Hem > Forum > Ensamhet > Ensam igen efter några år med vänner

Ensam igen efter några år med vänner

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • Jag har känt mig ensam så gott som hela livet. En förtvivlad ensamhetskänsla som genomsyrar hela min tillvaro. Haft några vänskapen och kortare perioder av att umgås i gäng, men alltid slutat med ensamhet tillslut.

    För cirka 5 år sedan påbörjade jag en ny utbildning, flyttade till en ny stad, och på något vänster blev jag med tiden populär. Levde i cirka 4 år med att vara glad, bubblig, knyta kontakter hur lätt som helst och alla ville umgås med mig.

    Jag började jobba, levde under extrem stress ett par år och vännerna droppade av en efter en. Nu är jag återigen ensam, och hamnat i en ond cirkel av att ständigt vara ledsen över det, känna mig värdelös, och detta tillsammans är ingen kompismagnet precis. Gamla vännerna är inte intresserade av att ses längre, till och med barndomsvänner droppar av. Min sambo har seriöst funderat över att separera. Karriären är åt helvete. Kommer man någonsin ur denna djävulska onda cirkel? Hur slutar jag ägna varje vaken minut åt att tänka på hur ensam jag är?

    <3 Åh, det där är så orättvist: när man mår bra, livet är toppen, då är det superlätt att få nya vänner eller att bra saker händer en i livet. Sedan när man egentligen skulle behöva kompisar, positiva händelser, fylla på med livets goda som mest med typ bekräftelse, närhet och stöd, alltså när man mår dåligt, då finns sällan det längre <3

    Tänker dock att du borde ha oerhört goda förutsättningar att få vänskap och ett fantastiskt liv igen! Tycker verkligen du ska påminna dig, tänka massor på dina styrkor snarare än att slå på sig själv och känna sig värdelös. Det låter som att du skulle behöva synliggöra det underbara i just din personlighet och liksom mantra och övertyga dig själv under en tid framöver?

    Tänker mest att man kan bli så himla nedslagen av vänner som försvinner och annat svårt i livet att man tynar bort – så känner jag iaf i mitt eget liv. Då kan det behövas en motpol för att bryta den cirkeln av självkritik?

    Har också känt mig väldigt ensam och mått dåligt över det. Känns ibland en aning patetiskt att känna sig ensam, men det är det inte. Är nog en aning introvert själv för har alltid haft väldigt svårt att få vänner och tyckte första det var förjävligt men nu är jag mer okej med det. Du kanske kan testa att se om du kan leta efter något nytt eller gå tillbaka till ett gammalt intresse? Något som du kan göra på egen hand eller där du kan bjuda in någon du vet är intresserad av samma sak?

    Jag känner igen mig i känslan av ensamhet. Jag kan bli lite bitter över att vänner och bekanta mest verkar gilla en när man är kvittrande, sprudlande och positiv. Då verkar det finnas hur många möjligheter till kontakter som helst.  Som att det sociala samspelet bara tillåter en viss frekvens. Jag fattar att det kan bli tungt med tungsinne, det är inte det. Men känner ibland att jag får spela glad för att få det att fungera. Sen är det detta med initiativ med. Jag känner att jag ofta tar det, till kontakt, men sällan får samma respons tillbaka. Folk har mycket med sina liv antar jag. Kanske är vägen att vänja sig vid ensamheten?

    Men det är existensiellt, så många som känner sig ensamma nuförtiden. VI sitter framför våra skärmar hela tiden. Mycket kommunikation sker skriftligt, all interaktion minimeras i samhället i ett ”göra själv-tänk”. Vi ska inte behöva varandra verkar det ibland som.

    Sen är det en annan sak jag funderat på. Brustna vänskaper. Jag har en del bakom mig och länge tänkte jag att det var fnurror, överkänslighet och olikheter från bådas sidor som gjort att det blivit så. Men nu börjar det bli några stycken och då kan jag undra varför det är så. Att så fort det blir en större meningsskiljaktighet så bryter antingen jag eller vännen. Är jag för lättkränkt, känslig osv? Behöver inte alltid vara så stora saker heller som det handlar om. Eller är det dålig konflikthantering ”bara”? En vilja att till varje pris ha upprättelse för sin sak och får man det inte så är det tack och adjö. En brist på tolerans för olikheter?Jag vet faktiskt inte. Hör gärna era tankar kring detta.

     

    Olive Hufuvi, superintressant att läsa det du skriver! Tack för kloka tankar och funderingar <3

    Jag bryter generellt inte med kompisar ifall det inte är något riktigt tokigt som inträffat – vilket ytterst sällan händer. Däremot tar jag inte upp sådant som jag irriterar mig på, eller blir sårad av – i princip någonsin. Jag har absolut inte lärt mig att förmedla mina behov i relationer. Vilket på sina sätt också skapar slitningar eller att jag undviker personen i fråga. Tänker att det kanske är ungefär samma sak som det du beskriver att något har inträffat i relationen som man liksom inte kommer runt?

    En fråga: Är du bra på att kommunicera hur saker och ting landar hos dig? Pratar du med kompisar innan du bryter eller blir det mer en synlig och öppen konflikt som inte går att lösa – om du vill säga? <3

    Trådstartaren

    Tack för era omtänksamma svar!

    Jag fattar väl på ett sätt att mina vänner inte är onda utan att det är tungt att umgås med någon som mår så dåligt som jag. Men jag vet inte heller hur jag någonsin ska må bättre när alla lämnar, utan att ens säga ”jag orkar inte med dig just nu, vi ses senare!” eller så. Tanken på att jag nog blir ensam på midsommar och nyår. Att jag är 30 bast och tillbaka på ruta ett.

    Väntar på tid på vårdcentralen, helt sjukt med väntetiderna på att få hjälp 🙁

     

    <3 Ja, tycker också absolut att du förtjänar en förklaring. Bli ghostad av typ tjejkompisar är s-å fruktansvärt. Tycker det svider värre än om det är en kille som gör så. Det är ju också att bara dra sig undan utan att man får en förklaring eller kan göra annorlunda – får prata ut om det. Jag förstår inte varför relationer ska behöva vara så dramatiska? Bryta hit eller dit, vem orkar hålla på så ärligt talat (och då är det dessutom den som ska sk. ”må bra”)? Säg att en kompis mår dåligt då ser jag väl för tusan till att finnas där. Klarar man inte av det tycker jag det tillhör god sed att ta på sig det och förklara att man just nu inte har krafterna eller liknande.

    Stor kram

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.