hej jag tänker jag börjar med ordet som jag har beskrivit tråden med. Just ensam. Jag är ensam utan någon riktigt vän. Hade många vänner när jag var yngre men arbetade bort dom så att säga när jag valde yrket framför att umgås med dom. Och nu när jag är trettio två så står jag här med bara en gammal kontakt kvar men vi hörs inte så mycket. Jag har precis bytt linje och börjat studera till ett annat yrke för jag är och var så trött på det jag höll på med. Nu hoppas jag på att lära känna någon ny riktigt nära men det är svårt. Står och stampar i mitt ensamma liv. Helt utan någon nära vän att umgås med. Att det ska vara så svårt både i att lära känna någon men också samtidigt i ensamheten. Har ju börjat besöka en församling i hopp om att lära känna någon annars är livet bara inrutat i vakna, äta, skola och sova. Jag har blivit en riktigt enstöring och har kontakt med psykiatrin för psykoser jag har haft. Så det känns som det inte blir lättare med det sociala heller efter att varit både frivilligt och tvångs mässigt intagen. Druckit har jag inte gjort på sju år efter jag i tidig ålder också utvecklade alkoholism samt missbrukat en del också mest för jag var ensam. Men under tiden jag varit ren och arbetat så har dom ända kontakterna till människor varit arbetskamrater. Men det blir ju inget mer än arbetet man träffas på. Jag börjar undra om detta är livet för många att vara ensam utöver det sociala nödvändiga på dagen i form av sysselsättning man håller på med. Jag har inte självmords tankar till benägenhet men ibland önskar jag det vore över. Ett par gammla föräldrar och ganska så frånvarande syskon samt en online kontakt i ett annat land är min sociala umgänges krets. Därför skulle jag inte skriva något här om inte jag kände att -nu måste det hända något för mig! Jag fattar inte hur jag och det kan komma sig vara så ensam och ett liv bara för mig själv att leva. Skulle dö för att träffa någon att umgås med önskevärt tänkande hela tiden med men det känns som det aldrig kommer hända då allt fort går i att ensamheten regerar. Jag har tänkt på att hålla på med någon sysselsättning på fritiden men kommer inte på något aktuellt mer än att kika på stjärnorna. Tänk om det kunde flyga någon in i mitt liv som bara var där och jag för den. Ska livet vara så här? Jag är nästan fullt frisk men alla verkar ha fullt upp med sitt så jag inte hittar någon plats. Tänk om, tänk om någon skulle dyka upp för livs lång vänskap! Så nu har jag gjort mig själv lite hörd så får se om någon har några tips på hur jag kan bryta detta mörka mönster.
