Hem > Forum > Ensamhet > Ensam, Isolerad och börjar ge upp på livet

Ensam, Isolerad och börjar ge upp på livet

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0
  • Hej! har samlat lite mod för att våga skriva här och erkänna att mitt liv är som en båt som börjar ta in vatten och jag har för lite energi för att göra något åt det. Om ungefär ett halvår är det 10 år sedan jag tog studenten och jag antar att det får mig att reflektera och vara besviken på mig själv mer än vanligt.

    Hittade aldrig någon riktning efter studenten vilket ledde till kraftig depression, Psykolog och senare en aspbergerdiagnos som inte gjorde det lättare för mig. För 3 och ett halvt år sedan fick jag äntligen möjlighet att gå praktik på ett E-handelsföretag, Fick anställning med lönebidrag och lyckades dessutom flytta hemifrån så kanske det skulle bli bättre. Men nästa motgång är aldrig långt borta, anledning till att jag har den tillvaron jag har nu var en kvinna jag fick som handledare när jag började som jag senare blev väldigt olyckligt förälskad i.

    För 2 och ett halvt år var jag nära att ge upp allt då plötsligt hände det jag träffade en annan kvinna som var som ett mirakel och efter att ha varit socialt isolerad hela mitt vuxna liv hade jag träffat en fantastisk kvinna som trots alla mina brister uppmuntrade mig att orka kämpa på med jobbet och jag fick ett nytt kontrakt. Det var förstås pirrigt att vara med henne eftersom jag aldrig varit med en tjej förut men jag var lycklig för första gången på flera år. Tyvärr så hade hon det svårt mentalt som jag har och efter en dålig kväll hos henne då det var tydligt att hon inte mådde bra slutade hon höra av sig och jag fruktade för hennes liv och försökte kontakta henne. Hade det löst sig hade jag inte suttit här och skrivit drygt 2 år senare och fortfarande hemsöks av den dåliga kvällen hos henne där jag borde ha gjort mer för att hjälpa henne.

    Jag jobbar fortfarande kvar på det här jobbet och det börjar närma sig julhandel så stressen bara ökar och det kommer bli kaos. Men det jobbigaste att hantera är att jag är mer olyckligt förälskad i min kollega än någonsin förr och jag jobbar nära henne och hon påminner mig mycket om kvinnan jag förlorade för drygt 2 år sedan och jag orkar inte så mycket mer av det här och pandemin har förstås inte hjälpt särskilt eftersom jag inte hade kraft att ta körkort eller utbilda mig ordentligt. Det gör att jag har brist på alternativ och tanken på att sluta på det här jobbet ger mig panik. Avslutar snart min andra längre terapibehandling och orkar inte göra en plan för var jag ska ta vägen sedan. Blir mer och mer energilös men har så låg självkänsla nu att jag inte orkar bry mig och då blir ingenting bättre. Det lilla som är kvar av mig efter flera års kamp mot mitt eget huvud kämpar på och så länge några procent av mig fortfarande tror att jag någon gång i framtiden kan känna någon sorts glädje igen så kanske jag orkar leva vidare lite till.

    Tack för din tid!

     

     

     

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.