Hem > Forum > Ensamhet > Ensam i destruktiva tankar

Ensam i destruktiva tankar

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Genom att skriva här, så har jag inte gett upp. Däremot kan det se ut som det. Mina kroniska självmordstankar är just bara tankar. De finns inte hela tiden, men nästan. Det jobbiga är det kontinuerliga ambivalensen. Jag känner ibland att jag lever bara för att inte skada min familj och vänner, men jag tror jag har ett frö av hopp. Omän så litet. Jag är inte ensam på det sättet att jag inte har människor omkring mig. Jag känner mig ensam för att det inte finns någon jag vågar prata med om mina mörka tankar. Jag har provat. Det var inte lyckat, jag skrämde upp dem rejält. Nämna självmord för någon som alldrig berört tanken skrämmer oerhört. Jag blev körd till psykakuten och inlaggd på det. För att jag nämnde ordet självmordstankar. Skulle jag läggas in varje gång jag hade det så skulle jag bo på psyket. Jag är ensam för jag kan inte prata med någon om det här utan att det skapar kaos. Det är så tungt att vara i ambivalensen leva/dö utan att ha någon att bolla med. Jag vet inte om någon annan påverkas av kända personers självmord. Själv så dras jag mot de tankarna mer av någon anledning.

    Jag skulle verkligen villa bolla alla mina mörka tankar med någon som vågar och kanske delar dem. Finns du?

    Genom att skriva här, så har jag inte gett upp. Däremot kan det se ut som det. Mina kroniska självmordstankar är just bara tankar. De finns inte hela tiden, men nästan. Det jobbiga är det kontinuerliga ambivalensen. Jag känner ibland att jag lever bara för att inte skada min familj och vänner, men jag tror jag har ett frö av hopp. Omän så litet. Jag är inte ensam på det sättet att jag inte har människor omkring mig. Jag känner mig ensam för att det inte finns någon jag vågar prata med om mina mörka tankar. Jag har provat. Det var inte lyckat, jag skrämde upp dem rejält. Nämna självmord för någon som alldrig berört tanken skrämmer oerhört. Jag blev körd till psykakuten och inlaggd på det. För att jag nämnde ordet självmordstankar. Skulle jag läggas in varje gång jag hade det så skulle jag bo på psyket. Jag är ensam för jag kan inte prata med någon om det här utan att det skapar kaos. Det är så tungt att vara i ambivalensen leva/dö utan att ha någon att bolla med. Jag vet inte om någon annan påverkas av kända personers självmord. Själv så dras jag mot de tankarna mer av någon anledning. Jag skulle verkligen villa bolla alla mina mörka tankar med någon som vågar och kanske delar dem. Finns du?

    Hej! Jag delar nästan samma tankar och behöver med någon som orkar prata.

    Hej! Jag delar nästan samma tankar och behöver med någon som orkar prata.

    Jag vet vad ni går igenom och jag ställer gärna upp för att bolla med

    Hej,

    Jag känner så igen mig. Har nyss tagit mig upp ur en djup svacka. Det brukar börja med oro, som leder till att jag börjar övertänkt och överanalysera.  Och jag började också få självmordstankar. Det kändes som jag fick dem på grund av frustration.

    Jag ska tillägga att jag har en dålig självbild och självkänsla.Har svårt att känna att jag verkligen älskar mig själv utan förbehåll.

    Men åter till frustrationen, som i sin tur kanske just beror på att jag aldrig blir vän med mig själv någon gång och behandlar mig själv väl.

    Jag blev också rädd för att berätta om självmordstankarna för någon, för då blir jag körd direkt till psykakuten.

    Men jag tycker att det är jätteviktigt att kunna diskutera det, att våga bara prata om det.

    Hur tankarna uppstår och varför.

     

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.