Ensam bland massa människor

Jag känner mig så jäkla ensam.  Jag har nog egentligen ett ganska bra liv, men ändå är det något som inte känns bra.
jag har människor omkring mig som älskar mig och bryr sig om mig och vill mig väl, men ändå känner jag mig ändå ensam.
Jag lever i ett förhållande men en bra man, en nästa “to good to be true” man, men ändå har jag fått känslor för en annan.
Jag har inga riktiga vänner utan dom jag har utnyttjar mig på olika sätt för deras egen vinning skull..

Jag orkar verkligen inte.
Har just nu 4 veckor semester framför mig, vilket borde vara gudomligt..men jag har bara ångest..ångest över att jag bara kommer vara hemma, hemma där jag pendlar mellan sängen, duschen och datorn.
I duschen kan jag sitta i timmar, det är enda stället där jag känner mig helt lugn.

Finns det någon som känner igen sig?
Har ni några tips ?
Vill gärna skaffa nya vänner, så skriv gärna en rad till mig 🙂

Anonym skrev:

Jag känner mig så jäkla ensam. Jag har nog egentligen ett ganska bra liv, men ändå är det något som inte känns bra. jag har människor omkring mig som älskar mig och bryr sig om mig och vill mig väl, men ändå känner jag mig ändå ensam. Jag lever i ett förhållande men en bra man, en nästa ”to good to be true” man, men ändå har jag fått känslor för en annan. Jag har inga riktiga vänner utan dom jag har utnyttjar mig på olika sätt för deras egen vinning skull.. Jag orkar verkligen inte. Har just nu 4 veckor semester framför mig, vilket borde vara gudomligt..men jag har bara ångest..ångest över att jag bara kommer vara hemma, hemma där jag pendlar mellan sängen, duschen och datorn. I duschen kan jag sitta i timmar, det är enda stället där jag känner mig helt lugn. Finns det någon som känner igen sig? Har ni några tips ? Vill gärna skaffa nya vänner, så skriv gärna en rad till mig 🙂

 

Jag känner igen mig, det är som att jag har skrivit inlägget själv. Har familj som älskar mig, ett bra förhållande med en “perfekt” man men ingen vill ta sig tid att umgås eller inkludera mig i deras planer.. Det känns både sårande och deprimerande.

Jag vet inte om jag har några bra tips, vad brukar du göra vid datorn? Finns det något bibliotek där du bor? De brukar ha olika aktiviteter och känns som de inte dömmer en där.

Anonym skrev:

Jag känner igen mig, det är som att jag har skrivit inlägget själv. Har familj som älskar mig, ett bra förhållande med en ”perfekt” man men ingen vill ta sig tid att umgås eller inkludera mig i deras planer.. Det känns både sårande och deprimerande. Jag vet inte om jag har några bra tips, vad brukar du göra vid datorn? Finns det något bibliotek där du bor? De brukar ha olika aktiviteter och känns som de inte dömmer en där.

 

Tack för svar!

Gillar inte att du känner igen dig, önskar ingen att känna såhär, men samtidigt skönt att veta att man faktiskt inte är ensam med att känna såhär.
Det är verkligen sårande, man känner sig ju inte direkt viktig för någon när dom inte vill göra planer med en..
Jadu, vid datorn lyssnar jag musik, kollar serier och försöker hitta något att sysselsätta hjärnan och tankarna med, så man inte tänker på allt negativt, men det är inte alltid så lätt, har haft en bra helg, men idag är ångesten tillbaka och jag har suttit i duschen i 3 timmar.. hur mår du ?

Jag håller med, så lätt att glömma bort andra människor när man känner sig utanför en gemenskap. Utanförskapet tar upp all plats i hjärnan.

Vad orsakar ångesten? Ensamheten eller är det fler bidragande faktorer?

Jag mår ganska bra i dag. Gillar mitt jobb och har en hel arbetsdag framför mig. Lite orolig för kvällen dock, jobbigt att komma hem och jag känner mig så maktlös.

 

Jag känner också igen mig. Har en underbar man, och två suveräna barn.  Bra jobb och god ekonomi och en del umgänge. Ändå känner jag mig ständigt ensam och utanför. En slags avundsjuka på alla dessa lättsinniga, roliga människor. Jag kan nog i andras ögon verka utåtriktad och social, men egentligen är jag riktigt ensam. Har kommit upp i en ålder då det också känns som om de flesta är nöjda med de vänner de har och vill inte ha fler. Även om jag duger att prata lite ytligt med på bussen.

Jag hade vänner när jag var tonåring, med dessa försvann under en period då jag mådde dåligt. Nu ser jag dem bara på FB umgås med varandra. Kanske är jag rädd att knyta an med någon för att slippa att sedan bli sårad.

Hur får man nära vänner i vuxen ålder?

Känner igen de mesta som skrivits i denna tråd.

För mig är det rätt tydligt att det är min publika fasad som har vänner, då jag aldrig vågat vara mig själv.

Min publika fasad har aldrig haft några problem. Egentligen så är nog problemet att den publika fasaden kräver energi, energi som bara finns när mitt överlevnadsläge kickar in. För andra har jag inga problem, för mig själv fungerar det aldrig.

Egentligen är det för att jag dömmer mig själv så hårt, så orimligt hårt att det är ett under att jag någonsin har energi.

samma del av mig själv får mig att tro att jag alltid är en börda. En börda som måste dö eller förbättra sig.

Kom till insikten för länge sedan att jag inte skulle greja att ha barn, för då måste jag också vara världens bästa pappa.

Detta har lätt till att jag kan knappt agera som en människa. Om jag vill ha en blomma hemma, så kan jag inte bara gå och köpa en blomma. Nej jag måste bygga ett slutet kretslopp, helt automatiskt, optimal bevattning, näring, perfekta förutsättningar för min blomma, min blomma ska bli störst vackrast och bäst. Så allt måste byggas för hand. Gränsen är fin mellan utbränning och att vara delvis nöjd.

Gav upp på stt laga mat för läge sedan, blev bara för mycket, vänner lika så, ångesten som föds genom att missa något socialt och inte vara världens bästa vän leder också till svartsjuka. En otroligt mörk svartsjuka som bara hamnar på vänner eller en partner som inte kommunicerar med mig.

Tror att det är min prestationsångest kombinerat med att aldrig känna sig förstådd som skapar denna svartsjuka, alla andra förstår ju varandra, varför förstår ingen mig oavsett hur mycket jag ställer upp eller offrar mig.

andra säger skaffa bättre självförtroende, hur ska man göra det, nästa stadie är narcissist, kan inte få mer självförtroende utan att göra det tilll ett socialt problem.

Anonym skrev:

Jag håller med, så lätt att glömma bort andra människor när man känner sig utanför en gemenskap. Utanförskapet tar upp all plats i hjärnan. Vad orsakar ångesten? Ensamheten eller är det fler bidragande faktorer? Jag mår ganska bra i dag. Gillar mitt jobb och har en hel arbetsdag framför mig. Lite orolig för kvällen dock, jobbigt att komma hem och jag känner mig så maktlös.

Hej igen!
Jag vet inte riktigt vad som orsakar ångesten, men det är nog många bidragande faktorer, det känns liksom som om ingen förstår.
Allt jag skulle vilja är att hitta någon som förstår utan att jag behöver anstränga mig, som ser när jag behöver en kram för att kunna hålla ihop mig själv. för det känns som att jag går i tusen bitar, ständigt 🙁

Jag längtar till på måndag, då är äntligen min semester slut och jag får jobba och ha folk omkring mig igen.

Hur mår du ?

Anonym skrev:

Jag känner också igen mig. Har en underbar man, och två suveräna barn. Bra jobb och god ekonomi och en del umgänge. Ändå känner jag mig ständigt ensam och utanför. En slags avundsjuka på alla dessa lättsinniga, roliga människor. Jag kan nog i andras ögon verka utåtriktad och social, men egentligen är jag riktigt ensam. Har kommit upp i en ålder då det också känns som om de flesta är nöjda med de vänner de har och vill inte ha fler. Även om jag duger att prata lite ytligt med på bussen. Jag hade vänner när jag var tonåring, med dessa försvann under en period då jag mådde dåligt. Nu ser jag dem bara på FB umgås med varandra. Kanske är jag rädd att knyta an med någon för att slippa att sedan bli sårad. Hur får man nära vänner i vuxen ålder?

 

Hej <3
Den där känslan alltså, att man är så ensam och utanför fast man har bra folk omkring sig, den är hemsk verkligen!
Det jag kan känna är att man precis som du säger duger till att prata lite ytligt med, men ingen som riktigt lägger ner tid på att faktiskt lära känna mig, det är hemskt.

Jag är så att jag ofta “skrämmer” iväg människor, när någon väl visar lite intresse i mig så slukar jag det, jag vill ha mer, höras och ses hela tiden, det är precis som att jag varit utan så länge att jag bara blir för mycket, och då försvinner dom oftast 🙁
Har du några intressen ? där du kan träffa likasinnade människor, brukar vara lättare att skapa en kontakt om man har något gemensamt 🙂
Jag blir gärna din internetvän! >

kram

Anonym skrev:

Känner igen de mesta som skrivits i denna tråd. För mig är det rätt tydligt att det är min publika fasad som har vänner, då jag aldrig vågat vara mig själv. Min publika fasad har aldrig haft några problem. Egentligen så är nog problemet att den publika fasaden kräver energi, energi som bara finns när mitt överlevnadsläge kickar in. För andra har jag inga problem, för mig själv fungerar det aldrig. Egentligen är det för att jag dömmer mig själv så hårt, så orimligt hårt att det är ett under att jag någonsin har energi. samma del av mig själv får mig att tro att jag alltid är en börda. En börda som måste dö eller förbättra sig. Kom till insikten för länge sedan att jag inte skulle greja att ha barn, för då måste jag också vara världens bästa pappa. Detta har lätt till att jag kan knappt agera som en människa. Om jag vill ha en blomma hemma, så kan jag inte bara gå och köpa en blomma. Nej jag måste bygga ett slutet kretslopp, helt automatiskt, optimal bevattning, näring, perfekta förutsättningar för min blomma, min blomma ska bli störst vackrast och bäst. Så allt måste byggas för hand. Gränsen är fin mellan utbränning och att vara delvis nöjd. Gav upp på stt laga mat för läge sedan, blev bara för mycket, vänner lika så, ångesten som föds genom att missa något socialt och inte vara världens bästa vän leder också till svartsjuka. En otroligt mörk svartsjuka som bara hamnar på vänner eller en partner som inte kommunicerar med mig. Tror att det är min prestationsångest kombinerat med att aldrig känna sig förstådd som skapar denna svartsjuka, alla andra förstår ju varandra, varför förstår ingen mig oavsett hur mycket jag ställer upp eller offrar mig. andra säger skaffa bättre självförtroende, hur ska man göra det, nästa stadie är narcissist, kan inte få mer självförtroende utan att göra det tilll ett socialt problem.

 

Hej! Fy vad jobbigt det låter det du skriver, vad jag förstår så måste allt va på topp? saker du gör ska göras till perfektion?
Har du alltid haft såna krav på dig ? (förlåt om jag misstförstår, då får du gärna rätta mig)

jag skulle vilja ge dig en kram och bara be dig andas, försök att hitta ett lugn för det känns som att du går på helvarv, mycket tankar och känslor!
vad gör du om dagarna ?
har du några intressen ?