Den värsta ensamheten för mig är den bland människor.Inte främlingar utan personal på boendet,personal på psyket etc.
De som “bryr sig hur du mår” folket.
De säger att man ska säga till om man mår sämre men sen händer ingenting.De småpratar om väder och vind.
Fick panikångest igår.igen.Lyckades få fram att jag ville dö.Behovsmedicin.sen var det avklarat.
Idag blir man ignorerad.Jag sitter i soffan i hörnet så att jag inte ska gå sönder.Såren på armen har torkat.Vänner säger “hör av dig när du mår bättre”
