Ensam i julkaos

Jag vet inte hur jag ska börja. Jag är 14 år. Samma sak varje år. 1 eller 2 veckor innan jul lovar pappa oss en riktig jul. En jul utan alkohol, bråk och slag. En jul med skratt, gran, värme och trygghet. Även om jag så väl vet att det kommer bli som alla andra år hoppas jag ändå någonstans att det blir en riktig jul. I skolan ska man berätta vad man önskar sig. Ja, mumlar om någon hund och springer på toa. För vad ska jag ens säga? Hur skulle dem kunna förstår? Det går bara inte.

Dagen innan jul kan jag hitta hans hemliga “Alkoholgömma” där han går och dricker när ingen ser. Ligger vaken hela natten och räknar timmar och minuter. På julafton är pappa smått full på förmiddagen men fram mot eftermiddagen är han stupfull. Mamma blir besviken och dricker hon med. Hon blir full och pappa börjar tjafsa vilket leder till bråk. Julsånger spelas på radion och på facebook flödar inläggen med bilder på familjer som sitter och ler mot kameran, bilder på granar och alla inlägg med “God jul“.  Jag lägger också upp ett “God jul! 🙂” för att ingen ska undra. Jag sitter där med en stor klump i magen och börjar tänka på hur det blir på nyår. Pappa kommer lova saker men bli full då med. Jag försöker att  inte lägga mig i mammas och pappas bråk men gör det ändån. Går emellan och skriker åt dem att sluta. Mamma kommer undan men pappa blir arg på mig istället. När han skrikit och slagits klart däckar han på soffan. Mamma gråter i sovrummet och min lillebror gråter på mitt rum. Han sitter under mitt täcke och viskar att han är rädd. Han viskar att han kissat ner sig. Jag blir så arg, så ledsen och det gör så ont i varje del av mig. Min fina älskade lillebror är rädd på självaste julafton. Jag känner mig så dålig storasyster. Han är bara 4 år! Hur kan jag tillåta detta? Samtidigt känner jag mig maktlös och ensam. Jag känner mig ensam och trött. Jag vet inte hur jag ska hantera allt, hur jag ska kunna skydda min bror samtidigt som mamma. Hur jag ska kunna få min bror trygg. Jag är så ensam, och jag vet inte hur jag ska klara eller orka detta.

Snälla lilla vän. Ring BRIS. Jag ber dig. Eller prata med en lärare du litar på? Kanske kompis föräldrar?

Vågar du inte så säg att en John bad dig göra det. Visa gärna även detta för den du pratar med.

 

Du ska inte behöva vara den som ska ställa allt till rätta, du måste berätta detta för någon som du litar på. Morföräldrar eller farföräldrar, en lärare eller någon annan. Detta är inte ok och du ska inte behöva vara rädd eller hantera denna sorts missbruk. Ju fortare du berättar för någon desto fortare kommer allt att lösa sig för er. Min familj har varit likande och jag har hatat det varje år. Jag är nu 31 år och har insett att hade jag berättat detta tidigare så hade det kunnat bli bättre för mig och mina syskon. Då hade jag kanske umgåtts mer med min familj än vad jag gör idag!

Det verkar inte som att dina föräldrar kommer lösa detta och du ska inte behöva lösa det åt dom! Berätta detta för någon och be om hjälp, det är enda sättet!