Jag föll så djupt i sorg och smärta den dagen min livskamrat valde att lämna mig.. efter nästan 20 år tillsammans. Typ 5dagar innan vi kunde firat 20 år. Jag fick en sådan chock. Isande kyla varvad med hetta i min kropp. Av rädsla… av att jag inte längre var önskvärd i hans liv. Vårat liv. Herregud. Var det sant? Hör jag rätt? Ta mej härifrån… säg att jag vaknar snart. Det här händer inte. Det får inte hända. Men jo. Det hände. Och hela jag brakade ihop. Förstod ingenting. Där satt han. Mannen jag skulle bli gammal med… han som är pappa till vårt barn. Som var den jag skulle leva med till livets slut. …han har valt bort mig. Och verkar inte vilja gå på parterapi. Det är inte lönt…sa han. Sedan gick det fort. Inom 2 veckor satt jag i en lägenhet . Utshasad. Ensam. Och så fruktansvärt ledsen. Dessutom har jag en depression och ptsd som jag tampas med mitt i det hela. Och 160 mil hemifrån. Det känns riktigt jobbigt. Hur i hela friden skall man ens orka ta sig upp på fötterna. Jag vet inte. Allt är så komplicerat. Känner mig så jäkla sviken. Ledsen.
God kväll här på MiND Forumet.
* Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan.
* Jag hör på dig att Du verkligheten inte mår bra alls och behöver prata ut…
* Kan Du inte försöka gå till en Öppenvårdsmottagning inom Psykiatrivården i din hemkommun eller grannkommun i de Län du bor i och få prata ut med en psykolog eller psykiatrisk sjuksköterska eller en Läkare om ditt mående som blivit värre pga efter separationen?
* Om Du vill ha någon att samtala med så ställer jag gära upp här på Mind Forumet.
Var rädd om dig och ta hand om dig också…
På återseende…
