Hem > Forum > Ensamhet > Ensam?

Ensam?

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 37 totalt)
36
  • Jag tror att fler behöver bli bekväma med sig själva innan man diagnoserar sig med avsaknaden av andra människor. Ingen står ut med någon som inte står ut med sig själv. Jag har börjat få meddelanden från alla möjliga som av olika skäl är singlar, har letat sig hela vägen till min profil och tror att den där människan på andra sidan skärmen kan rädda de från sig själva (överallt utom faktiska dejtingappar, jag har inga profiler i de kretsarna). Hur jag än förklarar för dessa det smått orealistiska i det hela verkar de helt säkra på att en annan människa är medicinen här, så jag tänkte att jag startar en liten diskussion om skillnaden mellan att verkligen vara helt ensam och att ha svårt att vara bekväm med sig själv. Jag kan känna mig ensam jag med men jag inser att det inte har något alls att göra med mina relationer, det är bara jag som hoppas jag slipper vara jag en stund!

    Jag har märkt det också, att folk tror att en annan människa, vem som helst, är svaret på allt i deras liv! Läs: VEM SOM HELST! De bryr sig inte om vem denne må vara, de vill bara ha någon, eller ”mysa med någon” som de uttrycker det. Blä! Jag har inget intresse av att ”mysa” (har aldrig sett poängen med det; finns ju så mycket roligare saker att göra!!)

    Jag märkte av det mycket på den tiden Lunarstorm fanns..hur många desperata killar det fanns. De hade aldrig ens sett mig och hade ingen aning om vem jag var, ändå ville de att jag skulle komma till dem och hälsa på!

    Jag tycker lite synd om alla människor som bara måste träffa någon till varje pris; att vara ihop med, bilda familj med osv. Det är ju knappast det som är kärlek! Kärlek innebär något helt annat, och man får nödvändigtvis inte vara med den man älskar!

    Jag håller med dig, vart finns självrespekten, tryggheten i sig själv, den egna personen..?

    Vad intressant! Har inte sett det på det sättet tidigare. Känner mig även lite träffad för en precis en sån typ av person som inte alls klarar av att vara i mitt eget sällskap särskilt länge och som hemskt nog kan känna mer ro i vilket sällskap som helst, bara det är en människa, ungefär. Jag vet inte vad detta handlar om, har inte någonsin klarat ”egentid” eller liknande på ett särskilt bra sätt. Misstänker att det kanske handlar om en avsaknad av närvarande föräldrar som spädbarn och att det följer med sedan igenom hela livet i värsta fall. Jag får ångest av mitt eget sällskap uppriktigt talat. Möter ibland andra som har mycket lättare för att inte socialisera med någon annan och som kan vara själva i veckor utan sällskap. Har ofta känt mig som en stor belastning för dessa stackars personer som bara vill bli lämnade i fred. Men det är sant det där att ensamhet kanske inte handlar om att vara med andra utan just att man står bara inte ut i sitt eget sällskap någon vidare längre tid. Undrar varför man inte står ut egentligen? Vet ni det? Slippa vara jag som du skriver @ Blue Tefobo

    Jag står ut med mig själv, men är en relations-person, vill gärna vara med någon. Kanske det är fel med mig då, kanske jag är en desperat kille. Det är kanske felet med mig. Äntligen kanske lyckats få veta vad som är fel med sig, kanske därför jag heller aldrig lyckas träffa någon. Då kanske det bara finns en sak kvar, att avsluta livet så är man inte till last för någon. Jag har bara svårt att lyckas med det också, önskar kunde få någons hjälp att avsluta livet. Ni som är kloka här kanske kan tipsa mig? Jag har ändå ingen lust längre att finnas till, men är så misslyckad att jag inte klarar av att avsluta livet. Dår är man ju totalkörd. Önskar ni kan hjälpa mig hur jag får den hjälpen.

    Jag står ut med mig själv, men är en relations-person, vill gärna vara med någon. Kanske det är fel med mig då, kanske jag är en desperat kille. Det är kanske felet med mig. Äntligen kanske lyckats få veta vad som är fel med sig, kanske därför jag heller aldrig lyckas träffa någon. Då kanske det bara finns en sak kvar, att avsluta livet så är man inte till last för någon. Jag har bara svårt att lyckas med det också, önskar kunde få någons hjälp att avsluta livet. Ni som är kloka här kanske kan tipsa mig? Jag har ändå ingen lust längre att finnas till, men är så misslyckad att jag inte klarar av att avsluta livet. Dår är man ju totalkörd. Önskar ni kan hjälpa mig hur jag får den hjälpen.

    Jag beklagar att du känner som du gör! ❤️

    Men du skriver att du ”vill vara med NÅGON”… Har du och Red Simyna tänkt på att denne ”någon” förmodligen vill vara med någon som får den att känna sig speciell? Jag vill själv vara med dem som vill vara med mig för att jag är jag, och inte bara för att jag är NÅGON!

    Purple Qequmi,

    Hehe, jo det är jag också med på. Menade snarare att t ex uppskatta en kollegas närvaro för att det är sällskap, men vill nog förtydliga att i relationer generellt som vänner och liknande är det absolut höga krav som gäller, dvs. att gilla den personen för sin personlighet. Har fåtal kompisar som jag dessutom valt ut noga. Blir inte så lätt kompis med nya personer.

    Purple Qequmi

    Jo, håller med dig, vill träffa någon som där vi båda kan veta vi är speciella. Lyckas bara inte få någon att känna detta, att det ”klickar” med. Kanske det är svårigheten, att aldrig komma på det, trots man läser, försöker komma på själv, frågar, provar sig fram. Kanske bara jag själv som kan känna det för mig själv, bara för man längtar efter det för både sig själv och andra. Kanske jag därför lättare kan ta till mig någon som även kompis, även om det inte blir ömsesidigt. Kanske det att jag själv har lättare, gör det svårare åt andra hållet. Kanske för jag är väldigt inkluderande. Kanske därför jag också känner att jag inte lyckas och känner att det skulle vara bättre/skönare avsluta sitt liv. Då blir man ingen last för någon annan heller.

    Tack du känner med  mig.

    Funderat lite mer på trådämnet och tror inte längre jag tillhör den kategorin som beskrivs. Kom istället att tänka på en kompis jag hade för en tid sedan och som kunde uttrycka saker som att han letade efter just ”någon”. Speciellt fredagskvällar verkade svårt för honom att hantera så då ringde han ofta mig. Jag kände då precis som Purple Qequmi att det inte var mig personligen som han uppskattade utan det var egentligen en simpel närhet med en annan person. Tyckte inte heller om det och kände mig lite utnyttjad. Relationer ska ju bygga på ömsesidig nyfikenhet, att man hör av sig för att man genuint uppskattar den andra personen, eller för att berätta en rolig historia. Att man hör av sig för att bidra med något. Inte för att i första hand tillfredsställa sina egna behov av mänsklig kontakt. Är det inte typ kyrkan man borde vända sig till då istället? Tänker på de som beskrivs i huvudinlägget om personer som jagar andra på dejtingsidor. Verkar ganska problematiskt. Men kyrkan kanske hanterar det bättre om det generellt bara är kontakt de personerna desperat behöver? En lugnande präst som sätter all uppmärksamhet på vederbörande. Alternativt en psykolog då också. Tycker inte heller det hör hemma i vanligt socialt umgänge, blir en konstig grund som relationen då vilar på.

    Jag står ut med mig själv, men är en relations-person, vill gärna vara med någon. Kanske det är fel med mig då, kanske jag är en desperat kille. Det är kanske felet med mig. Äntligen kanske lyckats få veta vad som är fel med sig, kanske därför jag heller aldrig lyckas träffa någon. Då kanske det bara finns en sak kvar, att avsluta livet så är man inte till last för någon. Jag har bara svårt att lyckas med det också, önskar kunde få någons hjälp att avsluta livet. Ni som är kloka här kanske kan tipsa mig? Jag har ändå ingen lust längre att finnas till, men är så misslyckad att jag inte klarar av att avsluta livet. Dår är man ju totalkörd. Önskar ni kan hjälpa mig hur jag får den hjälpen.

    Det är inte fel på dig! Du är ingen desperat kille!

    Men du kanske signalerar desperation och en del människor känner sig otroligt pressade av det.

    Det är inte fel på dig! Du är ingen desperat kille! Men du kanske signalerar desperation och en del människor känner sig otroligt pressade av det.

    PS. ”Desperata” tjejer finns också! Inte bara killar! Jag skrev ”killar” för att jag är en hetero-tjej. 🙂

    Purple Qequmi Jo, håller med dig, vill träffa någon som där vi båda kan veta vi är speciella. Lyckas bara inte få någon att känna detta, att det ”klickar” med. Kanske det är svårigheten, att aldrig komma på det, trots man läser, försöker komma på själv, frågar, provar sig fram. Kanske bara jag själv som kan känna det för mig själv, bara för man längtar efter det för både sig själv och andra. Kanske jag därför lättare kan ta till mig någon som även kompis, även om det inte blir ömsesidigt. Kanske det att jag själv har lättare, gör det svårare åt andra hållet. Kanske för jag är väldigt inkluderande. Kanske därför jag också känner att jag inte lyckas och känner att det skulle vara bättre/skönare avsluta sitt liv. Då blir man ingen last för någon annan heller. Tack du känner med mig.

    Jag skrev mitt förra svar innan jag läst detta!

    Då förstår jag.. Du verkar vara en väldigt social person och snäll och inkluderande, en som vill att alla ska få vara med i gemenskapen. Tyvärr är ju inte alla människor lika sociala och inkluderande som du. Så du ska nog inte ta det personligt! 🙂💕

    Funderat lite mer på trådämnet och tror inte längre jag tillhör den kategorin som beskrivs. Kom istället att tänka på en kompis jag hade för en tid sedan och som kunde uttrycka saker som att han letade efter just ”någon”. Speciellt fredagskvällar verkade svårt för honom att hantera så då ringde han ofta mig. Jag kände då precis som Purple Qequmi att det inte var mig personligen som han uppskattade utan det var egentligen en simpel närhet med en annan person. Tyckte inte heller om det och kände mig lite utnyttjad. Relationer ska ju bygga på ömsesidig nyfikenhet, att man hör av sig för att man genuint uppskattar den andra personen, eller för att berätta en rolig historia. Att man hör av sig för att bidra med något. Inte för att i första hand tillfredsställa sina egna behov av mänsklig kontakt. Är det inte typ kyrkan man borde vända sig till då istället? Tänker på de som beskrivs i huvudinlägget om personer som jagar andra på dejtingsidor. Verkar ganska problematiskt. Men kyrkan kanske hanterar det bättre om det generellt bara är kontakt de personerna desperat behöver? En lugnande präst som sätter all uppmärksamhet på vederbörande. Alternativt en psykolog då också. Tycker inte heller det hör hemma i vanligt socialt umgänge, blir en konstig grund som relationen då vilar på.

    Ja, håller med.

    Det jag ofta kunnat känna med både nya vänner och killar som jag träffat via dejtingsajter, är att antingen är de ointresserade och allmänt svåra att komma inpå livet, eller så är de alldeles för intensiva för mig och vill att allt ska ske på en gång och på deras villkor! Jag blir trött av FÖR intensivt umgänge och klarar inte av det. Känner mig även pressad att gå med på saker och ge snabba besked utan att ha hunnit tänka på vad det innebär för mig. Vissa kan bli jäkligt otrevliga och dryga om de inte får precis som DE vill! Det är inte OK, det är ingen relation som bygger på respekt och ömsesidighet, utan bara ett sätt för den andra att få SINA behov tillgodosedda. Ja, man känner sig utnyttjad!

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 37 totalt)
36

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.