En familj som inte förstår pyskisk ohälsa
-
Avregistrerad användare
Hej igen ❤️ Jag pratade med pyskologen online idag han var väldigt bra och fick en tid nästa vecka fick lite hopp❤️ Men försökte att prata med min mamma och syster efter det. Försökte prata med min syster på ett bra sett men slutade att vi stod och skrek på varandra och sa elaka saker. Den relationen är slut känner jag. Fick ta ångestmedicin och grät hela tiden tog mig knappt hem 🙁 Mamma försökte jag med prata med och uttrycka mig bätte. Hon sa bara att hon älskar mig , men tycker hon kunde visa det och vilja jobba på vår relation så den är nog med slut. Nu har jag varken pappa, syster, mamma kvar har ingen annan släkt heller. Orkar inte mer:( hoppas pyskologen hjälper mig , ska försöka fokusera på positiva saker idag 🌸
Vad skönt att psykologen var bra! Tråkigt att du inte har släkten kvar…men tror du inte det kan lösas längre fram? Jag har samma problem. Det blev alltid bråk med ett syskon och det vara bara jag som ville nysta upp allt och gå vidare. Men syskonet bara gick iväg och fortsatte att göra det även i vuxen ålder, som 20åring, 30åring 40åring…. det var jättehemskt! Jag har aldrig förstått varför jag inte kunde vara utan det syskonet. borde jag inte försökt få vänner istället? Men hittade aldrig vänner och var oftast mobbad och utanför vart jag än vände mig. Så det syskonet var allt jag hade. Och hen brydde aldrig om mig. Dom andra syskonen var jag mer långt ifrån i ålder och dom var aldrig tillgängliga för mig heller.Dom har aldrig agerat som storasyskon som bryr sig. Jag får aldrig veta varför alla tar sin hand från mig. Jag har aldrig förstått det. Nu har jag en kille som gör likadant…i mina andra relationer har jag oxå känt mig ensam. Min förra partner hade många hobbys, han koncentrerade sig så mycket på intressen så det fanns ingen tid att umgås. Partnern innan honom ville helst umgås med sina föräldrar på fritiden och det ville inte jag.( Han behövde däremot inte träffa mina föräldrar! )Jag tycker det är mysigt att vara ensam med min partner! Ändå hittar jag ingen som vill samma sak. Eller så har partnern barn som tar upp hela veckor och helger. Det verkar bara vara jag som har tid att verkligen träffas. Tycker inte att jag kräver mycket tid. Räcker faktiskt med några dagar i veckan….. Mina nuvarande jobbar hellre än att träffa mig. Och när han är ledig är han mest trött och har massor att fixa hemma hos sig. Han orkar aldrig ta in mina känslor. Han vill inte fullfölja det vi kommit överens om. Glömmer hela tiden och engagerar sig inte.Så åter igen är jag ensam! Trots att alla varit så olika slutar det alltid med att jag blir ensam.
Avregistrerad användare TrådstartarenÅh tack att du skrev och dela med dig ❤️ Tycker inte dina känslor är fel du förtjänar någon som ger dig tid och visar uppskattning och tar sig tid och lyssnar på dina känslor😓 Min pojkvän har väldigt svårt att prata om känslor jag är mera öppen och uttrycker mina känslor. Men har blivit lite bättre, men har inte lika lätt att öppna upp sig. Sen lider jag av social fobi var mobbad i låg, högstadiet även gymnasiet. Så jag är oftast hemma men ska ta hjälp med det 🙁 men jag kommer nog aldrig gilla sociala sammanhang. Trivs bäst med en hemmakväll med film och godis. Han är mera social och gillar att umgås med släkt och vänner. Så vi får mötas halvägs. Ibland följer jag med ibland stannar jag hemma❤️ Förstår inte hur han står ut med mig 😓 men hoppas kunna bli vän med min mamma och syster i framtiden men nu går det inte 😓 känns tungt❤️ Kram
Avregistrerad användareVad roligt att du ville ta del av min historia! Tack! Förstår att det är tungt. Är så frustrerande när man inte kan lösa saker. Jag är väldigt lösningsorienterad och känner ofta att bara man agerar annorlunda kommer saker att bli bättre. Men folk vill aldrig göra det jag föreslår. Dom följer inte ens sina egna förslag!Ingen av alla mina familjemedlemmar har velat det. Inte mina partners heller. Det handlar om pyttesmå förändringar, men nej, dom går emot varje gång… 🙁 Jättetungt att det alltid är så. Jag har oxå blivit mobbad i skolan, fram till högstadiet. Jag har social fobi men kan prata med folk om det inte är flera runt omkring. Jag måste känna mig lite trygg med personen, det funkar bäst med såna som driver samtal framåt, pratar mycket och skojar.. Är det personer som är tysta och knappt svarar blir jag jättenervös i deras närhet. Min partner träffar sällan släkt och vänner, jag blev jätteglad när jag fick veta det när vi träffades….jag tänkte att äntligen en kille som hellre vill vara med mig än massa andra människor! Jag vill komma i första hand för en gång skull. Men då visade det sig att han oftast ville vara ensam ( och jobba )hellre än att träffa mig! Och han har bara haft jobb där man ofta förbereder sig hemma, även helger!..så det blev sällan tid över med honom heller! Spelar ingen roll vem jag träffar, jag kommer alltid sist. Skönt att du inte behöver vara med varje gång din partner vill träffa släkt och vänner. Att du kan gå halva vägen. Men tråkigt att han inte kan prata om känslor. Många killar är ju dåliga på att gräva i sig själva och reflektera känslomässigt. Hoppas det kan lösa sig med din familj framöver! Det är du värd!
Avregistrerad användare TrådstartarenÅh tack, självklart du lyssna ju på mig❤️ Tycker det här forumet är så bra , ibland känner man sig ensam , skönt att man inte är ensam med problem 🙁 Är så hemskt på mobbning att det kan sitta kvar är 29 och känner mig fortfarande som den som vart mobbad,utfryst vem vill vara vän med mig? Jag hoppas jag i framtiden kan lita och få vänner❤️ Hoppas din pojkvän inser vilken fin och omtänksam människa du är! Han borde ta sin tid med dig innan det är försent , ibland tar man varandra för givet! ❤️ jaa han har med varit med om hemska saker så tror han går och bär på en hel del , ibland kan han öppna sig det är så fint, då blir jag glad. Vi båda har inte haft det lätt med vår uppväxt. Men har alltid pratat med min mamma och syster trots att dom i bland har varit elaka har jag svalt det och gått vidare , vill ju ha en familj 🙁 Men fick nog är nog bättre att vara själv än att vara med familj som pressar, trycker ner och visar ingen förstålse 🙁 är jätträdd står helt själv nu , men kanske blir starkare och inte lika beroende av dom. Har en hund med som betyder väldigt mycket för mig. När min sambo jobbar är sjukskriven pga social fobi,ångest finns hon alltid där , hade nog inte klarat det annars 🙁 Kram , ha en fin kväll 🌸
Avregistrerad användareJa hade jag inte haft forumet vet jag inte hur jag skulle klara mig…jag är en bra bit över 50 år och känner mig fortfarande som en liten mobbad flicka i många sammanhang….det går aldrig över, är ett stort trauma. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om det. Det konstiga är att behandlare i psykiatrin oxå tryckte ner mig när jag var som svagast . Så därifrån har jag aldrig fått hjälp. Många vill ha makt över patienter och det verkar som man blir som ett byte för dom,när man är så svag. Vad härligt att du har hunden 🐕❤ det är verkligen mysigt med djur dom blir som nära vänner. Jag fick aldrig bli sjukskriven för min sociala fobi så var tvungen att jobba ändå. Jag kunde inte sköta arbetsuppgifter när jag var rädd hela tiden. Så har aldrig haft fast anställning. Hade förstås varit enklare om jag fick sjukersättning så att jag slapp den stressen att bli ratad gång på gång…Var många andra som fick sjukersättning och långa sjukskrivningar, trots att dom var mycket mer välfungerande än mig. Jag har alltid fått höra att jag inte är tillräckligt sjuk….så var alltså tvungen att stå ut och jobba för att kunna betala mitt uppehälle. Det har lett till kronisk värk pga all stress och tunga jobb som jag har bakom mig. Kunde aldrig plugga pga social fobi och dåligt självförtroende så fick bara enkla jobb. Önskar dig en fin dag ❤
Avregistrerad användare TrådstartarenTack att du dela med dig och skrev❤️ Vart tårögd när jag läste din text , kände din smärta 🙁 Mobbning är så frutansvärt , jag har i alla fall inget bra självförtroende efter det :/ Har inte beabetat det utan lakt locket på , men det förföljer mig jämt 🙁 Är jätteskönt att hitta människor här som mig känner mig alltid så ensam 🙁 ❤️Jag har inte heller haft det lätt med pyskiatrin , blev jätteledsen hur du blev/blir behandlad så får det inte gå till 🙁 Om inte jag hade min sambo skulle jag vara i samma situation som dig 🙁 Min familj förstår inte alls att jag har social fobi , ångestattacker, svårt med nya människor och förändringar. Så har fått brytit kontakten med dom:( Jag önskar man kunde få mera hjälp av pyskiatrin , hade inte heller någon bra behandlare borta och sjuk jämt vi klicka inte alls 🙁 ska byta behandlare. Man önskar ju att man fick en pyskolog med KBT och hur man ska hantera social fobi 🙁 Har tagit hjälp själv nu online med pyskolog för min mottagning är stängd pga coronan. Så står helt själv. Hoppas du får en fin dag 🌸
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.