Ensam med vänner?

Jag har en liten väldigt noggrant utvald skara med vänner, även ytliga vänner som jag hade kunnat umgås med om jag velat, men känner inte behovet av fler nära inpå. Men ändå känner jag mig ensam, så in i helvete ensam? Jag kan inte prata med dom närmsta om mina djupaste tankar, för att jag inte vill vara till besvär för dom. Jag har en väldigt liten inkomst då jag är sjukskriven och när allt som måste betalas är betalt är det om jag har tur cirka en tusenlapp kvar. O brist på fler undanflykter när nära vänner som har en ”vanlig” inkomst frågar om vi inte ska ta en weekend i London i höst, eller en vecka i Grekland till sommaren? Eller varför inte fira jul o nyår i Thailand? Men även det minsta som ”ska du inte med ut och ta ett glas ikväll?”, jag har inte råd med en resa, inte ens ett glas vin och det senaste har jag märkt att jag slutat bli tillfrågad, jag säger ju ändå bara nej eller kommer med undanflykter? Såklart dom slutar fråga. Att tillägga är att dom absolut närmsta vet om min ekonomiska situation. Men varför frågar dom då? När dom ändå vet svaret. Är det för att dom vill vara snälla? Men det istället blir att jag får sån ångest att jag tar bilen ut i skogen för att skrika av ångest rakt ut i tomma intet? För att sen samla mig, på med smajlet och komma på ännu en undanflykt till varför jag inte kan hänga med. Gemenskapen är svår. Vad gör man?
Vill tillägga att jag förstår att allt kostar inte pengar, man kan hänga hemma. Men då får jag räkna med att det blir en eller kanske fler som ska ha middag hemma hos mig? Jag hatar att skriva detta för att jag vill inte att det ska vara såhär.

Åh vad jag känner igen mig! Jag har precis samma problem. Jag har fått frågor om jag ville med på en Spa-resa eller middag på stan..Eller weekend till Paris. Jag har förstås fått säga nej till alla förslagen då min inkomst oxå är mycket låg pga sjukskrivning eller mellan sjukskrivning (inte alltid jag får sjukintyg ), När jag jobbade var det på deltid och med låglönejobb eftersom jag inte klarat av att studera. Nu är det ingen som hör av sig längre. Har man inga pengar är man passé. Dom frågar för att dom faktiskt tror att man har råd ändå! Det är inte många som förstår att man kan vara fattig i Sverige, särskilt inte om man ser hel och ren ut och inte sover på gatan…Det är inte många som vet hur lite pengar man faktiskt har om man man jobbat deltid och blir sjuk eller om man har sjukpension. Särskilt tufft är det att bo ensam med alla kostnader. Att ett glas vin inte går att få in i budgeten just den månaden när kompisen frågar är lätt för mig att förstå. .Men det förstår inte personer som tjänar en normal lön, som kanske bor ihop med någon och delar hyran och alla fasta kostnader(med någon som oxå jobbar heltid) Det är bara enkel matematik att förstå hur mycket de får över varje månad som kan gå till nöjen. Hyran är ju inte lägre för att man är fattig. Jag har ingen som hjälper mig om jag hamnar i ekonomisk knipa så att jag inte kan betala hyran. Då är jag körd. Därför kan jag inte lägga ut pengar på en hotellnatt för 1000 kr eller ens en middag på stan. Jag måste ha dom pengarna till nödvändiga saker. Just nu har jag massor saker “på kö” som jag måste köpa. Det är så trist att man inte kan göra saker som inte kostar. Jag skulle glatt nöja mig med att ta en lång promenad och prata. Men jag har ingen att ringa. Middag hemma är heller inget alternativ för mig. Det skulle jag kanske tänka mig om jag har en  nära vän, men det har jag inte. Den enda jag åt middag med tidigare var min partner, men just nu  har vi en paus och det ser inte så ljust ut , vi har gjort många försök att få det att fungera. Så nu är jag ensammare än någonsin och äter alla mina måltider ensam 🙁

Anonym skrev:

Åh vad jag känner igen mig! Jag har precis samma problem. Jag har fått frågor om jag ville med på en Spa-resa eller middag på stan..Eller weekend till Paris. Jag har förstås fått säga nej till alla förslagen då min inkomst oxå är mycket låg pga sjukskrivning eller mellan sjukskrivning (inte alltid jag får sjukintyg ), När jag jobbade var det på deltid och med låglönejobb eftersom jag inte klarat av att studera. Nu är det ingen som hör av sig längre. Har man inga pengar är man passé. Dom frågar för att dom faktiskt tror att man har råd ändå! Det är inte många som förstår att man kan vara fattig i Sverige, särskilt inte om man ser hel och ren ut och inte sover på gatan…Det är inte många som vet hur lite pengar man faktiskt har om man man jobbat deltid och blir sjuk eller om man har sjukpension. Särskilt tufft är det att bo ensam med alla kostnader. Att ett glas vin inte går att få in i budgeten just den månaden när kompisen frågar är lätt för mig att förstå. .Men det förstår inte personer som tjänar en normal lön, som kanske bor ihop med någon och delar hyran och alla fasta kostnader(med någon som oxå jobbar heltid) Det är bara enkel matematik att förstå hur mycket de får över varje månad som kan gå till nöjen. Hyran är ju inte lägre för att man är fattig. Jag har ingen som hjälper mig om jag hamnar i ekonomisk knipa så att jag inte kan betala hyran. Då är jag körd. Därför kan jag inte lägga ut pengar på en hotellnatt för 1000 kr eller ens en middag på stan. Jag måste ha dom pengarna till nödvändiga saker. Just nu har jag massor saker ”på kö” som jag måste köpa. Det är så trist att man inte kan göra saker som inte kostar. Jag skulle glatt nöja mig med att ta en lång promenad och prata. Men jag har ingen att ringa. Middag hemma är heller inget alternativ för mig. Det skulle jag kanske tänka mig om jag har en nära vän, men det har jag inte. Den enda jag åt middag med tidigare var min partner, men just nu har vi en paus och det ser inte så ljust ut , vi har gjort många försök att få det att fungera. Så nu är jag ensammare än någonsin och äter alla mina måltider ensam 🙁

 

så skönt med någon som sätter ord på ens situation! Att man inte är ensam! Det där glaset vin som kan rugga upp hela ens månadsbudget! Snart tar vi revansch! Styrkekram!

Haha JA!! 👍😂 kram!