Hem > Forum > Ensamhet > Ensam, fast ändå inte

Ensam, fast ändå inte

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Trådstartaren

    hej

    Jag känner mig jätteensam mestadels av tiden. Även ifall jag har både internet kompisar och vanliga i skolan. Jag känner mig alltid utanför, jag är en sån människa som tänker för djupt i saker och sätter mig själv utanför , men jag kan inte hjälpa det. Jag ser alltid till att skriva långa texter till mina kompisar för jag vill att dem ska må bra och vara glada men jag gråter alltid medans jag skriver dem för jag vet att antingen sp gillar dem mig inte eller så kommer relationen ta slut så småning om, så är det alltid.

    Dem pratar alltid bakom min rygg, iallafall dem jag känner i skolan. Jag har aldrig träffat någon som inte har snackat om mig.

    Jag är aldrig den populära typen , jag är den fula , konstiga människan som är ett år yngre än alla andra. Ingen blir kär i mig, ingen gillar mig. Jag får alltid höra att varje gång jag byter klass så är första intrycket på mig ”jag tyckte du var jättekonstig” eller ”jag ville inte va din vän för du verkade som ett freak”. Jag blir sårad när folk säger sånt men jag vågar aldrig säga någonting. Jag hållet allting inombords och berättar aldrig för någon vad som pågår i mitt liv , inte ens min mamma. Detta är första gången på långe som jag berättar för någon, detta kändes skönt.

     

    Förlåt , detta var lite all over the place men jag var tvungen att få ut det. Kanske hjälper att veta att jag är 12, vad ska jag veta om detta? Kanske överdriver jag bara ?

    Avatar

    Vad gör dig till ett freak? Ditt utseende? Ditt språk? Ditt klädval? Din religion?

    Oj vad jag känner igen mig I din text. När jag var i din ålder skrev jag oxå långa brev till mina vänner och kände att jag bara dög när någon av klass kamraterna behövde prata med rektorn. Jag fick alltid försvara dem när de gjort dumheter. Men idag har jag flera goda vänner.

     

    Hej! Jag vill bara att du ska veta att du är inget freak. Allt du skrev skulle lika gärna kunnat varit jag som skrev det när jag var i din ålder.

    Jag kände mig utanför fastän jag hade vänner. Jag kände mig alltid konstig bland de andra. När jag var tolv trodde jag att ingen älskade mig och skrev det på ask. Min äldre syster såg det och skickade ett sms att jag var omringad av människor som älskar mig, det fick mig att inse att folk faktikst bryr sig om mig. Jag är säker på att det finns människor i din omgivning som bryr sig om dig, fast du inte vet om det.

    Jag har samma problem med min mamma, (och pappa) att jag berättar ingenting, typ, åt henne hur jag känner p.g.a. svårt att visa mig svag.

    Jag hoppas att allt blir bättre snart och att du vågar öppna upp dig inför din mamma! Sköt om dig!

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.