Ensam i sorgen

Känner ett sår inom mig som svider så fort jag kommer till ro. När ska det gå över? Ibland känns det så meningslöst. Jag förlorade min mamma och styvpappa när jag var 15 år. Min pappa utvecklade ett missbruk efter det och jag klarar inte längre av att ha kontakt med honom. Nu är jag 29 år och känner mig missnöjd och skäms ibland över mitt liv. Känner avundsjuka på vänner som har familjer, släktingar och/eller egna barn.

Har svårt med tillit och klarar inte av nära kärleksrelationer. Träffat flera killar i perioder men känslan att vilja fly blir för stark när det kommer nära. Men egentligen vill jag inget hellre än att uppleva kärleken.

Gråter ofta men tårarna tar aldrig slut.. har fina vänner, kollegor och ett bra jobb men ingen vet hur det svider inom mig.. träffade en bra terapeut via vc men efter 15 samtal fick jag inget mer stöd.. nu börjar allt kännas dåligt igen.. klarar inte av att sörja själv.

Hej

Jag känner så väl igen mig i dig och din berättelse, bortsett från att jag varken har jobb eller vänner. Jag har dragit mig undan min familj och mina barn, och är alldeles ensam. Sorgen håller på att äta upp mig, en sorg jag burit i tio år. Jag har sökt hjälp hos både VC och Psykiatri men känt att dom inte orkar med mig, och det förstår jag för jag orkar ju inte med mig själv ens. Nu har jag fått tag på en typ av sorggrupp inom kommunen. Dom har ingen aktiv grupp just nu, men skall starta upp en efter nyåret. Där hoppas jag få möjlighet att möta andra i min situation, och mota bort sen sociala fobin. Kan du inte kolla av hur det är i din kommun. Det spelar ingen roll att din förlust av din mamma och styvfar är så långt borta, sorgen kan vara lika färsk som om det hänt igår. Något som sällan tas upp när media pratar om sorg är Frozen grief – frusen sorg, långvarig sorg måste behandlas och tyvärr tas den alldeles för lättvindig av läkare och psykiatri. Jag önskar dig det bästa