Allt är inte HELT hopplöst.
Jag har varit deprimerad sedan jag var runt 14 år. Är idag mycket bättre men ensamheten tär i längden. Hade en kompis på gymnasiet som jag var med hela tiden till ungefär 5 år efter studenten. Han gillade bara att supa och festa och jag orkade inte med det. Ville göra något annat. Vi gled isär. Träffade sedan en annan som jag än idag pratar med i perioder, problemet är att han håller monologer i timmar om sig själv och vad han anser är rätt för mig, allt jag gör eller säger är bara fel enligt honom, bara om jag gör på hans sätt blir det bra.
För drygt 3 och ett halvt år sedan gick jag ner mig i min sista riktigt djupa depression. Under denna begick jag grov skadegörelse och försökte på samma dag ta mitt liv genom att bita upp handleden, jag lyckades inte. Jag hamnade i häktet i 2 dygn och blev sedan släppt i väntan på rättegång. Från den tiden till rättegången tog 2 och ett halvt år, på den tiden hade jag haft flertalet säsongsanställningar, slutar dricka nästan helt(druckit runt 6 öl) under hela denna tiden och jag minns samtliga tillfällen i detalj och börjar träna hårt med bland annat löpning och cykling. Sedan blev jag dömd till fängelse i 14 månader varav jag suttit 7 och nu är villkorligt frigiven. Söker jobb hela tiden utan resultat då de flesta vill se mitt belastningsregister.
Har försökt att skaffa fler vänner och till och med partner men får nobben av alla trots att jag är framåt och positiv och tar initiativ först. Har gått med i en löpningsgrupp nu och planerar att gå med i en cykel grupp också. Är också troende kristen då jag hittade tillbaka till min tro i fängelset. På dessa ställen är det enklare att prata med folk även om många är blyga och inte gärna tar kontakt.
Nu har jag fått skriva av mig.
Tack