett måste att sjukdom syns utanpå, tydligen. Det var jättejobbigt jag grubblade hela dagen på vad det är för fel på mig…varför träffar jag aldrig andra som har det som jag?? Varför blir folk förvånade när man är långtidssjukskriven.? Varför fattar ingen att jag blir utmattad av ljud, ljus, lukter mycket folk, dålig luft m.m?Att jag inte klara åka tåg buss osv m.m. alla verkar klara det utan påverkan. Även dom som är sjuka.Men jag klarar det knappt, med stor ansträngning och måste lägga mig direkt när jag kommer hem, hela kroppen är i upplösning!  Det är som man måste ställas i skamvrån för att man inte söker jobb!samma grej upplevde jag  senast jag var sjuk . Då vågade jag inte längre träffa folk orkade inte höra deras kommentarer eller se deras miner när jag berättade hur jag mådde.

Jo, jag kommer också att sitta här ensam över Jul, här i lägenheten.

Har också lite av de där tankarna som du har, att det kanske är så att det är ganska så ovanligt med att vara såpass här ensam. Och hur att hamna i en sits där det egentligen inte finns någon. Och, att det oftast finns några vänner och familj i faggorna, när man skrapar lite på ytan hos andra som känner sig ensamma. Fast, jag har i alla fall en tio år äldre släkting en längre bit här ifrån, som jag talar med några gånger under veckan i telefon. Och det där gör en stor skillnad i hopplösheten, många gånger.

Och jag har bara min partner att prata med fast oftast orkar han inte prata så jag får nöja mig med sms…Men att jag inte har några vänner eller familj förutom honom gör att jag stannar hos honom. Alltså att jag träffar honom när han kan, och skickar sms när han inte kan träffas. Det vill jag inte vara utan för det är trots alt min enda livlina.