Ensam i ett folkhav

[Olive Rivopy]

Allt hade börjat kännas bättre. Jag började universitetet och hade min nya chans att träffa människor som jag kunde komma nära och vilja umgås med. Jag stötte dock som vanligt på problem. Jag är bland de yngsta och det märks i hur kurskamrater pratar med en. De tar på en “vis äldres” ton och svarar nästan som om jag vore ett barn ibland. Jag hittade dock en grupp med vänliga själar. Men den gruppen är inte så aktiv, och vid det här laget, en termin in, så verkar det som att de redan pratar med varandra om annat än skolarbete, något jag ännu inte gör med någon. Jag vill göra saker, umgås med alla i klassen, men min grupp drar sig undan och jag har fastnat här för att alla andra är flera år äldre och människor jag har svårt att relatera till. Jag har allmänt svårt att relatera till människor. Min närmsta kompis från gymnasiet beskrev mig som en person som är jobbig att vara med. Jobbig att lära känna. Men att det var värt det när man tog sig igenom besväret. Det gjorde inte mycket för mitt självförtroende som har sett sprickor sedan dagis. Jag har genom hela livet haft svårt att skaffa vänner. Jag har ofta hittat ett ankare jag håller mig till, en person jag tycker om som också tål mig, men min starka rädsla av att vara ensam och min bristande sociala förmåga gör att jag tröttar ut de människor som på sitt bästa ibland står ut med mig. Jag vill inte vara en jobbig människa och jag känner ändå att jag blir bättre för varje år som går. Men ensamheten jagar mig alltid i hälarna och jag är konstant orolig för det. Jag vill bara bryta igenom och börja prata med människor jag inte brukar, men min sociala ångest sätter sig på tvären även där. Jag vill testa nya aktiviteter och testa på ungdomslivet som jag blivit svält på under mina ångest- och pandemiår i slutet av tonåren, men jag har ingen att dela livet med. Min enda nära kompis har flyttat till en annan stad och jag har bara träffat henne en gång när jag åkte för att besöka henne. Jag har kompisar online men det blir inte samma sak. Jag är inte ens så ensam. Men jag tror att utanförskapet och alienationskänslan som varit närvarande sen sexårs har gjort att jag konstant är beredd på att bli helt lämnad. Att leva på sociala interaktioner, men samtidigt bli extremt utröttad av det och ibland få ångest är en sak, men att inte känna att jag kan prata om intressen, tankar eller idéer med jämnåriga under några väldigt formativa år tär på mig. Det har faktiskt känts väldigt jobbigt de senaste veckorna. Jag försöker spela en karaktär som är väldigt social och utåt och inte alls tänker på något jobbigt, men det är så jävligt påtvingat att det lik gärna kan tvinga bort människor istället. Jag vill bara att folk ska tycka om mig på en personlig nivå. Att konstant bli bortglömd eller ogillad är jobbigt, något de flesta om inte alla kan relatera till, och efter ett helt liv av det så känns det svårt att låtsas som ingenting. Jag kan inte ändra min personlighet hur mycket som helst. Jag vet att jag kan bli bättre, men varför måste jag vända ut och in på mig själv på allt för att bli omtyckt och ha vänner? Varför är de enda människorna som tål mig också människor som inte vill göra samma saker som jag?

Att jag inte har ett större problem borde vara en positiv sak, men ensamhet utspridd över år tär som sagt på ens motivation och vilja att ens försöka. Jag ber om ursäkt för den onödigt långa uppsatsen, men jag kände att jag behövde skriva av mig lite. Jag är ensam i ett rum fullt av människor.

[Pink Nunise]

Jag känner igen mig i din text. Men jag har aldrig haft problem att umgås över ålder, för mig är det bara en siffra. Jag kan hänga med min 80 åriga farmor eller 18 åriga kusin eller ha en kompis som är 50 år. Det viktiga är att jag kan vara mig själv och känna att jag blir accepterad. Jag har alltid haft svårt att släppa in människor. Jag har svårt att lita på folk men om du kan bevisa att du är en god människa som vill mig väl och ser till mitt bästa utan baktankar ja då har du världens bästa kompis! Kommer det ta tid? Svar Ja men det kommer vara värt det. Någonstans på spektrumet (autism) hittar du mig men jag har inte blivit diagnostiserad och det är inget jag behöver bli heller. De flesta människor har antagligen någon liten släng av något. Jag är introvert och samlar kraft när jag är själv. Att veta hur man själv är, tycker jag är det viktigaste. Kom ihåg att DU bestämmer vem som har rätten att döma dig!! Tack för att du tagit tiden att skriva uppsatsen 🙂 Det är roligt att läsa när människor delar med sig så öppet.