Ja, jag känner ju att det var droppen… på så många sätt. Men blir ju också knäckt över att ha förlorat hela familjen på samma gång… samtidigt så försöker jag verkligen reflektera.. har jag gjort något? vad har jag gjort isåfall? Hon sa ju att det är jag som tar avstånd från henne.. sen åkte jag på begravningen för att visa att jag bryr mig osv.. men har som sagt inte fått ett ord eller nånting efter det, på snart två månader…
inte fått vara delaktig i bodelningen som sakt, ej fått ta del av bouppteckningen… jag som tänkte att om jag väljer att ta mitt arv som jag har laglig rätt till kanske jag riskerar vår relation; så jag tänkte avstå.. och nu står jag ändå både arvslös och familjelös liksom.
Har storbölat konstant till och från senaste dagarna, veckan. Det tar aldrig slut. En del av mig vill bara försvinna och slippa, för jag fixar inte den här bottenlösa sorgen och att vara övergiven såhär. Försöker fokusera på de små ljusglimtarna men allting gör så fruktansvärt jävla ont. Jag vill inte va kvar här, jag vill till pappa.. Jag vill bara kunna åka till min pappa. Låter som ett litet barn..
