Ensam

i bland känner jag mig så fruktansvärt ensam och tänker varför ska man leva när ändå ingen bryrsig om man lever. Jag har några vänner men det är aldrig så att dom hör av sig till mig. Jag önskar att det bara ska plinga till i telefonen någon gång så att man känner sig behövd. Men det gör det väldigt sällan. Och dom få vänner jag har har familj och barn medans jag är själv och snart har halva mitt liv gott.

Det är så onödigt och tragiskt att du skall behöva ha det så!

Jag skulle vilja finna mig själv genom att glömma mig själv. Ett sätt att glömma sig själv kan vara genom att hjälpa andra.

Är det någon som känner till någon typ ”ensamhetsförening” i Göteborg där man kan engagera sig? Vill någon dra igång något eller kanske bara diskutera hur det skulle kunna gå till?

Hej,

Mitt liv dranerar mig på energi varje dag. Människor omkring mig som alltid hör av sig när dem mår dåligt, vill prata, vill bli lyssnade på men vem lyssnar på mig, ingen. har tom fått ord som “jag vet inte vad jag ska säga när du är ledsen, ring någon annan” eller när jag gick genom något som var så tufft för mig får jag sms från en “vän” som skrev “hej, vågade inte fråga hur du mådde, men hör av dig när du känner för det”. det första med en underton av trötthet över mig och den andra som lite lättsamt, som om jag skulle förstå varför hon inte vågat, det var en undanflykt för hon inte orkade lyssna. Har alltid ställt upp för alla men jag vill inte längre, har ingen lust för någon och vill helst bara kunna checka ut från detta system , inte dö utan bara inte vara just här med dessa människor som jag har runt mig. Och när jag väl börjar öppna mig så kommer det alltid kommentarer “är du irriterad” och så vänder allt till att jag måste försvara mig hela tiden. jag är ju irriterad för ingen lyssnar och när dem väl “gör” det så ett tu tre så pratar vi om den andra istället.

vill bara vara ensam, har en enorm ensamvarg inom mig så blir större och större pga att jag inte känner mig hemma och lyssnad på med och av dem jag har omkring mig och blir att jag spelar glad var jag än går, ingen i min närhet skulle orka lyssna, eller vilja för dem har så mycket själv.

känns som jag inte passar in här, känns som jag inte är menad att vara här, känner aldrig att jag passar in. känner mig aldrig som mig själv förutom när jag får vara totalt ensam.