Ensam eller bara singel

Det är väl både och?

Det är jobbigt att inte ha en partner. Att umgås med att få ha gemenskap med.

Har du varit singel länge då?

De flesta som lever i tvåsamhet med familj o så har mindre behov av kompisar. Vilket gör att de som lever som singlar upptäcker att kompis efter kompis försvinner in i familjelivet. Sen står de till sist kvar ensamma. Inte helt så klart. Men så att det känns.

Det är vad jag tror…

vad tror du?

*ler* Förstår underförstått att de som vill bli tillsammans med dig är bra män. Inte Shrek 2, 3, och 4.

Ja, då är det ju en självvald ensamhet du upplever. Så länge du trivs med det är ju allt gott så. Många lever ju i en icke självvald ensamhet.

Det du beskriver låter ju som att åren rullar på. Är det något du uppskattar eller skulle du vilja bryta det? Förr eller senare kommer ju något hända som bryter din tillvaro. Inget varar för evigt. Hur ser du på det? Hur skulle det påverka dig? Vad skulle det kunna vara?

Du fattade vad jag tänkte på, ville bara inte nämna det.

Men jag tror ändå att ditt tankesätt är hälsosamt. Det är viktigt att när den dagen kommer, att du inte skärmar av dig helt och lever ut dina dagar olycklig.

Förut så hade jag mycket uppdrag i allmännyttan. Träffade på många gamla tanter, även några gubbar. Som var väldigt ensamma och lyckliga. Det vanligaste var att det var ett par utan barn där gubben dog. Kvar blev tanten, ofta med väldigt svag kontakt med släktingar och vänner. Många hade ganska deprimerande liv.

Det är ju synd om dem. Men det finns även ett eget ansvar vad man gör av livet.

Vad är det för extrema krav du har på en relation då? Får för mig att du är en person som träffar snälla jämlika killar men att det inte är det du går igång på. Är jag fel ute innan jag svävar ut för mycket? Berätta i så fall?

ensamma och olyckliga*