Ensam men ändå social, är det något fel på mig?
-
Avregistrerad användare
Varning för långt och ibland osammanhängande babblande…
Jag är en man på 30 år som under många år känt mig ensam och utanför. Jag ser mig själv som ganska social och lättsam att prata med, men känner ändå att det är svårt att hitta en djupare vänskapsrelation att ty mig till. Som liten hade jag alltid vänner att vända mig till men det tiden har många vänner och bekanta försvunnit och tynat bort. Var tillsammans med mitt ex i ca 6 år men kände mig otroligt ensam när jag inte umgicks med henne. Det ledde nog till att jag drog mig närmare henne vilket innebar att hon både fick vara min partner men också min bästa vän. Så här i efterhand har jag insett att det inte var en bra kombination och jag ångrar att jag inte kämpade hårdare med att hitta nya bekantskaper som jag kunde ty mig till.
Relationen tog slut för ungefär 6 månader och jag har försökt att gå vidare men det är svårt, jag köpte en ny bostad och flyttade. I samband med uppbrottet så var det precis som att en våg av känslor och tankar bubblade upp som jag tror jag bara har lagt på hög under årens lopp. Det ena är att jag inte är nöjd med mitt utseende (vikt + psoriasis), jag tvivlar på mina egna förmågor och blir osäker på ifall jag duger som jag är. Har hört upprepade gånger från mitt ex att jag kan uppfattas likt en robot ibland vilket jag aktivt tänker på. Nu är det ingen exakt vetenskap men personlighetstypen INTP tycker jag beskriver mig ganska bra, vilket innebär att man värdesätter logik före känslor, känslor kan vara något väldigt abstrakt ibland och kan inte beskrivas rationellt. Detta kan jag tänka mig kan få andra mer känslostyrda människor att uppfatta mig som en robot som bara agerar logiskt. Men faktum är att jag ofta känner mig väldigt förvirrad kring mina egna känslor, och jag har ju mycket känslor och ideér men kan ibland ha det svårt att uttrycka mig på ett bra sätt som den andra personen kan förstå. Att vara känslokall eller vara passivt aggressiv mot mig fungerar sällan då jag kommer tycka att du är ett arsel som beter dig som du gör. Jag föredrar därför mer rak och ärlig kommunikation, även när det är svårt.
I samband med att relationen tog slut fick jag väldigt mycket nya tankar och intryck som jag aldrig tidigare känt. Jag började få självmordstankar (har även återkommit under den senaste tiden) och jag tvivlar på mitt eget existensberättigande. Vem är jag och tillför jag något till denna värld? Om jag försvann för alltid imorgon, skulle någon sakna mig? Tankar kring determinism har också dykt upp (kanske är en logikers sätt att handskas med jobbiga känslor?), på ett sätt upplever jag det som en betryggande känsla att tänka att allt är förutbestämt men det leder också till att man inte kan förändra något i ens liv. Skulle jag ta mitt liv så är det för att det var förutbestämt och inget annat.
Jag hamnade i en punkt där jag tyckte att mina destruktiva tankar (hoppa från balkongen, ställa mig i vägbanan etc) återkom oftare och mina föräldrar släpade mig till doktor som genast skickade mig till psykakuten för en åsikt och utredning. Blev ordinerad KBT och alla läkare var rörande överens om att jag var deprimerad och behövde hjälp att komma ur mina destruktiva tankar. Idag träffar jag en psykolog, och även om det har hjälpt en del så har jag fortfarande en bit kvar. Blev ordinerad att läsa en bok som behandlar just självkänsla och hur man kan hantera känslor/relationer till andra. Jag inser att mycket hänger ihop med min uppväxt och min relation till mina föräldrar. Som man har jag nog aldrig fått lära mig att hantera mina känslor och jag har blivit lärd till att bara knyta nävarna i fickan och gå vidare, inte processa tankar och idéer för länge utan det har varit bättre att snabbt gå vidare. För det är så män är typ, åtminstone är det intrycket jag får från samhället.
Jag har ett bra jobb med jättebra kollegor som jag trivs med, men det kan ändå vara svårt att hitta en djupare relationer till kollegorna utanför arbetstid. Känns som att alla är så upptagna med sina liv och hänger kvar med vänner som man haft hela livet. Jag har börjat spela padel som jag tycker är jätteroligt men tycker det är svårt att komma närmare nya personer än bara det där ytliga.
Någon annan som känner igen sig i det jag beskriver och har lite tips/ideér på hur man ska tänka?
Avregistrerad användareHej! Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Du är INTE ensam! Jag har liksom du svårt att visa känslor, framförallt andra känslor än ilska/sorg typ.. om jag ska fatta mig lite kortare så är jag nybliven 3 barnsmamma som sen jag först blev mamma blev mer förstående över min egen destruktiva sida. Under min uppväxt fick man inte visa känslor alls knappt. Minns hur jag blev glad när min pappa klarade en bana på ett videospel och jag kramade om honom och då fick jag spelkonsolen i huvudet. Fick gå som på äggskal resten av barndomen, dock utan andra slag. Mamma slätade över och var en enabler. Missbrukade alkohol och droger i ett par år men har nu sen 8 år tillbaka varit helt nykter. Fick barn för 4 år sen och de är det bästa som hänt mig. Men liksom du har relationer förändrats och jag känner mig ensam med några få ytliga bekanta. Tror jag har en mur runt mig och pushar bort människor, jag berättar inte mer än “need to know” till nya bekantskaper.. framstår ofta som duktig flicka.. men på insidan är det mest självhat och ständig konflikt. Har du försökt ta kontakt med gamla vänner? Sorry för långt svar..
Avregistrerad användareHej! Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Du är INTE ensam! Jag har liksom du svårt att visa känslor, framförallt andra känslor än ilska/sorg typ.. om jag ska fatta mig lite kortare så är jag nybliven 3 barnsmamma som sen jag först blev mamma blev mer förstående över min egen destruktiva sida. Under min uppväxt fick man inte visa känslor alls knappt. Minns hur jag blev glad när min pappa klarade en bana på ett videospel och jag kramade om honom och då fick jag spelkonsolen i huvudet. Fick gå som på äggskal resten av barndomen, dock utan andra slag. Mamma slätade över och var en enabler. Missbrukade alkohol och droger i ett par år men har nu sen 8 år tillbaka varit helt nykter. Fick barn för 4 år sen och de är det bästa som hänt mig. Men liksom du har relationer förändrats och jag känner mig ensam med några få ytliga bekanta. Tror jag har en mur runt mig och pushar bort människor, jag berättar inte mer än ”need to know” till nya bekantskaper.. framstår ofta som duktig flicka.. men på insidan är det mest självhat och ständig konflikt. Har du försökt ta kontakt med gamla vänner? Sorry för långt svar..
Hej! Jag tror jag förstår dig. Du är inte ensam. Ett tips på strategi är ju att vara på detta forum, vad tycker du om att göra? Gör det. Jag tror på att den viktigaste relationen du har är den till dig själv. Skriv en lista vad du tycker om att göra och gör det. Tappa upp ett varmt bad med en badbomb. Köp en fin blomma. Ta hand om dig själv och bekräfta dig själv. Var snäll med dig själv. Skriv dagbok och se att varje dag tar du små steg fram. Sköt din behandling och bekräfta dig själv – vad bra idag har jag gjort något som är bra för mig. Lyssna inte In människors föreställningar om dig själv som du uppfattar som negativa – det säger ju mera om dem, än om dig eller hur? Du är inte ensam! Omge dig med människor som ger dig energi och undvik de som tar energi.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.