Ensam är något jag alltid känt mig. Vänner och familj som är underbara omkring mig, men ändå är jag aldrig lycklig. Det känns som ingen verkligen ser en, eller att någon faktiskt bryr sig på riktigt. Det känns som jag aldrig kryter an till människor djupt nog, det känns som när jag väl gör det så bryter jag med dem för att det blir för jobbigt att ha folk nära. Självplågeri för att aldrig bli sårad och lämnad. För hur kan jag hantera om någon väljer att lämna mig..
Det känns också som det kan kvitta att ha folk i mitt liv för dem kommer aldrig in på mig helt så det känns så meningslöst. Haft få riktigt nära vänner som jag verkligen älskat, men av naturliga anledningar har man växt ifrån varandra och jag saknar den sortens närhet och betydelsehet. Om betydelsehet är ett ord ens..
Jag längtar efter att använda mig av ordet älskar. Om ni bara visste att jag faktiskt är sjukt snygg och halva min stad försöker bjuda ut mig och att tjejer vill umgås med mig (missförstå mig rätt,) men det finns verkligen ingen som vet hur mina dagar kan se ut och hur jag verkligen känner. Att idag har jag legat i sängen och sökt på google efter varför man lever och hitta denna sidan och spenderat hela min dag med att fundera på vad det är jag väntar på i livet. Men folk har bara sett mig lägga upp en bild på mat och ett fancy life och kommenterat hur god mat jag alltid äter. Men jag är ju faktiskt hemma, ensam, i min säng och stirrar och funderar på min mening. När jag tänker efter så kan det kvitta om jag var ännu snyggare, hade ännu mer pengar, eller hade ännu mer vänner, för jag känner att något annat saknas. Den där känslan att livet är härligt
